Fröken Gunilla är rädd för spindlar!

Fröken Gunilla är rädd för spindlar!





-Fobier är något de flesta av oss lider av! Det kan vara olika utlösande faktorer, som till exempel torgskräck, agorafobi, rädsla för trånga utrymmen, klaustrofobi, spindelskräck, men även mer oväntade saker, som clowner eller sedlar! Själv tycker jag nog att spindlar är det värsta! sa min fröken, Gunilla och slog ihop boken. Hon var faktiskt snygg som attan, Gunilla, även om hon var bra mycket äldre än mig.
Vi i klassen tyckte väl inte att det här var det roligaste ämnet, men inte heller det svåraste, så vi var rätt glada när det ändå var över och vi kunde gå hem, eftersom det här var den sista lektionen på dagen.

Väl hemma satte jag mig och gjorde läxorna efter att min mamma hade tjatat på mig typ tre gånger. Jag gjorde det jag skulle, men mot slutet hade jag petat sönder mitt suddgummi så att det var nästan jordnötsformat med en liten del och en större del och en tunnare del i mitten. Plötsligt slog det mig att det var rätt likt kroppen på en spindel och sedan så for mina tankar iväg.
Om jag bara tog några gem och rätade ut dem och vinklade dem, så skulle de kunna bli ben. Jag lyckades ganska väl och hittade sedan en tejprulle, där jag tog smala remsor av tejp och snodde runt suddgummit så att benen satt någorlunda fast. Efter att ha justerat benen så att min spindel nu stod jämnt på benen, så beskådade jag den.
Fan, vad cool! Den behövde bara lite färg, så var den färdig. Ute i garaget hittade jag en burk med svart sprayfärg som jag snabbt sprutade på min egenhändigt tillverkade spindel. Särskilt nöjd var jag med benen som hade de rätta böjarna och gjorde att den såg extra verklig ut. Jag tror inte att det finns riktigt så pass stora spindlar i Sverige, men den var ändå inte överdrivet stor. Hade jag gjort den stor som en tallrik hade den inte varit lika trovärdig. Som det nu var så var den ca åtta-nio centimeter tvärs över med ben och allt.

Nästa dag hade jag den med mig invirad i toalettpapper för att den inte skulle gå sönder. Jag visade den för Jonte, som också tyckte den var för jäkla äcklig.
-Lägg den till Gunne! sa han ivrigt och menade alltså vår fröken Gunilla.
-Vågar vi det?
-Jaa! Tänk bara när hon hoppar till och skriker inför klassen! Såå jääävla ball! fnissade han och jag tyckte väl där och då att det var en rätt kul ide´, han kommit på. På dagens andra lektion, var vi först in i salen, men fick aldrig möjligheten att lägga den på ett bra ställe. Så vi försökte istället göra det när lektionen var slut. Gunilla gick och lät oss gå ut själv.
Jonte och jag smög bort till katedern och i brist på bättre planering, så lade vi den bara rakt ner i hennes översta låda, innan vi fnissandes sprang ut och inväntade dagens sista lektion, som vi skulle ha i just den salen med Gunilla som lärare. Längtan efter att se effekterna av vårt hyss var olidlig och vi nästan sprang in i salen för att invänta det roliga.

Nu hände det däremot ingenting. Gunilla tjafsade på och hämtade bara något i den andra lådan vid ett tillfälle och vårt skämt föll platt, då hon alls inte öppnade rätt låda alltså. När lektionen var slut, surade Jonte och gick hem. Själv gick jag ut med de andra eleverna och gick till mitt skåp.
När jag tagit det jag skulle gick jag förbi klassrummet, där dörren fortfarande stod öppen. Jag tittade in och där satt Gunilla med glasögon på näsan och verkade vara djupt inne i ett papper hon läste. Det hade ju varit kul att kunna plocka tillbaka spindeln, men det fick väl bli ett senare bekymmer.

-Johnny! sa hon tydligt. Mitt namn, alltså.
-V-vaa? sa jag, förvånad över att hon faktiskt hade sett mig där jag stod i korridoren.
-Kom in!
-Okeej? sa jag tveksamt och gick in i klassrummet, där Gunilla fortfarande satt och läste. Hon hade tagit av sig sin blus och satt nu i kjol och ett linne, som satt rätt löst om hennes överkropp. Hon var rätt tuff i sin klädstil jämfört med de andra lärarna, ansåg jag.
-Du och Jonte var inte riktigt med på lektionen idag, märkte jag! sa hon så och tittade sedan vänligt på mig.

