Min lärares blick sade mig allt jag behövde veta

I grund och botten en sann historia...

– Du är sen.
Jag stängde hastigt dörren bakom mig och log snabbt emot Richard framme vid katedern. Klockan var tjugo över tolv, tjugo minuter efter att lektionen hade börjat, och jag hade tillbringat den senaste kvarten med att prata i telefon med min pojkvän, Edwin. Jag var less honom, men han hade inte velat sluta surra om hur mycket han saknade mig. Tillslut hade jag slängt på luren, sms:at ett förlåt och sprungit i riktning mot klassrummet. Den lektionen kunde inte vänta.
– Förlåt, jag var hos tandläkaren, sade jag och satte mig ner på första lediga bänk, som oturligt nog lyckades vara den som var rakt framför honom.
Richard stirrade mig stint i ögonen, som för att se om jag ljög. Hans grå ögon var kantade med långa ögonfransar under lite lätt buskiga ögonbryn och kortklippt svart hår. Det gick knappt att se att han var över fyrtio.
– Tandläkaren, upprepade han och silade ut luften genom halvöppen mun och avslöjade som vanligt raden med sym-metriskt vita tänder. Hur många gånger under det senaste halvåret har du varit där egentligen?
Jag ryckte på axlarna, sneglade ut över havet med kända ansikten som iakttog min minsta rörelse. Jag var betydligt roligare att se på än kapitlet vi just höll på att läsa, så det var egentligen inte så konstigt, men jag gillade inte deras blickar i nacken på mig.
– Öh, två gånger, svarade jag. Jag är ledsen.
– Okej då, om du säger det så. Gör inte om det bara, det börjar gå utför nu. Slå upp sidan hundratio så fortsätter vi där Amber blev avbruten.
Han släppte min blick och jag tog upp böckerna ur väskan utan att se på honom, men jag visste på något sätt att jag var bevakad, att min minsta rörelse blev iakttagen, ifrågasatt. Andra lärare brukade bara fråga de elever som höll stadig ögonkontakt med dem och skita i de andra, men inte Richard. Det spelade ingen roll om jag stirrade på honom eller ut genom fönstret – han frågade alltid mig efter svaret på frågan han just läst upp.
Vi hade högläsning. Jag följde med i boken när Amber återupptog berättandet. Efter ett par rader slog jag upp blicken och den fastnade genast i hans grå. Han höll kvar den i tre sekunder innan han vandrade vidare till Jenny. En sekund. Victoria fick inte ens en halv sekunds blick, inte Hanna heller. Jag såg på honom till dess att min blick fångade hans igen. Hans ögon var forskande, allvarliga. Det var som att de var föreseglade med ett osynligt galler, för de avslöjade ingenting, de sade absolut ingenting. De var blanka, tomma. De hade sett likadana ut i tre års tid, hade alltid sett på mig i de där tre sekunderna. Varje dag, varje lektion.
– Okej, det var allt för idag, sade han till allas förvåning efter att Amber läst klart. Jag måste skjutsa min dotter till flygplatsen, men läs på om kapitlet med Shakespeare så har vi genomgång på fredag.
Hela klassen bröt ut i ett sorl och efter en halv minuts pappersprassel var alla ute ur salen. Jag skyndade mig att rafsa ihop alla mina böcker, sätta ner dem i ryggsäcken och gå ut genom dörren jag just kommit in genom. Jenny mötte mig utanför, och vi gick tillsammans till längan mittemot där vi hade våra skåp. Jag tryckte in väskan i mitt medan hon berättade vad jag hade missat.
– Fan också, jag glömde mobilen, utbrast jag och svor till när jag insåg det. Vänta på mig i matsalen, jag springer och hämtar den innan jag går dit.
Edwin skulle säkert ringa när som helst och börja tjata om att jag aldrig hade tid för honom längre, och det var nödvän-digt att svara för annars skulle han bli ännu mer tjatigare och klängigare än han redan var. Jag gick med snabba steg emot lektionssalen. Dörren var öppen ännu, så Richard var fortfa-rande kvar. Jag skulle just kliva in när jag krockade med en hård bröstkorg som kommit springandes ut samtidigt som jag skulle gå in. Smällen fick mig att backa ett par decimeter och jag tog mig för huvudet för att få tankarna på plats.
