Trodde man väl aldrig
Tänk att jag kunde gå igång så till den milda grad. Det trodde man väl aldrig.
I somras kom en ny kille på jobbet. Det tycktes uppstå intresse oss emellan vid första ögonkastet, och ändå blev det aldrig något. Först fattade jag ingenting. Han var inte alls min typ. Ändå var jag blixtförälskad. Förvisso såg han extremt bra ut, det tror jag i alla fall, inte så lätt att veta när man förlorar objektiviteten per omgående. Mitt mansideal hade alltid haft en förvisso vältränad, men knappast omfångsrik kropp, mer tunn och senig då, fast snyggt senig, sådär mjukt, och välproportionerad och gärna hästsvans. Den här mannen fick definitivt klassas som omfångsrik och utan hästsvans. Väldigt breda axlar, väldigt saftiga biceps, väldiga underarmar, flataste magen i stan, alla eventuella hårstrå putsade så de stod i givakt, varje dag.
Nu vet jag egentligen inte hur en kubansk elitsoldat i djungeln ser ut, men kanske ungefär så, ifall han har en stab frisörer med sig. Det är en ren urbild av maskulinitet vi snackar om. Och jag föll ihop till en liten röd slamsa bara, en liten, rosaröd, blöt slamsa. Han gick där i sina balla svarta halvtajta t-tröjor och jeans som hängde på de där höfterna, med min blickar slickandes i sig alltihop. För var dag som gick blev jag alltmer besatt. Allt jag ville var att få brallorna av honom! Fast jag ville förstås att han skulle riva av sig dem själv, och ta mina i samma handgrepp.
Nu är jag väl inte världsbäst på att förföra, faktum är att jag egentligen inte har någon aning om hur det går till. På lagret där vi jobbade ihop var det knappast läge med långa röda naglar, sexiga kjolar och liknande men det är klart att jag fluffade till håret och inte kom osminkad. Och att jag valde trosor med omsorg. Ifall… Lite urringad kunde man ju vara också, i sommarvärmen. Gå i linne med värsta spetsbehån synlig. Själv drog han sig ju inte för att ha så nerhasat att halva underbrallorna var till allmänt beskådande. I synnerhet passade han alltid på att sitta och korva till klädedräkten när vi var ensamma. Njöt han av att retas, eller? Att han inte skulle ha märkt mina blickar är uteslutet, såvida han inte var helt dum i huvudet, men ingenting tydde på att han var det. Ja, förutom att han inte ville ha mig då. I och för sig kunde han ha varit gay, men… dels fick jag ingen bögvarning på honom och dels hade han väl i så fall inte behövt hålla på och jävlas med mig. För flörtade gjorde han. Onödigt långa blickar, antydningar om att han var singel, allt sånt.
Dock kom han inte med några inviter. Och dem jag presterade svarade han retsamt på. Kanske var det mitt eget fel: jag kanske inte var tillräckligt tydlig. Men man vill ju inte vara övertydlig. Kanske var han en sån där celibatfantast. Kanske… tyckte han sex bara hörde hemma innanför äktenskapets ramar, vem vet. Eller så var han blyg.
Precis som jag.
Hemma behöver man i alla fall inte vara blyg. Om han nu inte tillförde mig något rent handgripligen så har han i alla fall tillfört min fantasi en hel del. Minnet av hans välskulpterade bringa är kanske för evigt etsad på insidan av mina ögonlock. Han slängde av sig och gick med bart överliv när det var som varmast: att jag inte svimmade. Om nätterna vaknade jag av att jag nästan skrek efter honom i sömnen, och famlade vilt bland lakanen, alldeles förgäves. Nu finns han inte kvar på jobbet, men väl i mitt minne. En miljon gånger har han svept de där vidunderligt välpumpade armarna sjuttiofem varv runt mig, sett på mig med de där retsamma halvslutna ögonen och närmat sig mina läppar med sina. Han har smekt mig med de där skogshuggarhänderna som dock har smidigaste tekniska fingrarna, med verklig känsla tills jag nästan dött. Inte illa.
Jag brukar lägga mig på rygg tvärsöver min stora, sköna säng och se till att jag har gott om tid på mig. Stänga av telefonen och så. På väggen vid sängens benände har jag en stor spegel, dold av ett rött mjukt tyg på en stång. Nu har jag dragit ifrån det. Jag går nämligen igång på att titta på mig själv. Det måste vara varmt i rummet. Jag ska ju hålla på ett tag. Och kläderna måste av.
Jag börjar med att smeka mina innanlår. Rufsa Fia-Lotta vaken. Kom igen nu. Smek, smek, runtomkring. Sen ligger jag där och skriver hans namn över klittan, sakta, sakta, bokstav för bokstav. Nu heter han inte Bo Ek men inte Kristoffer-Bartholomeus Bartholomeusson-Bjelkenstråle heller så jag får ta till hans födelsdatum också. Och adressen. Och telefonnumret. Och bilnumret. Och sen får jag skriva brev också. Kära vän! Varför är du inte här? Känn så blöt jag är och det är bara dig jag längtar efter. Tänk om det var ditt pekfinger som gled omkring här i allt det hala. Upp och ner. Fram och tillbaks. Du kunde fått skriva du med. Och en massa annat. Om du ville.
Jag viker ut de inre och drar i dem och formar dem till fjärilar och blommor och trycker ihop dem till kinesiska lyckokakor. Jag glider under klittan och ovanför och väldigt, väldigt försiktigt rakt på och alltid med halt finger. När jag blivit bra kåt och pressar neråt med bäckenbottnen glider jag nästan över gränsen och sprutar. En gång. Två gånger. Tre gånger. Ett källflöde springer fram. Den dubbelvikta frottéhandduken under mig blir sjöblöt. Jag ligger där och gungar på gränsen, det kittlar och rinner och doftar som ingenting annat. Tänk om du visste… att det var dig jag hade i åtanke… men det är klart, det kanske inte skulle ha blivit bra. Kanske är det mycket bättre precis så här…
Till slut låter jag tåget gå. Försvinner bort i ingenmansland, driver iväg. Hör andhämtningen, känner dunkandena, hör gnyna. Det visslar och tutar och sen ligger jag bara där. Sköööönt.
Inga kommentarer ännu.