Grannsamverkan 14

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Såpan fortsätter...
Det här avsnittet är skrivet av ”peterochlena”.
Det är bäst om du har läst flera av de föregående avsnitten om du vill känna igen personerna och hänga med i handlingen. Vissa delar blir kanske obegripliga annars.
Obs att avsnitten 9 och 13 är skrivna av ”Hen-Sara”. De är också viktiga för sammanhanget.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***


Bosse, min granne åt söder, satt på lördagskvällen mitt emot mig vid bordet på min nyoljade altan med ett drömmande, uttryck i ansiktet. Kvällen innan hade han och jag tillsammans med hans fru Kristina och grannen Anna från tvärs över gatan låtit en glad parmiddag glida över i härliga sexaktiviteter. Vissa av dem tillsammans alla fyra, andra parvis och var för sig. Nu, efter ett par glas whisky, drömde han högt om en fortsättning. En där han fick knulla Anna, medan jag knullade hans fru. Alla fyra i samma rum. Han hade just frågat om jag ville vara med på det.

Man kan tycka att det borde vara ett enkelt för mig att svara ja efter vad som hänt de senaste veckorna, men jag tvekade ändå.
– Nja, jag vet inte riktigt, drog jag på det. Det tål nog att tänka på lite... och så vet vi ju inte vad Kristina och Anna tycker...

Bosse satt tyst en liten stund. Liksom frånvarande fyllde han på våra glas med sin medhavda whisky. Vi fiskade upp och delade på de sista, halvt smälta, kuberna ur ishinken. Så såg han mig i ögonen och höll upp glaset mot mig. Vi skålade i luften och tog varsin klunk.
– Jo du har nog rätt, Peter, sa han. Jag sitter här och drömmer. Men vi kan kanske jobba lite på projektet? Tycker du inte? Jag tror jag ska ta upp idén med Kristina... vid lämpligt tillfälle... så får vi väl se om det kan bli något...
– Mmm, sa jag. Så kan du göra. Och det är ingen dålig... ja, alltså, det är inget fel på drömmen, menar jag.

Så tömde vi våra glas och Bosse reste sig för att gå.
– Förresten, sa han. Du kanske vill åka med och bada i morgon? Vi har ett bra ställe dit vi brukar fara. Lite avskilt och så. Och du kan väl ta med dig Anna också, så blir vi jämna par, som man säger. Vad säger du?
– Jovisst, sa jag. Det gör jag gärna. Jag ringer Anna och frågar.
– Om vi åker sådär vid halv tio, blir det bra, frågade han.
– Passar mig fint, nickade jag.

Och så försvann han genom hålet i häcken. Jag ringde Anna, och hon sa att hon gärna följde med. Sedan undrade jag för mig själv om Kristina skulle ta sin pyttelilla bikini, eller den mellanblå som gjorde henne lite mer påklädd, den hon brukade använda när hon solade i trädgården. Anna såg jag framför mig med den lilla röda blanka, den som smet åt så fint om hennes kropp. Och trots att jag sett både henne och Kristina utan en tråd på kroppen, kändes det mer hetsande att tänka på dem med några små tygbitar kvar...

I Bosses Toyota på väg ut till badet råkade jag försäga mig och avslöja för Bosse att jag visste vart vi var på väg, och att jag redan varit där. Anna ryckte in som min räddande ängel och förklarade att det var hon som tagit med mig dit ett par veckor tidigare. Att Kristina också var med nämnde hon inte.
– Peter tog en massa bilder där ute också, sa hon. Många fina naturbilder. Vi kunde kanske titta på dem någon gång. Eller vad tycker ni?
– Jovisst, sa Bosse. Det kan vi väl göra.

Jag förstod att han föreställde sig bilder på vatten med solblänk, blommor, träd och buskar. Och att han inte var heltänd på att lägga tid på att se dem. Jag log inom mig. Han skulle nog bli förvånad, och inte så lite heller. ”Naturbilder på tyskar?”, viskade jag till Anna. Hon gav mig en hastig blick och gav min arm en tryckning. Jag gissade att Kristina fick kämpa för att hålla masken bredvid Bosse i framsätet.

Till att börja med fick vi ha den lilla stranden helt för oss själva. Vi utnyttjade det för att bada nakna, alla fyra. Damerna hade redan gått iland och tagit på bikinibyxorna (Anna röda, Kristina mellanblå) när Bosse och jag efter att ha plaskat runt en lång stund i det ganska svala vattnet sida vid sida vandrade upp mot dem.
– Nu förstår jag varför det kallas ”snopp”, retades Kristina. För snoppar är vad ni har att visa upp just nu.

Jag tittade ner, och visst, våra små skrynkliga avkylda stumpar förtjänade verkligen namnet. Båda damerna fnissade förtjust. Jag försökte ta på mig en förorättad min.
– Vänta bara, sa jag. Det ska nog bli ändring på den saken.

Men det blev det inte. I alla fall inte i någon större skala, för just när Bosse och jag svepte om oss varsitt badlakan dök två barnfamiljer upp och beredde sig platser några meter ifrån oss. Under skratt och skrik röjde fyra vuxna och fyra barn runt med varandra både i vattnet och på land. Så möjligheterna att låta snopparna växa till kukar uteblev. Men helt utan underhållning blev vi inte, Bosse och jag. Båda mammorna uppträdde helt ogenerat topless både på land och i vattnet. Och har man bara solglasögonen på sig kan man stirra ganska ohämmat, även om vi fick en och annan tillrättavisande armbåge i sidorna av Kristina och Anna. Vilket bara fick till följd att vi glodde på deras nakna bröst en stund i stället.

Vi bröt upp från stranden medan barnfamiljerna fortfarande var kvar. Färden hem blev helt odramatisk, skulle man kunna säga. När vi svängde in på garageinfarten berättade Kristina att hon var tvungen att gå och jobba på måndagen. Det skulle göras anställningsintervjuer, var det visst.