– Åh herregud, förlåt! Jag trodde inte att det var någon där, sade Richard och grep tag i mina armar för att se om jag var okej.
Jag såg upp i hans enorma ögon.
– Ingen fara, kraxade jag. Jag såg dig inte heller. Jag skulle bara hämta min mobiltelefon.
Han släppte förbi mig.
– Vad bra att jag inte hann gå då, sade han till min rygg.
– Ja, nickade jag.
Sedan blev det tyst.
– Dåså… då låser jag här, sade han när jag började gå mot dörren igen, med mobilen i säkert förvar i min väska.
Han stod för dörröppningen, med ena axeln lutad mot dörrposten. Han hade en ljusblå skjorta på sig över ett par blekta jeans, och han var en av de snyggaste män jag sett. Richards ögon var som fastnaglade på mig.
– Vi ses på fredag, fortsatte han och jag tog ett par steg emot honom för att få honom att flytta på sig, men han stod kvar i samma sexiga, jävla ställning och glodde på mig.
– Ja, det gör vi. Jag måste… om du bara… försökte jag, men han flyttade sig fortfarande inte.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
– Åh, förlåt, utbrast han och flyttade äntligen på sig så att jag skulle kunna smita förbi ut.
– Förlåt själv för att jag sprang in i dig, sade jag med ett leende och började gå.
– Ingen fara. Är du säker att du mår bra? Du ser lite blek ut.
– Blek?
– Vänta, får jag känna.
Hans högerhand vilade plötsligt på min panna.
– Jag…
- Du är lite varm. Vill du sätta dig ett tag?
Richard drog ut den närmaste stolen och knuffade mjukt ner mig. Det kändes som att jag höll på att svimma.
– Det känns som att jag håller på att svimma, viskade jag.
Hans ansikte var i höjd med mitt.
– Nej, dina pupiller är inte det minsta påverkade efter krashen, så jag lovar dig att du inte svimmar. Har du druckit för lite vatten?
Hans parfym i min näsa.
– Vatten? Nej, jag…
Han var gift och hade tre barn.
– Vill du att jag hämtar det åt dig? frågade han.
– Nej, nej. Jag mår bra. Du kan nog gå, din dotter väntar på dig.
– Ingen fara, det är klart att jag stannar med dig så länge du mår dåligt. Vad har du för lektion nu? Eller har ni lunchrast?
– Lunch, pressade jag fram. Jenny…
Hans forskande ögon rakt in i mina.
– Hur känner du dig?
– Snurrig, sade jag matt. Om…
- Har du ätit för lite? Eller är det stressen efter tand-läkaren? Min dotter gillar inte heller att gå dit, hon blir alldeles skakis efteråt trots att hon är nitton nu.
Jag ställde mig upp, viftade bort hans protester och frågor.
– Det är nog ingen fara, jag mår bra! Jag lovar, det är okej. Du kan gå.
Richard grabbade tag om mina överarmar igen.
– Är du säker? Helt hundra säker?
Jag såg på honom och glömde bort vad jag skulle säga.
– Jag vet inte.
Hans handtag blev mjukare.
– Sådär känner jag mig ungefär ett par gånger om dagen, sade han och skrattade lågt.
– Varför då?
– För att jag är idiotisk, muttrade han som för sig själv. Jag leker med elden så mycket att jag snart kommer att bli bränd.
Solen sken in genom fönstret och färgade hans slitna jeans vita. Lårmusklerna sken igenom.
– Vilken eld?
– Du borde inte fråga sånt där. Du borde inte vara så nyfiken, inte så trevlig och social och söt.
Jag ruskade på huvudet.
– Nej, jag borde väl inte det. Det är inget jag kan rå för.
Han suckade djupt.
– Och du borde inte gå klädd sådär, göra sådär…
- Hur då klädd? Jag ser ju ut som vilken annan tjej som helst, protesterade jag och backade ifrån hans ögon, hans armar, hans händer.
– Du sätter griller i huvudet på gamla män som mig ändå. Du borde inte vara här. Jag borde inte vara här.
– Varför inte?
Richard suckade igen.