Vi avbröts tillfälligt med att någon i korridoren busvisslade åt oss och sedan sparkade igen dörren. Gunilla såg ut att vilja springa ut och se vem det var, men hon visste likaväl som jag att ingen skulle erkänna, så hon tittade åter på mig nu.
-Tjaa, vi hade lite att tänka på, bara!
-Försök att vara lite mer närvarande, för ditt betyg ligger precis på gränsen. Följ med och gör det du ska, så kan jag med gott samvete ge dig det betyg jag tycker du förtjänar, okej?
-Visst! Visst! Jag lovar, Gunne, öööhh, Gunilla! sa jag och lät säkert rädd.
-Bra! Då kan du fortsätta, så ska jag snart bli klar här också! sa hon och som i slow motion sträckte hon sig efter den översta lådan. Jag spärrade upp ögonen och kände skräcken komma som ett expresståg. Jag hade ju tänkt mig att sitta långt bort när hon såg spindeln, inte stå precis bredvid henne!

Hon drog ut lådan och det tog en eller två sekunder, innan hon registrerade vad det var hon såg. Men när hon väl gjorde det, så flög hon upp med en skräckslagen min och såg ut att tappa balansen. Jag sträckte mig reflexartat efter henne och då slöt hon ögonen och föll rakt mot mig.
Mitt grepp var inte tillräckligt och min hand slant så att jag fastnade i linnet och råkade dra ner det på hennes vänstra sida. Hon föll och jag hamnade inunder henne på något märkligt vis. Hon var ingen stor kvinna, men vägde minst lika mycket som jag och när vi landat på golvet så insåg jag den märkliga belägenhet jag nu befann mig i.

Jag låg på rygg och hon låg på sidan över mig med sitt vänstra bröst helt blottat och det pressades mjukt mot mitt ansikte. Först försökte jag lyfte henne, men det var lönlöst. Jag viskade hennes namn försiktigt, men hon reagerade inte. Sen tystnade jag och försökte greppa att jag hade hennes varma bröst mot min kind och mun.
Så låg jag stilla i säkert en minut, innan jag lirkade upp min fria hand och prövande började känna lite på bröstet, livrädd att hon skulle vakna. Tänk om någon kom in just nu?
Men min lockelse vann ändå och jag rörde vid bröstet och stack nu även ut min tunga, så att den vidrörde den släta vårtgården. Med lite justerande kunde jag sedan även nå den rosa bröstvårtan och jag tog tillfället i akt och slickade den flera gånger, medan min kuk växte i byxorna. Hur jag skulle ta mig ur det här, blev alltmer än mindre viktig fråga.

Men mina aktiviteter fick så klart Gunilla att vakna till och när hon öppnade ögonen och såg mig liggandes under sin tutte, skrek hon till och hoppade upp, samtidigt som hon drog rätt linnet. Tack och lov hade hon inte sett mig smaka på henne, men hon såg ändå inte särskilt glad ut.
-Vad i hela fridens namn händer? frågade hon skarpt.
-Förlåt, men du svimmade och jag försökte fånga dig! sa jag.
-Svimmade? Varför…ÅÅHHHH! Spindeln! Är den kvar? Är den kvar? skrek hon och satte händerna för ansiktet.
-Ööhh? Jag vet inte! sa jag medan jag tog mig upp på fötter.
-Ta bort den, Johnny! Jag klara inte av spindlar! grät hon nästan nu.

Lite tvekande gick jag bort till hennes kateder och såg spindeln ligga där, svart, men harmlös.
-Ja, den är där!
-Ta bort den! Få den att försvinna, Johnny! skrek hon och vägrade titta åt mitt håll.
-Visst! sa jag och tog upp spindeln och lade den i min ficka, för att sedan gå bort till fönstret och låtsas slänga ut den.

-Så! Borta! sa jag morskt.
-Är det säkert? Är du säker på att du fick rätt spindel? frågade hon med uppriktig oro i rösten. Jag kände mig rätt skyldig som utsatt henne för det här, men inte visste jag att hon var så jäkla rädd för spindlar.
-Ja, den är borta! Jag kastade ut den genom fönstret.
-Åhh, Johnny! Du är väl en räddare i nöden! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt beteende, men jag är så paniskt rädd för spindeldjur. Jag klarar inte av skorpioner heller!
-Äsch! Det är lugnt, fröken! sa jag och skämdes.
-Men jag låg ju rakt över dig!
-Hellre du än Jonte!
-Hahaha! Du är väl för go´, Johnny! Du berättar väl inte om det här, va? För då kommer jag hitta låtsasspindlar överallt!
-Neeej, jag lovar! sa jag och hade svårt att hålla en normal min.