Och så tog vi vårt pick och pack och gick, var och en till sitt. Jag körde en omgång i tvättmaskinen och passade på att stryka en hög kläder som låg och väntade, vilket tog en bra stund. Så fixade jag till en måltid av rester från kyl och frys, tog en lång och härlig dusch och tog på nystrukna shorts och nystruken kortärmad skjorta. Solen hade börjat sjunka så smått när jag hällde upp min traditionella kvällswhisky – bara en liten en – som jag ställde ner på bordet ute på min altan. Jag hämtade en påbörjad deckare av Michael Connelly, en av mina absoluta favoriter, och slog mig ner. Jag läste tills ljuset blev för svagt. Då drog jag mig in och läste ut boken liggande på rygg i min säng. Det tog mig hela kvällen, och en liten bit in på natten. Det är svårt att lämna Harry Bosch innan man fått veta upplösningen. Någon gång under kvällen funderade jag visserligen lite på om jag skulle ringa Pia och fråga hur hon var klädd, men det fick stanna vid en tanke.

På måndag sov jag länge. Jag hämtade inte tidningen förrän nästan nio och satt sedan och läste den och smååt frukost i en hel timme. Resten av dagen gick också i lättjans tecken. Framåt kvällningen parkerade jag mig åter på min altan med en liten kvällswhisky och en ny Connellydeckare. Jag hade just hunnit sätta mig när jag såg Bosse vinka på andra sidan häcken.
– Peter, sa han. Kan du komma över hit en stund?

Jag reste mig och trängde mig genom hålet i häcken. Inne på gräsmattan satt Kristina barbröstad i en solstol. Bosse solade tydligen också, för han hade bara badshorts på sig. Han gick och ställde sig alldeles bredvid Kristina. Inte för att jag egentligen har med den saken att göra, men jag kunde inte undgå att märka att hans snopp hade växt till kuk och pekade rakt upp under shortsen.
– Du Peter, sa Kristina. Du kan aldrig gissa vad Bosse frågade mig alldeles nyss.

Jag hade mina aningar, så jag tittade på Bosse. Han log brett mot mig och blinkade med ena ögat.
– Jo, det tror jag nästan att jag kan, sa jag.

Kristina höjde ena handen, lade den på Bosses stånd utanpå shortsen och förde den lite busigt runt, runt. Bosse drog efter andan. Jag kunde inte hjälpa att min kuk också började göra skäl för namnet, särskilt som jag märkte att vårtorna på Kristinas solbruna bröst drog ihop sig och styvnade.
– Vilka hemska kåtbockar ni två har blivit, skrattade hon. Kom hit Peter, jag vill känna om du är likadan.

Jag tog ett par steg närmare, och så fick min kuk också en masserande hand. Den blev förstås hård den också. Kristina fnittrade och tog några ordentliga tag om våra resta lemmar.

I det ögonblicket prasslade det till i vår gemensamma häck. In genom hålet trängde sig en ung kvinna. Det tog någon sekund innan jag såg vem det var. Kristina släppte kvickt sitt tag om våra kukar.
– Sara? sa Kristina och jag med en mun.
– Snälla Peter, sa Sara. Fort, jag måste låna din toalett!

Jag småsprang före Sara tillbaka genom häcken och visade henne toalettdörren. Hon kastade sin lilla väska på golvet och försvann in utan att ens stänga dörren riktigt. Nästan genast hörde jag hur det skvalade därinne. Länge. Så hörde jag hur hon spolade och tvättade händer.
– Puh, sa hon när hon kom ut. Det var verkligen i sista sekunden. Men hej förresten, Peter! Jag är så glad att se dig igen!

Hon nästan kastade sig om halsen på mig. Kramade hårt en lång stund innan hon släppte taget och backade ett par steg.
– Fast du är kanske inte lika glad, sa hon. Det var inte meningen att avbryta er... jag visste ju inte...
– Ingen fara, sa jag. Det är inte alls som du...
– Inte som jag tror? avbröt hon med ett fniss. Var det så du tänkte säga? Hur vet du vad jag tror? Och förresten tror jag att det är p-r-e-c-i-s som jag tror. Jag tror ni hade något på gång där, neka inte! Du och sjuksystern Kristina. Och en gubbe till.

Jag blev helt ställd.
– Känner du Kristina, frågade jag. Hur...
– Jag har sökt jobb hos henne idag, fnissade Sara. Och jag hade nog aldrig gissat...

Saras mobil kvittrade i hennes väska. Hon avbröt sig och fiskade upp den. Så såg jag henne spärra upp ögonen och bli lite röd om kinderna. Hon tryckte mobilen mot örat och tog några steg bort i hallen. Hennes röst darrade lite när hon svarade.
– Hej Tone, sa hon.
Så blev hon tyst i flera sekunder.
– Ja det gör jag... jo, mycket... jag också...

Jag förstod att jag avlyssnade något väldigt privat och smög så tyst jag kunde ut genom altandörren. Både Kristina och Bosse hade dragit på sig tröjor och kom fram till häcken.
– Aj, aj, inte så lyckat det där kanske, sa Bosse lite tyst. Vad sa hon? Tror du hon såg...?
– Hon sökte jobb hos oss idag, sa Kristina. Jag anställde henne. Men hur känner du henne?
– Hon har inte hunnit säga så mycket, sa jag. Nu pratar hon i mobilen. Jag vet inte med vem, men det verkade viktigt. Hon är dotter till en granne till min exfru. Sommargranne, alltså. Vid stugan. Men hon har sett oss, är jag rädd...
– Jäklar att hon såg mig med er, sa Kristina. Om vi ska jobba ihop... och om jag kanske ska vara hennes chef... hon får gå in på någon annan avdelning... vi får se vad som händer.
– Och det där vi pratade om precis när hon kom, sa Bosse. Hur blir det...
– Jag hittar ett tillfälle att ta upp det med Anna, avbröt Kristina. Så får vi höra vad hon säger. Och förresten – vad har du sagt, Peter?
– Jag vill nog höra vad Anna säger först, passade jag. Och vad du säger förstås...
– Ibland är du en riktig liten mes, vet du om det, sa Kristina med ett skratt.
– Jo, sa jag, så kan det nog vara...

Plötsligt kom Sara ut på min altan.
– Förlåt allihop, sa hon. Det var inte meningen att... Peter, får jag prata med dig?

