Sara Loft på Sydpolen

Sara Loft på Sydpolen enl. önskan.




-Välkommen, grevinnan Loft!
Mannen som hälsade henne var fetlagd, röd i ansiktet av högt blodtryck och klädd i en dyrbar kostym i blankt grått tyg. Han bugade lätt och visade in henne i ett stort rum som var belamrat med papper, pärmar och tomma engångskaffemuggar.
-Tackar, herr Forskningsminister! Sa grevinnan Sara Loft och gick elegant och kraftfullt rakt in och satte sig i den enda lediga stolen och korsade sina långa vältränade ben.
Hon var klädd i en stilig byxdress i en brittiskt grön nyans. Den satt åt om hennes kropp och skvallrade om hennes underbara kurvor som även denna gång fick den manliga åskådaren att lustfyllt vandra med ögonen över formerna.
Forskningsministern blev tonen rödare i ansiktet, men sade inget. Han stängde stånkande dörren och rultade in. Efter att ha lyft upp tre små papplådor med dokument från en stol satte han sig ansträngt ner.

-Så grevinnan….
-Kan vi hoppa över titlar och prata normalt?
Mannen gapade, men nickade så att hakorna dallrade. Sara log.
-Ni behöver min hjälp, kan jag tro!
-Ja..ja, just det! Vi har ett litet bekymmer om jag nu får gå rakt på sak.
-Jag föredrar när man gör det, sa Sara och tittade lite på sina fingernaglar.
-Öhhm…Vad känner ni till projekt Balthazar?
Sara log igen.
-Professor Balthazar har jag nog sett som barn, men det är inte det ni åsyftar?
-Nej, om det vore så väl, suckade Forskningsministern som hette Göran Trulsson.


Mannen reste sig återigen stånkandes ur stolen och hämtade en sliten pärm som det stod Balthazar på och gav den till Sara.
-Där står allt du behöver veta om projektet i sig, men det egentliga problemet är att tre forskare har försvunnit från den internationella forskningsstationen på sydpolen. Alla var svenskar! Vi har lyckats hålla det hemligt än så länge men det går nog inte så värst mycket längre. Det finns ytterligare tre svenska forskare där och vi tror att de kommer att riskera samma öde.
-Har ni någon aning om varför de försvunnit och har det något samband med Balthazar, sa Sara och lyfte den oöppnade pärmen en aning.
-Det jag kan säga är att en av forskarna känner till projektet, men inte ens jag vet vem av dom det är. Kanske en av de redan försvunna. Det viktiga här är att hålla allt hemligt och att hitta de försvunna svenskarna och helst se till att inte fler försvinner.
-Ursäkta mig, Göran. Men det här låter mer som ett jobb för militären.
-Nej, nej! Forskningsstationen är som ett litet samhälle där alla känner alla. Vi kanske kan förse dig och någon till med täckmantel, men inte flera stora soldater. Det skulle aldrig gå att hålla hemligt.
-Och det som är den stora hemligheten är vad Projekt Balthazar går ut på, det är det ni är rädda för att någon ska få reda på?
-Just så!
-Varför sydpolen?
-Allt står i pärmen, men det rör sig om ett hemligt betongfort vi byggde där på sextiotalet under tre år då det var varmare än normalt. Vi lyckade med denna bedrift och förde dit material och viss personal som jobbade där i trettio år, utan att avslöja sin existens. Nu har vi inte haft stationen bemannad på nästan tio år, men den är i beredskap.
-Sextiotalet? Då pratar vi kärnvapen, inte sant?

Forskningsministern såg ut att kämpa med andningen.
-Det kan finnas viss utrustning förknippad med atomvapen, ja! Men du hittar inte det i pärmen, det är helt inofficiellt, förstått! Uppdraget är att ta reda på de försvunna svenskarna, inte att röja en för Sverige pinsam hemlighet!
-Finns det någon makt ni misstänker vill tillskansa sig denna….utrustning?
-Det kan finnas flera tänkbara, men vi har inga indicier åt något håll.
Sara lutade sig bakåt och Göran såg tydligt hur två bulor avtecknande sig på det blanka gröna tyget, just där Saras bröstvårtor kunde tänkas befinna sig. Han gapade och kunde inte säga något just nu.
Han började få erektion, inte för att det märktes med hans kroppshydda, men det spände förförligt i hans skrev. Först när han kom på sig med att stirra på hennes bröst, ryckte han till och satte sig lite framåtlutad för att sitta lite mer bekvämt.
-Allt ni behöver veta finns där i pärmen, vi får prata om hur många ni ska vara och vad täckmanteln skall bestå av.
-Det blir jag och två män. En av dom är dataexpert. Jag kommer att behöva hjälp av den svenska militären med viss utrustning och helt fria händer.
-Vi börjar genast att planera!