-Men du, Johnny? Är du inte rädd för spindlar? sa hon och satte sig ner igen efter att på avstånd tittat ner i lådan och sedan stängt den med foten.
-Nejnej! Det var bara att lyfta ut den lille stackaren och vinka adjö!
-Åh, herregud! Jag får gåshud bara jag tänker på det!
Jag tittade noga på henne och kunde tydligt se att i alla fall bröstvårtorna var styva nog att synas genom tyget. Även om jag tidigare tyckt att Gunilla var rätt snygg, så fann jag nu att det hade skiftat till en oerhörd attraktion som bultande fick mina kalsonger att bli allt trängre.
-Det gjorde inte ont, va? Att jag ramlade över dig?
-När jag tänker efter så var det inte alls otrevligt! Jag gillade det faktiskt! sa jag plötsligt utan att tänka mig för.
-Va? Vad menar du nu? sa hon och tittade forskande på mig.
-Jag bara menade att jag……ehh.......?

Gunilla tittade forskande på mig och så såg hon hur jag fått en bula i byxan och hon flämtade till och satte händerna för munnen.
-Men, Johnnyyyy?
-Förlåt! sa jag bara.
-Är du inte....Det här är inte........Vad är det som händer? fick hon fram med ögonen stirrandes på mitt skrev.
-Förlåt, jag kan inte hjälpa det!
-Johnny! flämtade hon och tystnade sedan.

Vi tittade på varandra en bra stund innan hon tog till orda igen.
-Jag föreslår att du går hem och att vi glömmer allt det här! Vi ses i morgon, Johnny! sa hon och vände sig bort från mig.
-Snälla? Jag räddade dig från spindeln! sa jag vädjande. Hon vände sig om mot mig med en frågande min.
-Snälla, vad? Vad är det du menar?

Jag svarade inte, utan tittade bara på henne med hundvalpsögon.
-Du......Du är inte klok! viskade hon chockat när hon insåg vad det var jag ville. Återigen svarade jag henne inte.
-Du tror väl ändå inte att jag ens skulle fundera på något sådant? Eller? Johnny?
-Snälla! sa jag bara igen och Gunilla skakade på huvudet som om det skulle hjälpa.
-Johnny! Du får inte fråga sådana saker! Det här är inte okej på långa vägar! Hur tänker du egentligen?
-Inte alls! Men det får gå som det går! Jag vet vad jag vill just nu i alla fall!
-JOHNNY! Nu skärper du dig och går hem, så vill jag inte veta av mer trams från din sida! skällde hon på mig.
-Om jag lovar att bli bättre på lektionerna, då?

Hon var på väg att säga något, men gjorde det inte. Så satte hon armbågarna på katedern och lade huvudet i händerna och suckade djupt.
-Johnny! Måste jag ringa och prata med din mamma?
-Nej! Hon vill nog inte vara med! skämtade jag.
-Me....? Haha! Du är väl för rolig, du!
-Tack! sa jag och tittade ner i golvet.
-Vad vill du? Vad är det som du tror jag kan hjälpa dig med? sa hon, fortfarande utan att titta på mig.
-Öhh? Jag vill gärna se dina bröst! sa jag med vacklande röst. Gunilla tittade upp och såg sig omkring.
-Du vill se mina bröst?
-Ja! Jag har ju redan sett det ena, så det kan väl inte vara så farligt?
Hon såg inte ut att hålla med, men reste sig efter ca femton sekunder och gick bort och låste noga dörren till klassrummet, för att sedan gå bort till mig.
-Inte ett ord om det här, Johnny! sa hon skarpt och drog så upp sitt linne och blottade bägge sina fantastiska bröst för mig! Jag stirrade med gapande mun och såg mina egna händer röra sig bortom min kontroll. De lyftes och sökte sig som två värmesökande missiler, upp mot Gunillas bägge behag.