– Du har rätt, jag borde gå nu.
Han backade ifrån mig och gick mot dörren.
– Den här diskussionen borde aldrig ha ägt rum.
– Tror du inte jag vet det? Tror du inte jag vet att det är nåt jävla skumt som är på väg att hända? fräste jag. Tror du jag är glad att komma på dina lektioner när det är nåt jävla mysko i luften, som jag inte vet vad det är och alltså inte kan stoppa?
– Gå, Bella.
– Vad är det som händer?
– Du måste gå, Bella.
Jag reste mig upp och gick förbi honom.
– Du luktar så förbaskat jävla underbart, sade jag åt hans bortvända huvud. Du är så förbaskat jävla snygg. Speciellt när du står sådär med armarna, jag vet inte, kroppen, när du lutar dig sådär.
– Det är ju det jag säger, elden kommer ta oss om vi inte gör något åt det.
– Vad vill du att jag ska göra då? Sluta det här ämnet? Ge upp mina betyg? Byta skola? Ha sex med dig?
– Gode Gud. Du kommer anmäla mig för polis och gud vet vad i så fall.

Men jag visste att han ville. Det stod skrivet i hans ögon, i mina. Mitt underliv värkte, min mage gjorde frivolter. Åh ta mig, tänkte jag. Ta mig, Richard, bara håll käft och ta mig.
– Jag har inte någon svartsjuk pojkvän. Jag är nitton år gammal, och jag har väntat tre år på det här. Vad är det som är fel? Varför måste det vara så jävla fel?
– Din familj skulle aldrig förlåta mig. Inte min fru heller, mina barn…
- Du tror jag skulle säga något? Tror du jag är så dum?
Richard grep tag i min nacke.
– Hur tror du det känns för mig? Jag har gått tre år och bara sett dig!
– Jag vet inte, morrade jag. Hur ska jag veta det? Jag vet inte ens vad det är som händer, varför det händer.
– Vill du gå ifrån allt då?
– Ja, det vill jag.
– Nej, det vill du inte, fräste han. Det ser jag.
Han stirrade på mig igen.
– Jag går nu, sade jag. Jag går nu och sen låtsas vi om som att det här aldrig har hänt, för det är för otroligt för det. Det finns inte. Det går inte. Och det vet du.
– Jag vet, jag vet. Det är fullständigt opassande och omöjligt. Det får inte gå. Det får aldrig någonsin hända.
Jag drog ner blixtlåset i min klänning inför hans växande ögon.
– Vet du någonstans där det är minst chans att någon kommer på oss?
– Dörren är ju för fan öppen! Du är inte klok!

Han skyndade sig att drämma igen dörren, låsa den och vände sig därefter till mig med ena armen stödd mot dörrkarmen.
– Inte du heller, som spanat på en sextonårig elev när du är, vad är du, fyrtio?
– Jag är fyrtiotre. Kan du sluta med det där? Jag vet inte varför det är så! Kan du klä på dig igen, snälla Bella? Jag kan inte. Jag ska inte. Aldrig någonsin. Åh, varför i hela helvetet är det såhär? Jag kommer inte kunna stå emot, för guds skull!
– För att du vill och alltid har velat veta vad som finns under kläderna, sade jag.
– För att jag vill och alltid har velat veta vad som händer när du finns under mina, svarade han monotont.
– Då tar vi reda på det. Var ska vi vara?
Elden brann i min kropp när han ledde mig till grupprummet bredvid och låste dörren.
– Jag kommer till helvetet för det här, viskade han.
– I så fall följer jag med dig dit, sade jag och ålade ur mina kläder.
– Åh, Gode Gud!
– Ska du eller jag?
– Rör du i mig går det på en gång, sade han och slet av sig jeansen. Du vet inte hur jävla länge jag har velat röra vid dig.
– Gör det då.
Jag satte mig på bordet framför honom.
– Gör det då, ta på mig vart du vill. Eftersom att vi ändå kommer hamna i helvetet är det lika bra att göra det en gång för alla.
– Tre år, Bella.
– Tre år, jag vet. Det är makalöst.
– Jag trodde aldrig…
- Nej, det gjorde inte jag heller.