Sara Loft var nöjd med mötet, hon såg inte någon större fara med det här projektet. Kanske hade de tre svenska forskarna bara frusit ihjäl och nu var alla skärrade över att Sveriges lilla snuskiga hemlighet med femtio år gammal atomforskningsutrustning i en av lag skyddad zon, skulle komma ut.
Hon var uppjagad över de tekniska tillgångar hon skulle kunna ta del av tack vare detta. Hon ville fira och visste precis vad hon behövde!
Snabbt gick hon gatan ner mot det lyxhotell som var beläget med underbar utsikt över havet. Hon kände en receptionist där som brukade kunna få henne att slappna av.
Väl inne i receptionen frågade hon den äldre receptionisten om Jannika jobbade idag, men fick till svar att hon faktiskt var ledig och skulle gifta sig till helgen.
Sara kände ett styng av avundsjuka över att inte fått reda på detta och funderade på om hon skulle leta upp Jannika och sätta på henne i alla fall. Men hon hann inte tänka tanken färdigt innan en vältränad man i arbetskläder kom och frågade receptionisten vilken bastu det var som krånglade.
Vaktmästaren fick reda på att det var treans bastu.

Sara tog detta som ett tecken, för det var just i treans bastu som hon och Jannika hade förlustat sig förra gången hon var här. Hon tackade receptionisten och när hon tittade åt ett annat håll, gick Sara in i hotellet och mot treans bastu.
Det satt en lapp på dörren om att den var trasig och hon kunde höra mannen därinne, arbetandes.
Snabbt tog hon av sig alla sina kläder och hängde dom i omklädningsrummet, hon kände den ilande upphetsningen av det hon hade satt sig för. Utan att tveka öppnade hon dörren och gick in utan en tråd på kroppen.
Mannen vände sig förvånat om och spärrade upp ögonen vid åsynen av den underbara vältränade kroppen med de stora fasta brösten.
-Helvete! Förlåt, men den här bastun är sönder. Jag håller på att leta efter felet, men den kommer nog inte att gå att använda idag är jag rädd. Hade jag inte satt en lapp förresten? sa han osäkert.
Sara gjorde inga försök att skyla sig och mannen kunde heller inte slita ögonen från henne. Huden var vackert brunbränd, brösten massiva, men härliga bröstvårtor och hennes fitta var rakad och slät.

-Av med brallorna, byggare Bob, sa Sara och lade vikten på vänstra höften.
-Va?
-Du tar av dig byxorna och gör som jag säger till dig, förstått?
-Vad pratar du om? Jag tar fan inte av mig! Vem fan är du som tror att du kan komma här och säga åt mig vad jag ska göra?
Sara såg att han ändå inte kunde ta ögonen från hennes kropp. Hon gick sakta upp mot honom och började lirka på hans kraftiga bälte.
-Men vad tar du dig till? Ge fan i mig! Han försökte ta bort hennes händer, men hon kopplade snabbt ett smärtsamt grepp om hans fingrar med sin vänstra hand så att han inte kunde röra sig. Med sin högra hand fick hon upp bältet, upp knappen och ner med gylfen.
-Shit, bruden! Är du inte klok?
Sara drog snabbt ner hans byxor så att hans röda kalsonger syntes.
-Sa jag inte åt dig att göra som jag sa?
-Du är grymt läcker, det måste jag ge dig! Men jag är förlovad i en underbar tjej och jag vill verkligen inte strula, fattar du?
-Visst, men jag bryr mig inte. Du kan välja på mer smärta, eller så gör du som jag säger!

Han grimaserade när hon tryckte till hans fingrar och nickade ivrigt till svar.
Sara släppte hans vita fingrar och drog med båda händerna ner hans märkeskalsonger så att hans slappa lem kom fram i dagen. Han var omskuren och hade ett aningens skrynkligt ollon.
Han tittade överraskat ner, men sade ingenting.
Sara tittade upp i hans ögon, öppnade sin mun och styrde in hans könsorgan i den varma öppningen. Det var lite plats över, så hon gapade lite extra och hjälpte hans testiklar in i värmen. Nu var det alldeles fullt och hon kunde knappt röra tungan för att stimulera honom.
Men blotta åsynen av att kvinna tog hela hans könsorgan i munnen fick honom att känna de bekanta ilningarna och ryckningarna i skrevet. Nästan omedelbart kände också Sara hur det pumpades blod in i hans bultande kuk och den växte för varje pulsslag.
Ollonet svullnade och började tryckas mot Saras svalg i takt med att kuken blev längre. Hon koncentrerade sig på att andas genom näsan för nu var det omöjligt att andas med munnen. Kuken växte ner en bit i halsen och sedan tog det stopp och hon kände hur hans testiklar inte längre fick plats och gled ut mellan hennes läppar.

