Anna-Karin klickar beslutsamt på musen och dagens sista mail flyger ut i rymden och ur hennes makt. Hon tar ett djupt andetag och snurrar ett glädjevarv på kontorsstolen. Ingenting så tillfredställande som att ha avslutat veckans arbete. Nu väntar en sväng på gymmet och sedan den transformation hon ser fram emot hela veckan; förvandlingen från kontorsråtta till nattens drottning. Det nya, alldeles för dyra, röda fodralet hänger hemma i garderoben och ropar efter henne, längtar efter att få omfamna henne och följa med ut på kvällens äventyr. Hon ser ner på sina naglar som blivit torra och fnasiga av dålig omvårdnad och bestämmer sig snabbt för att låta morgondagen gå åt lite manikyr och annat pyssel. En hel helg för att bara ägna sig åt sig själv.
Inte en sekund att förlora.
Anna-Karin kastar på sig ytterrocken, stänger ner datorn och skyndar mot utgången, friheten. Hon flyger fram, förbi de trista kollegerna, klädda i grått, beige och senapsgult. Vad är det för färg egentligen - senapsgult?
- Eh, vänta lite. Anna-Karin!
En försynt röst hörs bakom henne och hon stannar upp. Olena, chefens sekreterare skyndar fram genom korridoren och viftar med en penna. Som om det skulle kunna väcka hennes uppmärksamhet.
Anna-Karin kan inte låta bli att tänka på den där tv-serien, där en ful tjej får bli sekreterare för att hålla ordning på den snygga chefen. Olena är egentligen inte direkt ful. Mest sådär senapsgul. Det perfekta make-over-objektet tänker hon. En snygg kostym, kontaktlinser och ett mörkrött läppstift skulle göra susen.
- Åh vilken tur att jag fick tag på dig, säger Olena när hon är nästan framme, Peter från trean har gått och blivit sjuk. Vi behöver någon som kan följa med på konferensen i helgen. Olena pratar fort och med andan i halsen. Representation, inget märkvärdigt, tillägger hon.
Anna-Karin ser hela sin lyxiga helg få vingar, klä sig i hennes röda fodral och flyga ut genom kontorsfönstret. Den lipar åt henne en gång och svävar sedan iväg.
Samtidigt är detta den chans hon väntat på. Karriären har länge blivit lidande av Anna-Karins lathet. Hon borde verkligen ta tag i det nu.
- Vi tänkte eftersom du inte har familj eller så. Säger Olena bedjande.
Anna-Karin fyller trettiosju om två månader, hon har varit singel i snart fem år. Folk brukar lägga huvudet på sned och beklaga sig när de får höra det, men faktum är att Anna-Karin själv är helt nöjd det detta så kallade civilstånd. Hon känner sig helt enkelt tillfredställd men ett liv på helt egna villkor. Lite krogragg och en och annan romans men i ärlighetens namn känner hon sig ganska trött på män. Inställsamma, barnsliga, osjälvständiga och för det mesta riktigt dåliga i sängen. Hon har aldrig velat ha barn och bilden av Volvo, villa och vovve känns ungefär som ett personligt Guantanamo.
- Får man ta med sig ett litet rött fodral? Säger hon och accepterar inviten.
Anna-Karin kliver in i hotellobbyn på höga stilettklackar klockan nitton-fyrtiotvå samma kväll. Hon glider fram till incheckningsdisken och presenterar sig för portieren.
På väg till rummet skymtar hon baren, som en hägring bakom de stora glasdörrarna. Anna-Karin ser fram emot ett bad, en lyxig coctail och senare kanske lite dans.
Hon sticker låskortet i dörren, öppnar, och möts av en chock.
På sängen sitter Olena, endast iklädd handduk som hänger slappt över kroppen så att ena bröstet blottas, och målar tånaglarna. Hon har sitt långa svarta hår utsläppt.
De skriker båda till av förskräckelse och Anna-Karin slår igen dörren. Hon rusar ner i lobbyn och skäller ut portieren. Snart kommer Olena efter, hastigt påklädd och med det blöta håret i en slarvig knut. De skriker i mun på varandra tills den lilla kostymklädde mannen blir alldeles blek.
Det visar sig ha skett ett bokningsfel, och nu finns inga lediga rum. De båda kvinnorna måste tyvärr dela ikväll. De skickas tillbaka till rummet med tusen ursäkter och en flaska dyr champagne.
Det här var inte vad Anna-Karin väntat sig. Hon som värnar sin integritet över allt annat blir besvärad över situationen. Samtidigt är det något som plötsligt känns lite spännande med den här Olena. Utanför det kalla kontorsljuset ser hon inte alls sådär senapsgul ut. Det är liksom något som lyser om henne, som inte går att sätta fingret på.
Olena plockar stressad undan alla sina saker och beklagar sig om och om igen över missödet. Anna-Karin lugnar henne och säger att de helt enkelt får göra det bästa av situationen. Och varför inte börja med att dricka skumpan? Som plåster på såren.
Bubblorna stiger dem snabbt åt huvudet. De båda kvinnorna visar sig ha mer gemensamt än de trott. Olena kom till Sverige för tio år sedan när hon fick ett jobberbjudande här lämnade sin man och resten av släkten i Ukraina. Hon lever själv sedan dess. Inte ensam, men själv, betonar de båda i munnen på varandra.
Planerna på att gå vidare ner till baren förskjuts och de beställer upp ännu en flaska till rummet. Efter en stund börjar skitsnacket om chefen, hans stora ego och förmodligen lilla pick. Olena berättar att hon råkat se honom naken en gång, och att det inte var mycket att skryta med. De skrattar högt tillsammans.