Jag lämnade Kristina och Bosse med ett ”vi ses sedan” och så gick jag med Sara in i vardagsrummet. Hon var fortfarande röd om kinderna och talade fort och ivrigt. Som en tonåring, nästan. En ung tonåring.
– Det var Tone, sa hon. Du vet, hon som jag varit ihop med i Norge... och nu vill hon att vi ska bli ihop igen... och jag vill också... och hon är i Oslo... jag måste dit... jag måste bara dit... för jag vill så gärna...
– Lugn, bara lugn, sa jag och försökte låta som om jag var det. Var har du bilen?
– Den är kvar hos mamma, sa hon. Och den är trasig också. Jag måste ta tåget. Från Göteborg. Tidigt. Lite före sju. Men jag måste ju ta mig dit också och jag vet inte om det finns något som passar härifrån...

Hon berättade att hon bodde hos en kompis medan hon sökte jobb och att alla hennes saker fanns där.
– Kom med här, sa jag. Jag kör dig till din kompis, så kan du sova där i natt, och så hämtar jag dig och dina grejer klockan fem i morgon och kör dig till tåget i Göteborg. Var inte det en bra idé?
– Ängel, sa hon. Ängel, ängel, ängel!

Kompisen bodde i andra ändan av stan. På vägen hem funderade jag lite på varför Sara hade letat upp mig, och vad hon tänkt skulle hända om inte den här Tone hade ringt. Och så passade jag på att kläcka en annan ljus idé.

Lennart och hans fru Elisabet var ett par i Göteborg som Lena och jag hade umgåtts med en del förr i världen. Och Lennart och jag brukade faktiskt ta ett par öl och se på fotboll på Ullevi en eller ett par gånger varje år. Så när jag kommit hem ringde jag Lennart. Han skulle fixa biljetter till någon match, inte så noga vilken det blev. Och så var den saken klar. Dessutom bokade jag på datorn två nätter på ett centralt hotell med Coop-rabatt, och så var den saken också klar. Och sedan hittade jag kvällswhiskyn som stått orörd ute på min altan i flera timmar. Den räckte till 42 sidor i deckaren.

Klockan fem på tisdagsmorgonen kastade Sara in sin packade sportbag i baksätet på min bil och satte sig själv på passagerarplatsen framme. Jag hade sovit gott och kände mig helt utvilad trots den tidiga timmen. Sara såg ut som om hon varit vaken hela natten. Hon verkade spänd och ivrig, lite som ett barn som väntar på något spännande på födelsedagens morgon. Först satt vi bara tysta och lät kilometrarna gå. Vi var ensamma på vägen sånär som på polenregistrerade långtradare och enstaka små ettriga hantverkarbilar. Sara tuggade tuggummi. Frenetiskt.
– Det var så bra att Tone ringde, sa hon plötsligt. Jag har tänkt göra det många gånger... men det har inte blivit av... har nog inte riktigt vågat... men ååh, jag hoppas att detta blir bra nu... det måste bli bra...
– Det blir det säkert, sa jag. Du får se till att det blir bra, bara. Det tror jag du kan.
– Ja, sa hon bestämt. Jag ska göra det bra... fast jag gjort så mycket dumt den senaste tiden... som jag ångrar... ååh, det är så pinsamt...

Vi satt tysta i ungefär en kilometer. Jag harklade mig. Sara liksom vaknade till.
– Nämen, alltså, jag menar inte så, sa hon hastigt. Inte med dig. Det ångrar jag inte, det får du inte tro... snälla, tro inte det...
Så kände jag hennes hand på mitt lår. Med pekfingret letade hon sig fram till min gylf och petade försiktigt ner dragkedjan så att hon kunde föra in två fingrar genom öppningen. Efter bara en liten stund mötte min kuk sakta men säkert upp från insidan. Hon hittade toppen av den och masserade lätt, runt, runt, utanpå boxershortsen. Jag blev helt hård på bara någon sekund.
– Vet du, det var faktiskt lite synd, sa hon och såg på mig. Synd att Tove inte ringde lite senare, kanske en timme eller så. För jag hade planer... med den här...
– Bäst du slutar nu, sa jag med skrovlig röst. Trafiken...
– Vi är ju nästan ensamma på vägen, svarade hon. En liten stund till, bara... det är så härligt att bara röra vid dig... bara leka...

Jag mindes att Lena när vi var yngre ibland smekte min kuk medan jag körde. Det hände att det slutade med att jag blev tvungen att lägga kalsongerna till tvätt så fort jag kom hem. Livsfarligt förstås, att få orgasm medan man körde, men det var inte lätt att hålla igen heller. Så långt tänkte jag inte tillåta det gå den här gången. Så jag lade en hand på Saras och höll den stilla.
– Det är underbart skönt, sa jag, men... inte mer nu... tänk på Tone i stället...

Lite motvilligt drog hon tillbaka sin hand, och jag stängde dragkedjan. En blick på hastighetsmätaren visade att jag omedvetet låtit hastigheten sjunka ner till 70. På motorvägen. Med ett förläget leende återtog jag normal marschfart.
– Okej, sa hon med spelat missnöje. Jag gör väl det, då. Men jag kanske återkommer...

Under resten av resan höll vi oss till mer neutrala ämnen, och Sara kvittrade lite om sina förväntningar på framtiden. I god tid släppte jag av henne vid oslotåget. Sedan letade jag upp parkering i närheten av mitt hotell och köpte frukost i väntan på incheckningen.

Elisabet släppte av Lennart utanför hotellet, och vi hann gott med att ta en öl före matchdags. Det blev en match i division 1 mellan gamla hederliga Örgryte och ett lag från Uddevalla som jag redan glömt namnet på. Själva matchen var inte heller direkt minnesvärd. Efteråt tog vi ytterligare öl på samma pub som förut och underhöll oss med varandra till frampå kvällen, när Elisabet kom med bilen och hämtade hem en lite vinglig Lennart. Jag avböjde skjuts och gick den korta sträckan till hotellet. Mina ben var nästan stadiga.

Onsdagen inleddes förstås med en lång sittning vid frukostbuffén, och fortsatte med sightseeing på stan. Vid lunchtid hittade jag en helt utmärkt restaurang alldeles bredvid hotellet. Servitrisen visade mig fram till ett bord, och jag skulle precis sätta mig när en kvinna vid bordet intill reste sig för att gå. Jag kastade en blick på henne och kände hur det klack till i bröstet på mig. Våra ögon möttes och fastnade i varandra.
– Mia...? sa jag.
– Peter...? sa hon. Är det Peter?
– Ja, sa jag andlöst. Herregud Mia... det var längesen... hur... vad gör du här...?