Han stönade högt och började jucka henne långsamt, Sara mötte upp med huvudet och hon smaskade högljutt så att han höll på att storkna av kåthet.
Två minuter efter hon börjat var hans kuk hård som granit, ollonet var svullet och blött av hennes saliv. Nästan svimfärdig satte han sig ner på britsen och Sara passade då på att milt knuffa honom bakåt och positionera sig så att hon lätt kunde grensla honom.
Det var knappt han kände hur hon höll hans kuk och hur hon styrde in kuken i hennes redan våta fitta. Nu satte hon sig ner och sjönk efter några försök ända ner till botten. Han andades krampaktigt och tittade intensivt på hur hon började rida honom upp och ner.
Det svaga ljuset blänkte på hans ådriga skaft och det kom små våta ljud när könen möttes. Sara ökade takten och lyssnade nöjt på hur mannen kämpade för att kunna hålla samma takt underifrån.
Upphetsningen gjorde att Sara kom i en liten orgasm som fick henne att kippa efter andan. Hon kände underlivet dra ihop sig och när det till slut släppte, reste hon sig och lade sig ner på britsen ovanför och drog samtidigt upp mannen. Hon lade ut benen åt sidorna värdigt en ballerina och bjöd in hans hårda kuk att återigen fylla hennes savande fitta.
Han behövde ingen övertalning, utan vräkte sig ner och in i henne och knullade allt vad han kunde.
Grevinnan Loft började smeka sin klitta allt snabbare och när det märktes att det var på väg att gå för mannen, tryckte hon bort honom.

-Spruta på min fitta! Ge mig allt du har!
Han tog tag om det såphala skaftet och började runka vilt, samtidigt som Sara onanerade sig till en ny orgasm. Hon hade just börjat skrika till av njutning, när han brölade till och hon kände hur den varma, slemmiga satsen träffade hennes blygdläppar och venusberg. Fingrarna gled nu ännu lättare på grund av sperman och Sara fick genast en orgasm till, nu begravde hon fyra fingrar i sin våta slida och kände sina egna fittmuskler dra ihop sig om dom.
Hon nästan snyftade till av den sexuella njutningen och mannen stod nu svettig över henne och klämde ut de sista dropparna med vit sperma över hennes ryckande underkropp. Han hade haft en ordentlig sats och hon var alldeles kladdig nu.

Lyckligt avslappnad började hon andas långsammare och mannen satte sig halvliggande bredvid henne och försökte hämta andan han också.
-Tack, du kan fortsätta nu! Hoppas det inte var allt för svårt för dig!
-Oh man! var allt han kunde få ur sig i ordväg.
Sara reste på sig och gick ut i omklädningsrummet, där stod en kvinnlig lokalvårdare med stora ögon som uppenbarligen hade hört deras ljud. Utan att skämmas trippade Sara förbi den surmulna kvinnan med brösten gungande i takt med stegen.
-Du borde prova på det någon gång, sa hon till lokalvårdaren, som flämtade till av förolämpningen.
Duschen och knullet fick Sara att känna sig avslappnad, men hon skyndade sig ändå att duscha och stal en handduk att torka sig med. Därefter klädde hon på sig och gick ut från hotellet.
Vaktmästaren låg på bastubritsen och kände hur hans kuk växte igen när han såg för sitt inre hur hennes hand gled runt i hans sats och hur fingrarna gled in mellan de blanka läpparna. Han lade handen runt skaftet igen. Han märkte inte hur lokalvårdaren tittade in genom en glipa.

Två dagar senare var de på plats.
De hade fått flyga från Stockholm till Spanien. Därifrån till Sydamerika och sedan med ett specialutrustat Herculesplan med skidor hela vägen till forskningsstationen på sydpolen.
På flygplanet mellan Spanien och Sydamerika hade en viss flygvärdinna fått syn på Sara och genast blivit vit i ansiktet och sprungit fram till cockpiten. Hon rusade in och smällde igen dörren bakom sig.
-Ursäkta, men vi stiger fortfarande. Du får gå ut igen, sa förstepiloten Jaques.
-Jag kan inte! Jag måste få vara här!
-Vad pratar du om? Du vet vad som gäller. Ingen personal här inne under start eller landning. Du kan få komma hit med lite kaffe om tjugo minuter.
-Nej, jag kan inte gå ut dit! Jag måste få stanna här, snälla! Hon såg desperat på de båda piloterna som var fullt koncentrerade på att hålla koll på det stora Airbusplanet, samtidigt som de undrande kastade en och annan blick på den tydligt skärrade flygvärdinnan.
-Nej, nu räcker det! Ut med dig! Hjälp henne ut Andree´!
-Nej, nej! Snälla jag gör vad som helst, bara jag får vara här inne hela flygningen!
-Hela flygningen? Är du inte klok? Den tar ju åtta timmar!
-Snälla! Låt mig stanna här, grät hon nu.
Piloterna titta på varandra och andrepiloten ordade tyst med munnen till sin chef.
”Vad som helst”. Han satt tyst en stund och nickade menande till Andree´.
-Se till att du inte är i vägen så pratar vi mer om det här när vi är klara.
Flygvärdinnan suckade lättat och gjorde sig så smal och tyst hon kunde.