– Jag kan åka dit för våldtäkt. Jag åker dit för vad fan som helst när alla andra får reda på det här.
– Se till att göra det bra då. Så bra att det kvittar vars vi hamnar sen.
– Säkert?
– Säkert. Jag kommer och hälsar på dig i fängelset.
– Snälla, säg inte sådär. Du är så jävla grov. Du vet inte hur upphetsad jag blir.
Jag stönade lågt, slog ut med armarna.
– Jag är en helt normal, vanlig tjej som väntat på det här i flera år. Hur vill du att jag ska vara då? Ung, dum? Blåst? Kåt?
– Jag visste att du inte var den Bella du är i klassrummet. Jag visste att du inte är lika mjuk och försiktig.
– Det spar vi till senare.
– Är du…?
– Vad? Oskuld?
Han rodnade.
– Nej, det är jag inte. Såklart jag inte är.
Han suckade lättat.
– Spelar det någon roll? Hade du inte tagit mig ändå?
Han fyllde hela mig utan att svara, grep tag i mitt hår och drog mitt ansikte emot hans nakna bröstkorg.
– Åh, jösses, stönade jag och slog armarna om honom.
Han luktade friskt. Härligt. Attraktivt, vilken parfym!
– Du är så förbaskat ung, Bella. Du borde inte göra såhär…
Jag ålade mig emot honom. Han höll fortfarande kvar i sin lärarroll, men greppet lossnade mer och mer och han började bli till den man som jag målat upp i mina sexfantasier, mina drömmar, medan jag låtsades att min XL jag alltid hade i sängbordslådan var hans kuk. Hans XL var betydligt bättre, riktigare, mer äkta. Jag kunde inte få nog.
– Det är tjugo år mellan oss, eller hur?
– Tjugofyra, viskade han mellan stötarna, precis som om han hade sagt det ordet för sig själv miljoners med gånger tidigare.
Kanske hade han det. Jag hade det. Jag hade drömt om hans händer så jävla länge.
- Säg att du har tänkt på mig när du ligger med din fru. Säg att du önskar att det var jag istället för henne. Säg att det… att du…
Mina ord försvann mellan hans läppar. Han bet mig, kysste mig så hårt att jag såg stjärnor framför ögonen, både av det och av dragningen i mitt långa hår. Mina bröst mot hans kropp, styva som betong, kallt mot varmt.
– Åh klös mig, Richard.
Hans naglar fick min kropp att förvandlas till en vat-tenpöl.
– Klös mig så jag blöder.
– Jag kan inte hålla mig längre!
Jag klöste honom över bröstkorgen, armarna, halsen.
– Sluta! Det gör ont som fan, Bella.
– Jag lägger inte av, så då gör du inte det heller. Klös mig. Rör vid mig. Sluta inte. Aldrig. Du får inte sluta.
Min mobiltelefon ringde. Jag knuffade till den med foten så att den tystnade. Förbannade Edwin. Försvinn. Dö. Du kan inte få mig till det här.
Richard rev mig på överarmen så det blev ett långt, svidande märke. Jag log genom smärtan. Det var un-derbart, precis som jag alltid velat. Och det kändes så vansinnigt härligt. Äntligen var jag hans.
– Åh, jag…
Ännu en gång, den andra armen. Tempot ökade, jag skrek med hans hand över min mun för att ingen där ute skulle höra. Dörren var av trä med en räfflad glasskiva högst upp som gjorde att vi kunde se människorna som gick förbi där ute, men ingen kunde se in till oss.
– Jag ville inte göra det här, väste han och övergick från att knulla till att älska långsamt, smekte min brännheta hud, följde mitt ansikte med fingertopparna, blicken, tungan. Jag ville inte göra det för jag visste att jag aldrig skulle kunna sluta. Du är en drog, du är som en drog, min drog. Jag kan inte sluta.
Blodet sipprade fram på huden ovanför de sex högra revbenen. Jag log stort. Det var mäktigt. Det var mer än ”okej”, mer än bra. Jag ville ha honom överallt.
Han lyfte upp mig, tryckte mig så hårt mot väggen att jag såg stjärnor. Trots mina lama protester fortsatte han. Han var bra. Han lyssnade. Jag hade aldrig någonsin varit med om dess like.