-Vad gör du? sa hon.
-Jag.......Jag måste få röra vid dem! sa jag tyst. Min fröken tittade åt höger och höll andan, medan jag mötte de runda tuttarna med mina handflator. Så varma och mjuka de var! Jag kände forskande på dem och började nu röra mina händer och smekte dem med allt mer bultande i kalsongerna.
-Så! Nu får det vara bra! sa hon och drog ner linnet, så att jag tappade greppet om hennes tuttar.
-Men....Men? stammade jag besviket.
-Nu har du både fått se och känna lite! Nu är det dags för dig att gå hem, Johnny! sa hon barskt och verkade tvivla starkt på sin egen moraliska kompass.
-Snäällaaa? sa jag igen och Gunilla tittade ner mot mitt skrev, som om hon mycket väl visste hur jag led.
-Nej! Seriöst! Jag kan inte låta dig.........! började hon, men hon tystnade när jag öppnade min gylf och drog ner både kalsonger och byxor så att min kuk slog ut, pekandes rakt upp mot taket. Den var ådrig och svajade lätt med ollonet alldeles blött av försats.

Gunilla gapade stort och gick snabbt fram till mig.
-Du måste gå nu, Johnny! Det här är inte okej!
-Jag kan inte gå härifrån så här! sa jag och Gunilla bet ihop och såg mig ilsket i ögonen.
-Okej! Jag hjälper dig lite och sen går du hem! Är vi överrens?
-Absolut! sa jag och kände en sådan lycka slå emot mig, att jag nästan satte mig ner så svag jag blev i benen. Gunilla tog mig i handen och ledde bort mig till katedern, där hon fick mig att sätta mig. Sedan tog hon ett hårt grepp om min kuk och började snabbt runka mig. Jag stönade dovt och hon hyssjade mig snabbt.
Jag tystnade och nu hördes bara hennes hand som gled längs det våta skaftet i snabb takt.
-Kom nu! sa hon.
-Jag vill se dina bröst igen!
Hon slutade runka mig för tillfället och drog upp linnet över sina bröst, innan hon fortsatte runka mig så att brösten hoppade. Som en furie försökte jag hålla tillbaka orgasmen, eftersom jag inte ville att det här skulle ta slut, men jag visste att det inte kunde vara långt kvar.

Gunilla som förmodligen hade antagit att det skulle gå snabbt för mig, så allt mer orolig ut.
-Kan du komma?
-Om jag får känna din mun! stönade jag och hoppades att hon skulle gå med på det. Det var bråttom, för jag skulle säkert komma inom en halv minut annars. Gunilla suckade djupt och så såg jag henne blunda, gapa och luta sig ner över mig.
-Ggaaaaahhhh! stönade jag när jag kände hur varm hennes mun var. Hon sög mig med snabba djupa rörelser och så började det blixtra innanför mina ögonlock. Jag kunde känna tjocka, heta strålar, skjuta ut genom staken på ett sätt jag aldrig varit med om innan och Gunilla hostade chockat till när hennes mun fylldes med min sats.
Det mesta av sperman rann ut ur munnen och ner i mitt eget skrev, men hon var i alla fall en hjältinna och sög mig tills jag var klar. Först då lyfte hon på huvudet och spottade frenetiskt i papperskorgen som stod bredvid.

-Hur jävla mycket var det där? flämtade hon förvånat och tittade på mig.
-Ja, den som spar, han har! sa jag och log. Gunilla torkade sin mun med baksidan på handen, innan hon ställde sig bredvid mig.
-Nu är det du som går hem! Och återigen! Inte ett ord om något av det här till någon, någonsin!
-Jag lovar! sa jag och gick lyckligt ifrån salen. Det var som om jag svävade på moln hela vägen hem och plötsligt var läxorna en fröjd att göra. Däremot undrade jag lite vart min spindel tagit vägen? Den hade ju legat i min ficka, men den var ju tom nu? Skumt!

I klassrummet, böjde sig Gunilla ner för att ta den där trådhärvan som på något sätt hamnat på golvet, men insåg försent att hennes syn bedrog henne och hon höll nästan på att vidröra den skickligt gjorda spindeln, innan hon insåg sitt misstag.
Med ett dämpat skrik, föll hon till golvet och det ville sig inte bättre än att hennes linne åkte upp och åter blottade hennes sköna byst. Hon låg på rygg och märkte inte när vaktmästaren låste upp dörren för att kunna byta lampa i tavelbelysningen.
-Men ser man på! sa han och log.