-Så autopiloten är på, allt klart och vi har en god vind. Vi bör komma fram en halvtimme tidigare, sa Andree´.
-Då så, min sköna! Vad är problemet? Varför vill du stanna här inne hela färden?
-Det vill jag gärna inte gå in på, men ni måste låta mig få vara här!
-Och…..du gör vad som helst för att få vara här? Var det så du sa? sa andrepiloten.
-Jag går inte ut i flygplanet igen, sa hon och såg misstänksamt på andrepiloten.
-Vi har just inte så mycket för oss de närmsta timmarna, vad sägs om att underhålla oss under tiden?
-Vad vill ni att jag ska göra? Hon såg bestämd ut, men talade tyst.
Hon ville verkligen inte bli utsatt för Sara Loft igen, deras vägar hade mötts förr och hon var snart tvungen att byta karriär om hon inte kunde undgå den sataniska kvinnan.
-Ta av dig din blus, sötnos! sa andrepiloten. Flygvärdinnan tittade på förstepiloten, men han visade inga tecken på att stötta hennes eventuella protester. Alternativet var nu att gå ut i kabinen och vänta på det oundvikliga. Nåja, det här kunde inte vara värre i alla fall.
Hon knäppte upp blusen, knapp för knapp. Drog upp den ur kjollinningen och tog av sig den.
Piloterna tittade lystet på hennes byst som var vacker paketerad i en vit bh med spetsar. Hon slog ut lite med händerna som för att säga ”titta på bara”.
-Kom fram! Hon gick fram till konsollen med alla knappar, reglage och andra manöverdon. De båda piloterna hade skjutit tillbaka sina stolar och rest sig halvvägs. De tog båda tag i hennes bh-band och drog ner dom från hennes lätt fräkniga axlar. Brösten sjönk ner av sin vikt, men var fortfarande dolda.
Det ändrades när Jaques med lätta fingrar drog lite i bh´n så att den drogs ner tillräckligt för hennes styva bruna bröstvårtor skulle hoppa över kanten. Hon flämtade till men lät männen beskåda dom knottriga vårtgårdarna och hennes nästan krampande vårtor.
Jaques drog ner bh´n nu så att den inte längre dolde något. Brösten pekade ut åt de båda piloterna och de rörde sig sakta framåt och slöt sina munnar om hennes ljuva knoppar.
Flygvärdinnan tittade ner på den båda sugande piloterna och tittade sedan ut genom fönstren och såg de fluffiga molnen passera under dom, det här kunde ju vara värre, tänkte hon.

När de sugit och slickat klart, drog Jaques snabbt ner sina byxor och kalsonger så att hans vajande penis släpptes fri. Utan ett ord drog han ner flygvärdinnan så hon tappade balansen och nästan föll ner mot hans väntande lem. Hon gjorde inte motstånd, utan lät honom styra in sin mandom i hennes mun. Med ett grepp om hennes huvud med det uppsatta håret, juckade han nu intensivt.
Bakom sig kände hon hur Andree´ drog upp hennes kjol och hur han sedan försökte dra ner hennes trosor utan framgång på grund av att hon stod bredbent över konsollen med reglagen.
Med ett ordentligt ryck slet han sönder hennes tunna vita trosor så att det gjorde ont. Hans händer smekte hårdhänt hennes mjuka skinkor och han drog med fingrarna över hennes fitta som nu putade ut rakt mot honom.
Nu kände hon hans tunga som försökte leta sig in mellan hennes yttre mjuka blygdläppar, men han kom dåligt åt, så han gav sig då på hennes lilla förbjudna hål som var mera tillgängligt.

Flygvärdinnan ryckte till när hon kände den av skäggstubb stickande hakan mot skinkan och sedan den varma tungan mot hennes anus, men hon överväldigades snart av förstepilotens juckande i hennes mun, som nu flödade av saliv.
Efter någon minut lyckade andrepiloten manövrera sig så att han kunde komma in bakom flygvärdinnan och genast trycktes hans kuk mot hennes kön. Hon var ännu inte särskilt upphetsad så det tog några försök med hjälp av lite av hans saliv innan han så trängde in i henne bakifrån. När han bottnat och stönat förnöjt, började han at knulla henne hårt och rytmiskt.
Hans händer höll hårt om hennes höfter och framåtböjd som hon var kände hon hur hon tvingades alltför hårt ner över Jaques kuk. Hon försökte hålla mot, men han knullade henne nu upp i halsen och hon fick tvinga sig att inte kräkas. Tack och lov kunde nu inte förstepiloten hålla tillbaka längre, utan han ryckte till i hela kroppen när det nu strömmade säd ut ur hans ollon, rakt in i hennes mun.
Smaken var förhållandevis mild och flygvärdinnan mindes att han var vegeterian, säkert hade det med det att göra. Den varma sperman lät hon rinna ur munnen, ner längs hans skaft och pung där den till slut sögs in i stolens tygklädsel.

Han tryckte upp henne från sig och andrepiloten drog sig motvilligt ur hennes mus, sedan sade han åt henne att sätta sig på honom. Hans kuk var fortfarande hård, men kladdig av sperma.
Försiktigt krånglade hon sig i position tills hon grenslade honom och sänkte sig sakta ner över hans stolta lem. Hon gled lätt ner och började snart att röra sin höfter för att stimulera honom.
Andree´ gick fram och med en hand uppe på hennes huvud styrde han in sin blanka kuk i hennes mun. Hon kände smaken av sitt egen kön på hans penis, men fortsatte att suga av honom under tiden hon red Jaques.
Två minuter senare drog sig Andree´ur hennes plutande mun, med sitt utsmorda läppstift och klättrade runt henne. Tack vare att stolen var tillbakadragen fick han precis plats.
Flygvärdinnan hann inte mer än att tänka på vad som nog var på gång, förrän ett väldigt tryck lades på hennes lilla bakdörr. Andree´ hade smort in sitt ollon med saliv och sedan tryckt det mot hennes lilla rumphål. Hon skrek till och försökte mota bort honom bakom sin rygg, men det var lönlöst, Andree´ tryckte sig framåt och hans ollon tvingade nu hennes ringmuskel att släppa efter, millimeter för millimeter. Hon flämtade och kämpade mot men det gjorde det bara skönare för Jaques som manade på sin andrepilot.
-Allez! Allez!