Bordet var fullt av papper, pennor, block och klossar. Han slängde ner mig där och fortsatte med en fyrtioår-ings perfekta handslag och speciella sätt att se på mig när jag då och då bet mig i läppen för att hindra mig själv att dö av kåthet, attraktion och för att ingen skulle komma på oss. Gud, om någon kom på oss. Vilken känsla jag red på. Jag var i himlen. Det gjorde så sans-löst ont i ryggen. Jag gurglade av smärta.
Han föll över mig sekunderna senare.

Jag kom tillbaka till verkligheten med en hörbar duns när jag hörde den irriterande ringsignalen i innerfickan på väskan. Jag sket i att svara, stängde istället av tele-fonen och suckade tungt.
– Du är sen, kommenderade Richard när jag öppnade dörren.
– Jag vet. Förlåt.
– Var har du varit?
Jag mötte hans blick. De härligt grå ögonen som alltid hade fått mig att bli helt galen.
– Hos tandläkaren, svarade jag undvikande och slog mig ner på platsen mittemot honom där jag omedvetet fortsatte min utstirrningskampanj, jag kunde liksom inte låta bli.
Men inom mig tänkte jag ”jag var sen därför att jag låg hemma i min säng och drömde om att jag låg med dig”. Men det sade jag inte. Inte högt, men jag tänkte. Jag drömde om hans kropp intill min egen, drömde om hur det skulle kännas. Den dagdröm jag just haft om honom var bara en av alla, en av alla miljoners olika jag haft under de tre åren han varit min lärare.
Åh, han var så äckligt snygg. Jag önskade att han ville ligga med mig. Jag visste att han ville ligga med mig. Men jag sade ingenting, inte den dagen heller. Jag sade aldrig någonting, men våra blickar i klassrummet som fortsatte att svepa över varandra upphörde aldrig.
Jag drömde om honom på nätterna, drömde om honom på dagarna, drömde om honom så fort jag såg honom. Han var gift och hade tre barn. Jag drömde att han tog mig, hårt och länge, att han band fast mig, satte ögonbindlar på mig och knöt fast mig i sänggaveln, att han grep tag i mig i klassrummet, drog bort mig därifrån bara för att dra av sig byxorna och trycka ner mitt huvud i det hållet. Jösses vad jag drömde, önskade, hoppades, jag var alldeles kollrig på lektionerna, händerna skakade, blicken darrade när jag försökte fästa den vid honom. Jag kunde knappt sova under nätterna före vi skulle ha lektioner med honom.
Sista gången jag såg honom var jag femtiosex och han åttio, och jag tänkte tillbaka på skoltiden där jag fått ha honom som min lärare och jag förbarmade mig själv över att jag aldrig berättat någonting om hur jag kände – trots att jag visste att han kände precis likadant som mig. Men varför skulle jag? Han var min lärare. Han var gift och hade tre barn och en ung, upphetsad tonåring måste få ha sina fantasier. Jag hade det om min lärare, som var så förbaskat jävla snygg att det inte fanns någon liknelse.
Jag gifte mig och fick tre barn, jag också, och jag tänkte aldrig på honom annat än den dagen när jag byt-te avdelning på jobbet och hamnade hos hans fru, som han kom för att ta hand om en timme om dagen.
Men jag minns att jag då tänkte att han en gång var den snyggaste för mig, den mest mystiska person jag någonsin träffat. Och jag levde resten av livet, nöjd med mig själv och tanken på att vi hållit oss ifrån varandra fastän våra blickar skvallrade om vad vi egentligen ville göra med varandra, och nöjd över att jag fått bekräftelse och beröm av just honom när ingen annan av mina klasskompisar någonsin fick det… eller ens anade det som fanns mellan oss, det som cirkulerade runt oss i tre års tid. Det som ingen av oss valde att dra upp, inte ens efteråt… Men som hängde där i luften och gjorde varje svenskalektion till sextio minuter i åtråns huvudstad och som fick mig att tillbringa många, många timmar i sexfantasiernas kungarike tillsammans med tankarna på honom och hans kropp medan han var gift, knullade med sin fru, den fru som gett honom tre barn, varav den näst äldsta var min klasskompis Jenny.