Hon tog stegen fram till mig och slog armarna om mig. Vi hälsningskramades, och kanske lite mer.
– Ååh, jag hinner inte prata nu, sa hon andlöst. Jag är tvungen att rusa... men vi måste ses... i kväll...?
– Här? sa jag. Jag bor på hotellet här bredvid. Vid sjutiden... kan du?
– Jag kommer, sa hon.

Så försvann hon med snabba steg. Jag såg långt efter henne och damp ner på stolen. Mia, tänkte jag, medan min puls lugnade sig. Eller Anna-Maria, som hon egentligen hette, men som ingen någonsin kallat henne som jag hade hört. Mia som dök upp på min arbetsplats för... ja jösses, tjugofem år sedan var det nog. Inte som ett yrväder kanske, och inte med något höganäskrus i en svångrem om halsen heller, men som en riktigt frisk fläkt i alla fall. Vi hade kommit att arbeta med samma saker och jag hade blivit ett slags mentor för henne i början. Och på en personalfest med dans hade vi så att säga funnit varandra. Vi blev förälskade, kort sagt. Komplikationen var att vi ju båda två var gifta. Och att vi i grund och botten var lite gammaldags ”trogna”. Så det blev inte mer än förstulna kyssar och smek, men det pirrade ordentligt i kroppen bara av att röra vid henne. Och konstigt nog verkade det ansträngda samvetet göra att jag blev mer sexuellt aktiv med Lena under den perioden. Eller kanske det inte var så konstigt, kanske är det vanligt att det blir så, jag har inte så stor erfarenhet av hur otrohetsaffärer inverkar på sexlivet där hemma.

I över ett år gick vi och pyrde inombords, Mia och jag, utan att vi tog vårt förhållande längre än så. Och sedan flyttade hon. Hennes man fick ett toppjobb i Stockholmstrakten och hon flyttade med. Fick ett bättre betalt jobb inom vårt företag på huvudkontoret i Södertälje. Och på något sätt hade vi en tyst överenskommelse om att vi inte skulle hålla någon kontakt med varandra.

Och där kunde den historien ha varit slut om inte vårt företag ställt till med utbildning med övernattning i Malmö två år senare. Där mötte jag Mia igen, och under inverkan av saknad och en hel del alkohol fick jag med henne upp till mitt rum sent på kvällen. Som i ren desperation fumlade vi av varandra kläderna och lät händer och läppar göra intima irrfärder på våra nakna kroppar. Men sedan var det tyvärr slut på det roliga. Kanske var det prestationsångest i kombination med berusningen... eller, för att göra en lång historia kort: jag fick inte upp den. Och det var inte nog med det. Jag kunde inte ens hålla mig vaken. Somnade ifrån alltihop. Och vaknade ensam i sängen vid femtiden på morgonen. Kallsvettig. Vid frukosten på morgonen satt vi inte vid samma bord, och på eftermiddagen tog vi bara ett snabbt och förläget farväl av varandra. Och efter det hade vi inte haft någon kontakt alls.

Fortfarande, så här tjugo år efteråt, fick minnet mig att rysa. Medan jag fortfarande i tankarna hårt kramade min skämskudde dök servitrisen upp, och jag gjorde halvt omedvetet min beställning. Jag minns att jag åt, men inte vad det smakade. Tankarna var på annat håll. Men jag kom i alla fall ihåg att beställa bord för kvällen samtidigt som jag betalade.

Efter lunchen shoppade jag, nästan som i ett rus. Jag lade drygt tolvhundra kronor på en kortärmad skjorta i en ”fin” affär. Den dyraste skjorta jag någonsin köpt. Och lika mycket spenderade jag på ett par kakifärgade chinos. Den unga kvinnliga expediten försäkrade att det var en lagom ledig och exklusiv ensemble för en herre i min ålder. På Systemet inhandlade jag en flaska vitt, en dyrare sort än jag brukade. Den fick hamna i kylskåpet på hotellrummet. Bara för om utifall att och i händelse av. Sedan duschade jag noga och rakade mig slät både uppe och nere. Samt klappade in rakvatten. Även det både uppe och nere. Bara för om utifall att, det också.

Strax före sju åkte jag ner till lobbyn, klädd i min nya lagom lediga och exklusiva ensemble. Där tänkte jag ta något att dricka och samtidigt spana på entrén till restaurangen där vi skulle träffas. Jag ville möta henne när hon var på väg in, inte riskera att bli sittande därinne vid mitt bokade bord utan att någon kom.

Jag hade inte behövt oroa mig. När hissdörrarna gled isär såg jag henne direkt. Hon satt redan i min hotellobby i en låg fåtölj med ett glas och en blå flaska vatten. Hon log mot mig, drog åt sig sin lilla handväska och reste sig upp.
– Perfekt timing, sa hon. Kom, vi skyndar oss medan det fortfarande finns bord. Eller har du bokat?

Jag nickade. Hon tog mig liksom lite formellt under armen, och så promenerade vi de få stegen till vårt bokade bord i restaurangen i huset bredvid.

Vi tog inga drinkar medan vi läste menyn. Jag tänkte ligga lågt på alkoholfronten. Bara för om utifall att och för säkerhets skull. Vi tog inga förrätter heller. Varmrätter i medelprisklass och en flaska husets röda att dela blev vårt val. Den svartvitklädda unga servitrisen dök snabbt och effektivt upp och fyllde våra glas.
– My God, Peter, sa Mia. Det var då en riktig överraskning. En riktigt härlig överraskning.
– Detsamma, svarade jag. Hur lever livet med dig nuförtiden?

Ingen mästerlig inledning på en konversation, tänkte jag, men hoppades att det skulle lossna efter en stund.
– Skild, sa hon. Och gift igen. En dotter. Och skild igen. Singel i dag, alltså. Där har du mitt liv.
– Oj, skrattade jag. Det gick snabbt. Jaha, eeh... skild, inga barn, singel idag... det var mitt liv... så här långt.