Andree´ höll om sitt skaft med ena handen för att inte kuken skulle vika sig och han fick lön för sin möda. Med ett gällt skrik från flygvärdinnan gav hennes anal upp kampen och hans ollon gled sakta in i hennes hål. Han tittade ner och såg hur flänsen på ollonet försvann in i hennes trånga öppning.
Med en välriktad spottloska träffade hanprecis rätt på skaftet och smorde in det snabbt med sin vänstra hand. Sen tog han ett djupt andetag och tryckte sig ånyo in i den gällt stönande exotiska flygvärdinnan. Hon böjde sig ännu mera framåt och kände hur den inkräktande lemmen gled upp i hennes bak.
Jaques kände tydligt hur det blev betydligt trängre i det hål han var begravd i och han försökte få flygvärdinnan att fortsätta att röra på sig.
Så fort smärtan hade börjat släppa av adrenalin och av att hennes ringmuskel började slappna av, började hon återigen att långsamt röra sig försiktigt. De försökte alla tre att hitta en takt som passade dom. De stönade alla tre, allra mest stönade kvinnan och de båda piloterna njöt av den vackra flygvärdinnan som så pass villigt lät dom utnyttja henne.

Deras gemensamma älskog pågick i fem-sex minuter innan andrepiloten inte längre var kapabel att hålla tillbaka längre. Hennes trånga rumpa var helt enkelt för skön. Han lade sig fram över henne och bet henne i axeln när hans rygg kröktes och hans kuk började gjuta sin tjocka säd långt upp i hennes anal. Det verkade komma hur mycket som helst, hon kände tydligt ryckningarna varje gång en sats sköts in och förstepiloten Jaques kände också tydligt vad som försiggick.
Han påverkades till den grad att han också kände den gudomliga känslan av den annalkande orgasmen som han villigt deponerade i hennes trånga slida.
Flygvärdinnan var nu helt slut av den ansträngande positionen hon befann sig i och känslan av två pumpande manslemmar i hennes båda hål var nästa överväldigande.
När männen var klara, drog Andree´ ur sin blanka kuk ur hennes analöppning och en flod av sperma rann ur henne och ner till Jaques kuk och dränkte in pilotens stol med ännu mer sperma. Det blev inte bättre när hon klev av Jaques till slut, hans egen sperma rann då ner och nu hade han en pöl av sperma mellan sina lår.
Servicepersonalen fick på marken senare byta hela sitsen.

Av allt detta märkte Sara Loft inget. Yoda, hennes IT-expert, betjänten Mr.Clarke och hon satt fridfullt och gick igenom materiel och detaljer när de hade möjlighet. På Herculesplanet blev det inte så mycket pratat på grund av oväsendet i lastutrymmet, däremot kunde de titta igenom sin utrustning och kolla så att allt fungerade.
De hade bland annat avlyssningsutrustning, snöskotrar som drevs med väteceller som inte påverkades alls av kyla och som dessutom var många gånger driftssäkrare och tystare än bensinmotorer. Datorer, satellitlänksutrustning, olika vapen och utrustning för att överleva i det kalla klimatet om de var tvungna att ge sig ut.
Yoda och Mr. Clarke såg dock inte fram emot att behöva ge sig ut på den isande kalla sydpolen, utan hoppades få stanna inne.

På grund av en otäck sidovind lyckade sinte piloten landa förrän på det tredje försöket och när dörrarna och rampen öppnades kände de alla tre den intensiva kylan som vällde in på någon sekund.
Med hjälp av markpersonal och flygplansbesättningen fick de loss de stora lårarna med utrustning och kunde följa med in i forskningscentrumet där de lättade kunde lätta på kläderna när dörrarna stängts.
Hela forskningscentrat var byggt på justerbara pålar för att klara av ett växande snö eller istäcke.
Just nu bodde det lite över hundra människor som var involverade alla tänkbara projekt och forskningsprogram. En del stannade alltid inne medan en del tillbringade längre tid utomhus. Det forskades om astronomi, klimat och geologi för att bara nämna några av de områden som berördes.
Alla som såg nykomlingarna tittade på dom och försökte avgöra vad de var för typer. En sexig mörkhårig ung kvinna, en spenslig man som nästan såg sjukt blek ut och en något äldre distingerad herre med välansad mustasch och en liten mage som putade ut. Inte Navy Seals direkt.