Anna-Karin klär sig i sitt röda fodral och Olena visar upp sitt senaste fynd, en liten rygglös sak som smiter åt kring den välsvarvade kroppen.
När även nästa flaska är tom ser Anna-Karin på Olena och får en lysande idé. Hon erbjuder sig att sätta saxen i det vildvuxna håret och bringa lite ordning. I sin ungdom jobbade hon nämligen som frisör och hon känner igen ett bra hår när hon ser det.
Sagt och gjort. Anna-Karin får fria tyglar och snart framkallar Olenas lockar en helt ny glimt i hennes ögon. När de är klara förflyttar de sig till badrummet och Anna-Karin ställer en stol framför handfatet för att tvätta Olenas hår.
Det ljumma vattnet sköljer över det långa svallet och Anna-Karin masserar långsamt in schampo och balsam i hårbotten. Hennes fingrar rör sig i långsamma cirklar och Olena slappnar av. Anna-Karin njuter av att ge någon annan njutning. Det var länge sedan.
Hon ser på kvinnan som smälter i hennes händer och känner plötsligt hur det börjar bulta, från skötet, upp, genom magen, förbi hjärtat och rakt upp i huvudet. Hon inser att hon är kåt, kåtare än på många år, och att det är denna kvinna hon vill ha. Tanken skrämmer henne förfärligt, hon blir nervös och råkar slinta med duschslangen så att hon sprutar ner hela Olena.
Anna-Karin ber tusen gånger om ursäkt och försöker tafatt torka av henne med en handduk. Olena är lugn, tar tag i Anna-Karins händer och ser henne djupt i ögonen. Sedan tar hon ett steg tillbaka och drar av sig den blöta klänningen, långsamt.
Anna-Karin står handfallen, fortfarande med en handduk i handen och ser på när Olenas små, toppiga bröst blottas. Bröstvårtorna är mörkbruna, och alldeles styva, som små russin tänker hon.
De ser på varandra och ler, sedan infinner sig någon slags allvar, för plötsligt vet de båda vad de vill.
Anna-Karin närmar sig Olena med handduken och börjar torka henne torr. Snart släpper hon den och låter istället handen röra sig utmed den mjuka huden, som silke. Hon kan snart inte hejda sig utan låter handen omsluta det ena bröstet som precis ryms i den. Bröstvårtan styvnar ytterligare och hon böjer sig ner och tar den i munnen. Olena stönar ljudligt. Hon tar tag i Anna-Karin och sliter av henne det röda fodralet som landar i en liten hög på golvet. Hon äter sig igenom hennes BH och trycker upp henne mot väggen i badrummet. Deras kroppar är nära, nära. Deras bröst möts. Deras läppar möts, och deras fittor som trycks samman är som en enda bultande, tickande bomb.
Anna-Karin känner sig stark, hon känner sig modig. Olenas överarmar känns stora och trygga när de lyfter henne från golvet.
Unison andning, de tillåter sig att stöna högt, de släpper alla hämningar, de låter det ta tid. Deras båda trosor är så våta att de skulle gå att vrida ur.
Anna-Karin tar tag om Olenas axlar och vänder henne om. Hon kysser henne ömt i nacken och låter sedan kyssarna vandra nedåt längsmed ryggraden. Olena ryser och flämtar till. Anna-Karin tar tag i troskanten och blottar den runda stjärten. Hon slickar henne bakifrån, till bristningsgränsen, då hon hejdar sig.
Olena sliter av Anna-Karin trosorna och bär henne i princip till den stora dubbelsängen. Hennes tunga är överallt. På de rätta ställena. Huden som gräns mellan innanför och utanpå förskjuts och tycks tillslut försvinna helt.
De knullar, hämningslöst, skoningslöst, som om det inte fanns någon morgondag. De sjunker in i varandra, badar i varandras safter, lyfter från sängen och sjunker igen.
Bultande kön, bultande hjärtan, för en stund någon som bultar i väggen. Men ingenting kan störa, det finns ingen omvärld. Det finns bara två kvinnor i hela världen och dessa vill bara ha varandra just nu och ingenting kan stoppa dem.
De kommer och kommer, gång på gång tills kropparna inte orkar krampa mer.
Och de faller, i varandras armar, i nakenheten, i sömn.
Anna-Karin vaknar mitt i natten av en otrolig törst. Hon reser sig från sängen och häller i sig en halvliter vatten i ett svep. Olena sover som en prins. Hennes överläpp rör sig lite och hon tycks mumla för sig själv.
Anna-Karin ler och går fram till fönstret och släpper in lite luft. Ute är allt stilla, gatlyktor som lyser upp natten, ljud från en nattklubb långt borta. Hon sätter sig i fönstret, naken, och röker en cigarett.
Allting känns annorlunda nu. Som om den här dagen har förändrat allt. Samtidigt, tänker hon, är allt som vanligt. Hon kommer fortfarande åka hem till sin egen lägenhet, till det grå kontoret med de senapsgula människorna. Hon kommer fortfarande förvandlas till nattens drottning på fredagarna. Hon tar ett djupt halsbloss och ser på kvinnan i sängen. Kanske kan de behålla rummet i morgon också? Kanske till och med boka det igen.
Anna-Karin fimpar ciggen och kryper tillbaka ner i sängen. Olena är varm och mjuk.
Imorgon, tänker hon, imorgon.
Inga kommentarer ännu.