Vi höjde våra glas och smakade på vinet. Jag berättade att jag var i Göteborg och hade träffat en gammal bekant, sett på fotboll och skulle köra hem dagen därpå. Hon sa att hon var här för jobbet och redan varit här en vecka. Och så blev vi tysta en stund igen.
– Du har inte ändrat dig mycket på tjugo år, sa jag. Jag kände igen dig så fort jag såg dig. Fast ditt hår är kortare nu. Men lika... burrigt, får jag säga så?
– Min dotter tvingade mig, log hon. Hon säger att man inte ska ha långt hår när man kommer upp i min ålder. Och burrigt kan man nog säga att det är.

Hon såg på mig med låtsat allvarlig min, lät ögonen vandra, värderande.
– Du är dig också lik, sa hon sedan. Fast jag ser två grå hårstrån i varje tinning. Och jag tror minsann att du är... lite slankare än jag minns dig.

Vi pratade utseende en liten stund och så sänkte sig tystnaden igen.
– Vet du, sa jag lite dröjande, under de här åren har det hänt ibland att jag... tänkt på oss två... hur det var... hur det kunde ha blivit...

Hon sänkte blicken, men såg mig sedan rakt i ögonen.
– Det har hänt mig också, nästan viskade hon. Och... precis nu känner jag lite av den där... spänningen jag alltid kände då... varje gång jag såg dig...

Jag bara nickade. Och så kom vår mat. Och det som börjat likna förtrollning bröts. Vi ägnade oss åt maten och neutralt småprat. Drack ur våra glas. Lutade oss tillbaka.
– Jag måste bara få säga en sak, sa jag. Det är en sak jag ångrar... det där i Malmö... om du minns... vi skulle inte ha skilts på det viset... jag skulle inte ha tjatat upp dig på rummet... jag skäms fortfarande... kan du förlåta mig för det... så här långt efteråt...?
– Jag minns, sa hon lågt. Men du tjatade inte. Jag ville så gärna... och det var ju inte bara du... jag var ganska berusad jag också... så om du förlåter mig, så förlåter jag dig och så kan vi bara glömma... båda två...

Hon lutade sig fram och kramade lätt min hand. I detsamma kom servitrisen och dukade ut, och vi beställde kaffe. Bara kaffe. Servitrisen var lika effektiv som förut. ”Kaffe komma pronto” skulle medhjälparen på Tony’s Restaurang ha sagt, om det hade varit kaffe Lady och Lufsen hade beställt i den där tecknade filmen på julaftons eftermiddag.

Våra ögon möttes över kopparna. Mia glittrade med sina.
– Jag tycker att du ska försöka tjata upp mig på ditt rum nu, viskade hon. Jag lovar att det inte blir svårt.

Med hjärnan på högvarv svalde jag mitt kaffe och fick ögonkontakt med servitrisen, som välgörande snabbt dök upp med nota och kortläsare. Det var ytterst nära att jag i brådskan knappat in min kortkod i fältet ”totalt belopp”, vilket hade betytt en furstlig dricks. Men jag fick det rätt till slut. Dricksen blev ändå bra, om än inte furstlig.

Vi kysstes i hissen. Lite trevande. Jag kände igen elektriciteten som funnits mellan oss då. Det var som att åka tidsmaskin. De tjugo åren var som bortblåsta.

Vi blev stående tätt tryckta mot varandra innanför rumsdörren. Bara en liten lampa över sängen lyste. Och vi kysstes. Andlöst. Hon med sina armar om min hals, jag med mina om hennes rygg. Jag kände hur det brann i mitt underliv. Kuken kom upp, stark och hård. Inte som då för länge sedan. Hon måste ha känt det. Hon släppte taget om min hals, drog sig en aning bakåt, hakade handväskan av axeln och kastade den i sängen. Hennes ögon var alldeles blanka, antagligen mina också. Långsamt knäppte hon upp knapp efter knapp i min skjorta tills den hängde helt öppen. Så kände jag hennes händer mot mitt bröst, smekande, vandrande till min rygg. Hennes läppar mötte mina igen. Våra tungor dansade till en början en lätt och långsam dans med varandra, men tempot och trycket ökade. Jag lät mina händer glida från hennes rygg och leta upp hennes bröst utanpå kläderna. Jag hörde hur hon drog efter andan och kände hur hon skälvde till av beröringen. Jag öppnade knapparna och hon sträckte, utan att hennes läppar lämnade mina, ned sina armar och lät mig smeka av henne blusen.

Så drog jag henne med mig mot sängen och satte mig ner med henne stående framför mig. Jag höll händerna på hennes höfter, gungade henne lätt fram och tillbaka. I ögonhöjd framför mig lyste hennes vita behå i det svaga lampskenet. Hon vek armarna bakom ryggen, häktade upp den och lät den falla till golvet bakom sig. Hennes bröst var lika ungdomliga som jag mindes dem från den där hemska kvällen tjugo år tidigare. Ganska små, med en antydan till häng, bara en antydan. Fast så hade de sett ut då också. Och vårtorna var hårda, knottriga, stora för att sitta på så små bröst. Jag nosade mig fram och tillbaka mellan brösten, följde deras rundning med näsan, lät tungspetsen vidröra dem, nafsade försiktigt.

Hon sträckte på ryggen och stod alldeles stilla framför mig med händerna på mina axlar. Sitt huvud höll hon lätt bakåtböjt, ögonen var slutna, på läpparna vilade ett litet leende. En min av njutning, så tolkade jag den. Medan jag sög in en bröstvårta i munnen lät jag mina händer leta upp dragkedjan i hennes långbyxor, öppnade den och drog sakta ner byxorna. Hon vickade lätt på höfterna för att hjälpa till. Så stod hon framför mig, helt naken sånär som på ett par vita, nästan genomskinliga hipsters. Jag lät händerna glida längs lårens baksidor, upp mot hennes rumpa som bara till hälften täcktes av trosorna. Runda, mjuka och fasta fyllde skinkorna mina händer innan jag lät dem glida tillbaka ner längs låren. Fortfarande stod hon alldeles stilla och bara lät sig smekas. Och jag gjorde det gärna, lyssnade gärna till hennes låga njutningsfulla ”mmm” medan jag med läppar och händer utforskade hennes kropp. Det som vi aldrig riktigt hade tillåtit oss då för länge sedan.