De visades till sitt boutrymme, de fick dela på ett relativt stort rum ,men det fanns inte så mycket att välja på här. Ville man ha mer privatliv var det bara att tälta. En dum ide´ på sydpolen.
De packade upp sina saker och stuvade in dom så gott det gick, sedan började det närma sig middag och Sara tog oblygt av sig sina kläder och letade naken upp nya hon ville ha.
Både Yoda och Mr. Clarke var vana vid att se hennes nakna kropp, men de kunde såklart inte låta bli att tjuvtitta på hennes vackra, tunga bröst och helrakade underliv.
När hon sträckte sig upp för att ta en handduk högt upp tryckte hon brösten mot en skåpsdörr så att vårtorna drogs längs den blanka ytan och brösten dallrade till när hon fått tag på handduken och ställde sig ner på hela foten igen.
Sedan skulle hon sträcka sig mot en hylla ovanför hennes säng och då fick hon sätta ena foten på sängen och böja sig fram. De båda männen lutade sig instinktivt fram och såg hur de yttre blygdläpparna som normalt var ihopklistrade till ett rakt tunt streck, särades och blottade hennes släta inre rosa läppar för några sekunder.
Gapande kom de på varandra och vände sig om just innan Sara såg att de just stirrat på hennes könsorgan.

Med handduken i ena handen och ett par trosor i den andra gick hon så in i duschen och tog en välbehövlig dusch, efter många timmars resande. Yoda och Mr. Clarke sade just ingenting, utan pysslade med sina diverse saker.
När Sara var klar kom hon ut och torkade sig mitt i rummet. Återigen utan någon som helst blygsel. Yoda och Mr. Clarke tog båda god tid på sig när de duschade.
Middagen bestod av kokt fisk och ångkokta grönsaker. Potatis serverades inte så ofta här, men det fanns några odlingar med grönsaker som var bättre lämpade att odlas i de små växthus som fanns. Det var ett gemensamt projekt tillsammans med ESA, den europeiska rymdstyrelsen, som fick en välkommet avkastning i form av färsk mat.
Nu mötte de för första gången en av de svenskar som fanns på stationen, hon hette Hilde och var nyss inkommen efter en veckas vistelse bland pingviner. Hilde var en sann nordisk kvinna. Vitblont hår i två flätor som hon satt upp, pigga ljusblå ögon, lång och atletisk, stark och med en rejäl byst. Hennes röst var hög och hon verkade inte vara rädd för någonting, Sara uppskattade henne genast, men de båda männen kände sig aningen olustiga över denna valkyria.

-Skål för helvete! röt hon och sträckte fram juiceglaset. Alkohol var inte tillåtet här, ej heller skjutvapen. Det fanns ändå inga isbjörnar att skydda sig mot på den här polen.
De skålade och Sara svarade på hennes frågor om deras forskning så gott hon kunde. Hon lyckades undgå de värsta frågorna med att säga att det var lite kommersiellt hemligt vad de jobbade med exakt, hon skulle säkert förstå.
Hilde hängde inte upp sig på det, utan pratade på om de försvunna svenska forskarna.
-En efter en försvann dom. Vi har ingen aning om vart eller varför. Deras utrustning är kvar, det saknas lite papper, men annars är det bara som om de gått ut och lagt sig i en snödriva och dött. Det har ju faktiskt hänt att folk blivit deprimerade här och tagit livet av sig, men inte tre forskare från samma land och bara några dagar efter varandra.
-Ni letade efter dom antar jag?
-Visst! Med skoter, hund, flyg och markradar. Just nu ser vi ingen annan förklaring än att de antingen trillat ner i en glaciärspricka många mil härifrån eller blivit kidnappade av utomjordingar. Det finns inget här som anfaller människor. Bortsett från muterade mördarpingviner!
De tittade allvarligt på henne allihop.
-Det var ett skämt! Sa hon och tittade tvekande på de tre nykomlingarna.
-Kan någon här ha något med saken att göra? sa Sara.
-Forskarna? Knappast, det är få som skulle kunna klara av den typen av arbeten, och i hemlighet också? Och inte tre stycken i alla fall. Alla här samarbetar och vi har inga större barriärer i form av landstillhörighet eller språk. Det måste vara något annat.
De avslutade och gick tillbaka till sitt rum, i morgon skulle de träffa de andra två svenskarna, som för tillfället var ute med en grupp norrmän, de lämnades aldrig ensamma och det tyckte Hilde inte att Sara och hennes gäng borde vara. Men Sara pratade sig ur det för tillfället.

På morgonen hade Sara bestämt sig för att ge sig iväg till den plats där den hemliga anläggningen borde vara. Hon skulle egentligen inte åka dit enligt hennes order, men hon kände på sig att det var det rätta att göra.
Hilde protesterade mot förslaget, man begav sig aldrig ut ensam på sydpolen. En lätt knorrande Mr. Clarke fick då följa med, men Hilde ville att någon med lokal kännedom skulle följa med dessutom.
Sara tog Hilde åt sidan och ställde sig så nära henne att deras bröst pressades mot varandra.
-Det är av yttersta vikt att jag får göra det jag kommit hit för. Jag måste ge mig ut!
-Du är ingen forskare, jag ser det på valkarna på dina händer och på hur du rör dig. Är du här för att hitta våra kollegor?
-Off the record, ska jag försöka hitta dom. Men jag behöver kunna röra mig fritt!
Hilde tänkte en stund.
-Jag följer med! Då borde ingen fråga något, och jag vill hemskt gärna hjälpa till!
Sara tvekade, men hon tyckte om kvinnan, så hon accepterade.
-Ok, men du måste lyda mig när jag ger order om något. Men vad gäller vår färd och säkerhet i övrigt så har du ansvaret vad gäller din expertis. Mr.Clarke? Klarar du dig här, tror du? Du får hjälpa Yoda om han behöver hjälp.
-Absolut fröken Loft! Mr. Clarke tackade tyst Hilde för att han inte behövde ge sig ut i kylan. Han hade varit stationerad i Indien förr i tiden och föredrog värme.

