Idag är det 11 år sen min kära hustru gick bort, blott 60 år gammal. Jag minns väl "vår" sista kyss, jag skriver vår inom citationstecken då hon precis hade lämnat sin kropp då...
Jag och vår dotter satt och vakade över Ann-Marie ända sen tidig morgon. Klockan var nu strax efter tolv. Hennes andetag var långa, rosliga och hade längre mellanrum för varje gång. Rätt var det är tar hon ett djupt andetag och jag tittar på min dotter och hon tittar på mig, sen släpper min älskade hustru ut luften i en sista lång, rosslig utandning. Vi väntar båda, men det kommer inget nytt andetag.
-Mamma! Utbrister min dotter i gråt.
Jag lutar mig fram över min älskade hustru och ger henne en sista kyss. Öppnar hennes livlösa mun med mina läppar och ger henne en fransk kyss. Sluter ögonen och roterar långsamt tungan mot min älskades, livlösa dito. En rysning går genom kroppen när jag känner smaken av hennes mun för sista gången. Jag känner smaken av hennes saliv, men också den märkliga, obeskrivbara smaken av cancer som emanerar från lungorna...
-Min älskade.... Säger jag tyst och kärleksfullt. Öppnar ögonen och möter hennes halvöppna, glansiga blick. Hon är bara ett tomt skal nu. En skugga av sitt forna, livfulla jag...
Reser mig upp och lägger armen av min förtvivlade dotter. Håller henne kärleksfullt och tröstande. Pussar hennes kind kind och säger:
V