Och hela tiden hade jag ett bultande stånd som pockade på uppmärksamhet instängt i mina byxor. Men jag tänkte härda ut. Hoppades att vi hade timmar på oss. Många timmar.

Jag lät mina lätta händer hitta in mellan hennes lår på sin väg upp. Lät dem trycka lätt mot hennes öppning. Kände värmen. Hon särade en aning på benen, ställde sig mer bredbent, öppnade för mig. Så jag lät ett finger ta sig under trosorna och stryka längs läpparna. De var täckta av mjukt hår och alldeles våta. Fingret fick glida fram och tillbaka, trycka sig en liten bit in, gå ut igen och börja om resan.
– Ta av dem, viskade hon.

Jag lät trosorna glida över hennes ben, ner till anklarna. Hon sparkade dem av sig. Med en ivrig rörelse, som jag uppfattade det. Jag försökte låta händer och läppar vara överallt på henne. Smeka och nafsa. Slicka. Med små rörelser lät hon kroppen möta mina smekningar. Det behövdes bara ett lätt tryck för att låta två fingrar ta sig in i hennes genomvåta fitta. Jag fick ett stönande till svar. Jag kände hennes händer ta ett fastare tag om mina axlar. Med två våta fingrar sökte jag upp klittan, den lilla hårda klittan, och lät dem glida runt den, varv på varv.
– Jaa, viskade hon. Mer... ge mig... ååh... hå-ååh...

Jag tryckte in fingrarna igen och lät dem glida snabbt in och ut medan jag masserade klittan med tummen. Samtidigt sög jag in en vårta och lät tungan spela över den. Min lediga hand lät jag smeka sig uppför baksidan av hennes lår, upp till rumpan där jag tog ett fast tag. Hon tryckte sitt kön hårt mot min hand och liksom kvävde ett skrik. Hennes ben darrade. Jag kände hur hon knep hårt om mina fingrar och hur hennes naglar borrades in i mina axlar. Så sjönk hon ner på knä framför mig och tryckte sina läppar mot mina. Hårt, med spelande tunga. Jag kunde inte hålla kvar fingrarna i henne men kunde fortfarande låta dem rotera runt klittan.
– Herregud, stönade hon, inte mer nu... hå-ååh-hjälp... ah-ah-aah...

Jag lät sakta min massage stanna av och drog bort min hand. Hon sjönk ner och blev sittande på sidan framför mig med huvudet i mitt knä. Hon satt så medan hennes andning saktade av. Jag strök henne över hennes burriga hår. Begravde fingrarna i det.

Så ställde hon sig upp framför mig, tog mig i handen och drog upp mig också. Mjukt och smeksamt lirkade hon av mig min nya skjorta och hängde prydligt upp den på en stolsrygg. Fortfarande helt tyst knäppte hon upp mina byxor och drog ned dem. Jag klev ur dem och hon lade dem fint hopvikta på stolssitsen. Så krokade hon två pekfingrar innanför midjeresåren på mina boxers. Hon höjde sig på tå, lutade sig fram och lät läppar och tunga möta mina. Försiktigt sträckte hon resåren, drog ner kalsongerna, lät mig kliva ur dem. Äntligen var min kuk ute i frihet. Hård och förväntansfull.
– Kom, vi lägger oss, nästan viskade hon.

Vi blev liggande på sida mitt emot varandra. Hon strök med baksidan av handen över mitt bröst, ner mot mitt slätrakade kön och upp igen. Några gånger. Några underbart sköna gånger.
– Du är fin, sa hon. Precis så fin som jag trodde.
– Du också, mumlade jag. Du också.
– Kan vi ligga så här en liten stund, sa hon. Jag behöver lite tid att hämta mig, bara. Sedan vill jag att du kommer in i mig, kommer in på riktigt.

Jag nickade och kände hennes hand sluta sig runt min kuk. Jag lät fingrarna rufsa i hennes kortsnaggade men ändå mjuka könshår och göra små utflykter till mage och bröst. Lutade mig fram och gnussade med hennes bröst. Sakta rörde sig hennes fingrar längs kuken, runt pungen, längs ljumskarna. Hon blundade. Hade den där njutningsminen igen. Nynnade lågt flera ”mmm” bakom slutna läppar. Så sjönk hon ner på rygg, särade benen och lyfte knäna.
– Nu, viskade hon, nu tror jag det är dags att lära känna dig...

Jag kröp i läge mellan hennes knän, stödde mig med armarna bredvid hennes axlar, böjde mig ner och kysste hennes nästipp och panna. Hon log med slutna ögon. Med sin ena hand höll hon isär blygdläpparna, höll upp dörrarna för mig. Med den andra förde hon kuken i läge mellan dem, lät den nosa i springan, drog den fram och tillbaka några gånger innan hon placerade den mot öppningen. Jag kände hur hon tryckte sig upp mot mig och tog bort sina händer. Jag lät mig sjunka ner. Sjunka in. In i det våta, det varma, det följsamt trånga. Jag stönade högt.

Det var ett under att jag inte kom direkt, som en debutant, så härligt var det. Jag såg hennes leende bli bredare. Kände hur hon knep till om mig där nere medan jag sakta drog mig tillbaka för att åter låta mig falla in i henne.
– Jag kan nog inte... hålla igen så länge... stönade jag.
– Kom du bara, log hon, kom när du vill...

Egentligen tycker jag mest om långsamma sexakter, men ibland går det bara inte att hålla tillbaka lusten. Jag pumpade på så fort min sextioåriga kropp förmådde i den härliga, några år yngre fittan. Hon tryckte emot i samma rytm, flåsade allt högre hon också.

Såklart kom jag först. Tömde allt jag hade. Kved av vällust medan smaskandet från våra kön blev allt ljudligare. Jag fick nog det närmaste en multipel orgasm en man kan få, men fortsatte stöta i henne så länge jag bara orkade, och blev till slut så att säga bönhörd. Mia fick också flyga igen. Och hon flög högt, det hördes. Och länge. Längre än jag orkade pumpa. Flygturen fortsatte ännu medan vi bara med gemensamma rörelser hårt gned våra kön mot varandra.