Innan Sara och Hilde gav sig av fick de träffa de andra svenskarna, det var ett ungt par som hette Henrik och Beatrice. Dom var i tjugoårsåldern och Sara bedömde att de nog inte satt inne med kunskaper om Projekt Balthazar, det måste varit någon av de äldre forskarna som försvunnit.
De var trevliga och pratade glatt om hur det var att leva ute i kylan. De brann för forskningen.
Snart nog åkte Sara och Hilde iväg på en av de supermoderna skotrarna med en pulka bakefter med det de behövde för uppdraget och sin överlevnad.
Sara hade på sig en tight vit overall som tydligt avslöjade hennes kurviga former, Hilde hade de vanliga kläderna på sig som gjorde det omöjligt att ens se om det var en kvinna eller man under dom. Hon hade reagerat starkt mot Saras dräkt, men Sara hade förklarat att den värmdes upp med en patron som satt monterad bak i hennes bälte.
Hela dräkten vämdes upp och patronen behövde bara bytas en gång varje dag och hon hade tjugo stycken med sig för säkerhets skull. Tillräckligt för att överleva tills räddningen kom.
Tyvärr hade de ingen dräkt som passade Hilde. De försökte med Mr. Clarkes, han var lika lång, men hur de än försökte så fick Hildes stora bröst inte plats i den.

Efter tretton timmars färd i varierande terräng var det dags att slå läger för att fortsätta efter några timmars sömn. De stannade vid en klippkam där det var förhållandevis lite vind och packade upp sitt tält. Sara visade hur man gjorde och efter att ha förankrat tältet i sex kraftiga stålspett, drog Sara i ett handtag och vred på en spak. Hela ramen på tältet fylldes med komprimerad luft tack vare en inbyggd kompressor. När man tog ner tältet var det bara att släppa ut luften och låta det fall ihop.
Det gick att använda så länge man hade kraft i vätecellen. Det gick även att använda skotern som kraftkälla.

Hilde var imponerad och packade snabbt in sina tillhörigheter tillsammans med Sara. De gjorde snabbt i ordning i tältet och Sara hade snart även värmt två påsar med köttgryta till dom, på tre-fyra minuter. De högg båda in och åt glupskt, de hade bara ätit energikakor och druckit mycket vätska under dagen.
Mätta och röda om kinderna lutade de sig tillbaka och samtalade med varandra om allt från Hildes forskning till pinsamma män de känt. Snart skrattade de så de grät.
Hilde var överraskad över att temperaturen var så pass hög inne i tältet, normalt fick hon sova i några minusgrader. Sara sade att det rörde sig om rymdteknologi. Företaget som gjorde tältet och skotrarna höll på med utrustningsfrågor för en kommande expedition till Mars.
Nu var det dags att lägga sig, de skulle fortsätta i morgon till den position som Sara ville till.
Hilde bredde ut sin sovsäck och kröp ner i ett kraftigt underställ, Sara insåg att det nog skulle bli lite varmt för henne, men sade inget.

Efter femton minuter krånglade Hilde av sig sin tröja. Snart följde långkalsongerna och strumporna efter.
-Förlåt, jag är inte van vid att det är så varmt!
-Ingen fara.
Tio minuter senare drog hon av sig sin undertröja och drog även ner blixtlåset på sovsäcken som var alldeles för varm för den temperatur som rådde i tältet. Sara såg att hon bara hade ett par trosor och en kraftig sport-bh på sig. Den försökte pressa ut hennes bröst där det gick, och Sara tyckte det såg obekvämt ut, men bestämde sig för att sova nu. Hon skulle behöva vilan.

En timme senare vaknade Sara av att Hilde andades hastigt och pratade tyst och osammanhängande i sömnen.
-Yes!...Kom igen, mera!......Nu-nu-nu…..Åhhhh……..Åh, ja!
När Sara vände sig om såg hon i det dunkla ljuset hur Hildes hand smekte sig utanpå trosorna, hon var alldeles blöt i springan och fingrarna gnuggade intensivt.
Grevinnan Loft tittade intresserat på och snart hade Hildes hand vandrat upp och gled nu ner innanför tyget, ner mot sitt kön och Sara kunde se genom det våta tyget hur hon smekte sin fitta med snabba rörelser. Det kom våta ljud, nästan som ett klickande, när fingrarna rörde sig i den varma vätan.
-Åhhh…..åhhhh…..åhhhh, yes,yes,yes,yes…..meraaaa!
Nu lyfte hon upp sitt underliv och det var tydligt att hon fick en intensiv orgasm, hon andades snabbt mellan hopbitna tänder och fingrarna rörde sig oerhört snabbt just där Hildes klitoris borde vara.
Hon slappnade av, men fortsatte att smeka sin fitta, fast nu utan att tala i sömnen.
Sara kände värmen, ilningarna och vätan i sitt eget underliv och hon visste att hon inte skulle kunna sova om inte hon också fick komma.
Ljudlöst drog Sara av sig sin trosor och sin topp. Sedan rullade hon över på mage och låg nu tätt intill Hilde.
Sara greppade försiktigt under Hildes bh och drog sakta upp den. Den var trång med plötsligt trillade de stora vita brösten ur den och Sara hade nu de dallrande brösten tio centimeter från sitt ansikte.
Bröstvårtorna var såklart redan styva, de var rosa och såg ut att at längtat ut ur sitt fängelse. Resåren hade gjort röda märken i den mjuka, släta huden och Sara gapade, sträckte ut sin tunga och omslöt den närmsta bröstvårtan med varsamhet.