Efteråt vred hon sig över på mage med ansiktet vänt åt mitt håll, med händerna under kudden. Jag låg på sidan vänd mot henne. Med högra handens fingrar smekte jag hennes rygg, ner över de runda skinkorna, ner längs lårens baksidor och upp igen. Hon blundade. Visade mig njutminen med det lilla leendet. Nynnade sitt ”mmm”. Hon vred höfterna i takt med mina händer när jag försiktigt masserade hennes stjärt på min väg ner. På vägen upp också. Hon var härlig att se i det svaga ljuset från sänglampan. Alldeles tysta låg vi så en lång stund. Och jag blev förstås hård igen.

Så vred hon sig på sidan, med ryggen åt mig och makade sig tätt intill. Vi blev två skedar. Hon tryckte sin rumpa mot min kuk. Märkte att den var beredd. ”Mmm-hmm”, spann hon och ormade sig mot mig. Jag slog högra armen om henne och fann hennes bröst. Kupade... vägde... nöp... smekte... Hon lyfte sitt högerben, stack ner sin hand och lyckades fånga min kuk bakom sig. Hon styrde den in bakifrån mellan sina ben, fick den att vila mot springan. Jag rörde mig långsamt fram och tillbaka. Lät kuken glida. Märkte hur våt den blev. Hur den gled allt lättare.

Vi hittade en ställning så att kuken kunde tränga in. Medan jag sakta gungade mig fram och tillbaka i henne lät jag ett vått pekfinger rita ringar runt klittan. Lätt, fjäderlätt, som en fågelvinge. Närmare och närmare.

Jag kände hennes kropp spännas som i en båge. Hörde hennes dämpade ”mmm”, kände henne krama kuken, såg henne hålla hårt om sina bröst.

Hon kom. Igen. En härlig stillsam orgasm, om man kan säga så. Vi lät den långsamt ebba ut innan jag drog mig ur henne. Och jag kom också bara en liten stund senare. Med hjälp av hennes händer. Hennes fantastiska händer, som tog fram all njutning som fanns kvar ur min kropp.

Jag minns att vi duschade tillsammans och att vi kröp ner under täcket, doftande av hotellets duschcrème. Jag minns att vi lät våra läppar mötas på det där sättet man gör när kroppen är i det härliga helt nöjda tillståndet. Jag minns att vi skedade igen. Jag minns att min ena arm låg obekvämt, men att jag inte flyttade den ändå för jag ville vi skulle ligga så tätt det bara gick.

När jag vaknade tidigt på torsdag morgon var jag ensam i rummet. På det lilla nattduksbordet hittade jag ett meddelande skrivet på hotellets papper.

Du somnade igen.
Vi ses vid frukosten.
Jag är där vid 8-tiden.
Kram Mia.”
PS Du snarkar!

Bredvid texten var en liten lurig smiley ritad.

Och så låg där ett visitkort. Ett sånt där riktigt påkostat som företagen trycker upp åt sina viktigare medarbetare, med logo i ena hörnet och en liten bild av en leende Mia i det andra. Företagsnamnet kände jag igen. Det var det som hade köpt upp företaget vi jobbade i då, på den tiden. Adressen var huvudkontoret i Philadelphia, Pennsylvania, USA.

Anna Maria, stod det, utan bindestreck. Plus hennes efternamn, ett vanligt son-namn i början av alfabetet. Fast med bara ett s. Hennes titel var ”Senior Adviser, North European Market”. Och förutom de tryckta telefonnumren stod ett handskrivet. Och en mailadress, också den handskriven.

Prick klockan åtta gick jag in i frukostmatsalen, och upptäckte genast Mia, sittande vid ett fönsterbord med en kopp kaffe framför sig. Hon vinkade och log. Jag gick fram och kostade på mig att kyssa henne lätt på kinden.
– Härlig morgon, hoppas jag, sa jag.
– Absolut, svarade hon. And the same to you!
– Åh, du har börjat glömma svenska språket, retades jag. Tack för ditt fina kort, fast du ser bättre ut i verkligheten än på bilden. Och jag snarkar inte.
– Tackar, skrattade hon. Och jo, det gör du visst.

Så hämtade vi frukost från den rikliga buffén. Och medan vi åt fick jag reda på att hon nappat på ett erbjudande att arbeta i USA i samband med uppköpet. Det var samtidigt med att jag fick mitt erbjudande om att sluta, med förmånliga villkor. Olika falla ödets lotter, som man brukar säga. Fast ett jobb i USA hade inte varit något för mig i alla fall, fick jag erkänna för mig själv. Dessutom var jag väl lite väl mycket ”senior” vid det tillfället.
– Och nu bor du alltså här, på samma hotell som jag, sa jag.
– I natt har jag gjort det, svarade hon. Egentligen skulle jag ha rest igår, men jag lyckades boka om flyget och ordna ett rum här i går eftermiddag. Chansade lite. Och det behövde jag ju inte ångra.

Hon såg på mig och jag tyckte om hennes blick. Jag försökte svara med en likadan och hoppades att hon märkte det.
– Men i eftermiddag måste jag ge mig iväg, sa hon. Från Landvetter till London och sedan vidare.

Jag tuggade på mitt franskbröd. Vemodigt. Sköljde ner med lite kaffe. Tänkte att det i alla fall skulle bli ett bättre avsked än det i Malmö för tjugo år sedan.
– Jag checkar inte ut förrän elva, sa hon.

Vi avslutade vår frukost och tog hissen till hennes rum. Vi klädde av oss våra kläder, nästan lite högtidligt, och hamnade i hennes obäddade säng.
– Jag vill kunna se dig hela tiden, sa hon.

Så ställde hon sig på knän och händer över mig, böjde sig ner och lät sina läppar vandra från min kind ner över bröstet där hon spelade med tungan över mina bröstvårtor. Jag hårdnade. I rekordfart för en man i min ålder. Så reste hon sig på raka armar med händerna mot mina axlar, sjönk ner och lät våra kön mötas. Långsamt lät hon sin fitta glida över min hårda kuk där den låg tryckt mot magen. Upp och ner gned hon sig mot mig, lät sina safter smörja mig, utan brådska. Jag fångade hennes bröst i mina händer. Njöt av att röra vid dem, känna tyngden, den lena huden, de knottriga topparna.

Hon släppte taget om min ena axel och drog handen ner över min mage, lyfte höfterna, förde in handen mellan oss och styrde kuken mot sin öppning. Så tryckte hon sig ner över den, lät den pressa sig in i värmen. Jag försökte göra mig så stor och mäktig jag kunde, mötte henne, tryckte på, gled in djupt. Jag lät en hand vandra ner mot hennes klitta, men hon skakade på huvudet.
– Vi har inte bråttom, viskade hon.

Vi gjorde ljud, härliga ljud, för varandra och för oss själva, ljud som meddelade att allt var rätt, att allt var himmelskt. Med båda händerna stödda på mina axlar neg hon oss mot höjdpunkten. Den kom så härligt smygande, orgasmen. Hon lyckades få den att byggas upp så sakta att vi hann uppleva alla dess små underbara stadier. Och jag försökte så gott jag kunde, halvt omedvetet tror jag, att spela med, följa hennes rörelser, smeka hennes bröst.

Och hon fortsatte att niga. Höll det lugna tempot länge, länge, tills hon plötsligt kastade huvudet bakåt och hastigt drog åt sig andan. Hon reste sig rakt upp och började rida i ett mer målmedvetet tempo. Jag hade känt det komma och var själv redo. Jag letade upp hennes klitta igen, och nu fick jag hållas. Hon kastade med huvudet, av och an, andades stötvis, var inte längre lika rytmisk i sina rörelser. Med båda händerna hårt kramande sina bröst och fittan kramande kuken fick hon njuta sitt underlivsrus. Jag önskar att jag kunnat känna det hon såg ut att uppleva under de många långa sekunder ruset varade, men jag fick nöja mig med min egen orgasm. Den var inte dålig den heller.

Sedan vi checkat ut placerade vi vårt bagage i min bil. Jag kom till och med ihåg att packa ner min dyra vinflaska som aldrig kom till användning. Sedan promenerade vi en stund längs vattnet som rinner genom staden. Vi åt en lätt lunch innan jag körde henne till flygplatsen. Vi försökte prata lättsamt och undvika tankarna på avsked. Det lyckades... sådär, kan man säga. Jag gav henne i alla fall min mailadress och numret till min mobil.

Innan hon försvann till flygplanet reste hon sig på tå, slog armarna om mig och tryckte en kyss på min kind.
– Tack för att du finns, viskade hon.
– Du med, viskade jag tillbaka.
– Du har väl mitt kort, sa hon.
– Här, sa jag. Närmast hjärtat.

Och så klappade jag mig på bröstfickan där jag brukar ha mitt kortfodral. Sedan kom jag ihåg att jag flyttat fodralet till byxfickan, en av de främre. Så jag klappade mig där i stället.
– Nej, här, sa jag.

Hon såg på mig ett par sekunder innan hon brast ut i ett pärlande skratt.
– Jaså där, sa hon. Jo, men det passar väl också bra...

Och så fick jag en snabb kram till innan hon försvann ur mitt liv igen, Mia. Alias Anna Maria. Utan bindestreck och med bara ett s i efternamnet. Senior Adviser.

Men vi har varandras nummer, tänkte jag. Och hon är faktiskt skyldig mig ett restaurangbesök.

På vägen hem lyckades jag välja fel fil inte bara en, utan två gånger innan jag krånglat mig ur Göteborg. Resten av vägen ägnade jag åt att repetera mina minnen av mötet med Mia. Jag tänkte det kunde vara bra inför framtiden. Äldre män har det ju lite svårt med att minnas detaljer. Och jag ville minnas.

Det var mörkt hos både Kristina och Anna när jag svängde in på min garageinfart. Kvällen fördrev jag i sällskap med Harry Bosch igen. Och fredagen förflöt med husliga sysslor, teve och deckare. Liksom större delen av lördagen. Det visades fortfarande inga livstecken från grannvillorna. Man borde väl inte säga så, men det var faktiskt skönt. Det gav mig möjligheter att repetera minnen ett par gånger till.

En kvart före åtta på lördagskvällen signalerade min mobil för första gången sedan jag kommit hem. Jag såg att det var Sara.
– Hej Peter, sa hon lite jäktat. Kan du prata, eller har du en sjuksyster på rummet?
– Jag är ensam, skrattade jag. Prata på du.
– Jag skulle behöva övernatta hos dig i natt, sa hon. Tror du det går bra? Det blir bara i natt.
– Jo, svarade jag, det kan nog ordnas.
– Ängel, sa hon. Jag ska till mamma och hämta bilen i morgon, och så börjar jag jobba på måndag... men du, jag får berätta mer när vi kommer. Hej så länge.
– Hej, hann jag precis säga innan hon försvann ur luren.

Konstigt, hon sa ”vi”, tänkte jag medan jag gick uppför trappan för att titta till gästrummet. Jag hann knappt mer än tända ljuset därinne förrän det ringde på dörren och jag blev tvungen att vända ner igen för att öppna.

Utanför stod Sara.
– Oj, det gick snabbt, sa jag förvånat. Hur...
– Vi var två gator härifrån när jag ringde, skrattade hon.

Så sköt hon upp dörren helt. Bakom den stod, och jag överdriver inte, den vackraste unga dam jag sett i verkligheten. Lika lång som Sara, slank, välformad... lite mörk i hyn, ungefär som en spanjorska tänkte jag, med långt, glänsande, mörkt brunt hår, nästan svart, och med ett vitt filmstjärneleende på läpparna.
– Hei, Petter, sa hon, på lätt norska. Det är jag som är Tone.

Jag tog väl ett par sekunder på mig med att bara stirra innan jag kom mig för att sträcka fram handen för att hälsa.
– Hej Tone, sa jag. Välkommen. Och det är Peter, Peeeter, inte Petter. Det är er fruktansvärde skiddemon som heter Petter, han som tar alla våra guldmedaljer. Men kom in, kom in.

Med ett ännu större leende smet hon över tröskeln. Sara gick efter henne och såg mig i ögonen.
– Hon tål att titta på min Tone, tycker du inte, viskade hon när hon gick förbi mig.

Jag nickade tyst.
– Och du Peeeter, fortsatte hon med ett litet leende. Du kommer väl ihåg vad mamma har lovat mig?





*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Skriv gärna kommentarer om du orkat läsa ända hit.
Och sätt gärna betyg. Det är roligast att få bra betyg...
*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***