Den smakade salt och gott och Sara sög in den och slickade om vart annat, medan hon sakta började smeka det andra bröstet med sin högra hand. Hilde stönade nu lite mer och rörde sig lite snabbare.
När Sara kände att det var dags lämnade hon de vackra behagen och ställde sig på knä. Hon tog tag i troskanten och drog dom sakta nedåt. Hilde svarade i sömnen med att lyfta på rumpan så att trosorna gick att dra av henne.
Fingrarna gled smidigt fram och tillbaka mellan hennes glänsande läppar. Sara tog ett grepp med händerna i Hildes knäveck och sköt upp hennes ben mot brösten.
Hilde såg ut att vakna till ,men var så upphetsad att hon bara lät det ske. Så fort Sara satte munnen till den genomblöta springan, tog Hilde bort sin hand och började istället att smeka sina bröstvårtor och lät huvudet falla åt sidan.
Sara kände värmen från skötet stråla mot henne tillsammans med den härliga doften av hennes safter som frikostigt sipprade från hennes slida. Och när hennes fylliga läppar och ivriga tunga fick kontakt med hennes kön, stönade Hilde högljutt till och sköt upp sitt underliv så att Sara kom åt ordentligt.
Tungan slickade Hilde med stor skicklighet, Sara visste exakt var och när hon skulle slicka och resultatet uteblev inte. Bara någon minut efter att hennes stimulans börjat kom Hilde i flera långa och utdragna orgasmer som fick henne att skaka kraftigt.
Under tiden började Sara dessutom att föra in två fingrar i hennes slida, men Hilde sträckte sig ner och försökte få Sara att utöka med fler fingrar.

Fyra fingrar gled nu lätt in i den våta fittan, men Hilde verkade fortfarande vara nöjd, så Sara tvekade inte när hon fällde in tummen mot handflatan och skruvade in hela sin hand i den ryckande slidan.
Tillsammans med den fladdrande tungan på klittan, fick handen Hilde att skrika högt. Inte av smärta, utan av extas. Sara kände de mjuka slidväggarna som var alldeles hala mot sin hand och förde den fram och tillbaka samtidigt som hon vred på handen för att få Hilde att känna så mycket som möjligt.
Fittsaften rann så pass rikligt att det inte var några som helst problem och Hildes njutning var nu återigen så pass stor att hon kom i en explosionsartad orgasm och skrek vilt när underlivet krampaktigt genomförs av en sista intensiv orgasm som fick Hilde att köra in sina fingrar i de mjuka brösten.
Sara kände hur Hildes fitta pulserande slöts med oerhörd kraft om hennes hand och hur det ryckte i hela kroppen, nästan som om hon grät.

-Åhhhh, vad skönt! Jag har aldrig varit med om något liknande! Tack, Sara!
Sara log och drog långsamt ut sin nästan vita hand ur Hildes slida, som långsamt drog ihop sig. Hilde slöt sina ben och höll om sig själv när efterdyningarna fick henne att rysa till flera gånger.
-Klar? I så fall är det min tur nu, sa Sara och lade sig tillrätta på rygg och särade vigt på sina ben.
Hilde tittade förtrollat nerpå den helrakade fittan med sin tunna springa som väntade på henne.
-Jag har inte….,sa den blonda valkyrien och lät nervös. Hon satte sig upp och de imponerande brösten hängde ner av sin tyngd, men bröstvårtorna strävade ändå uppåt. Märkena efter resåren hade försvunnit, men Sara kunde se var hon grävt in naglarna i den bleka huden.
-Det är lugnt! Bara luta dig fram och kyss mig. Du är kvinna och du kommer att veta vad du ska göra. Tro mig!
Hilde lutade sig långsamt framåt och brösten började platta ut sig mot liggunderlaget innan hon till slut nådde fram med munnen till Saras längtande fitta.
Forskaren tittade en gång på Sara och tog sedan ett djupt andetag och satte sin mun mot Saras kön.
Försiktigt pussade hon på den heta huden, innan hon öppnade munnen en aning och lät sin tunga slicka lite provande på den vertikala springan. Hon tyckte om smaken och det snurrade till lite i huvudet av den sexuella spänningen. Hon andades ut och började nu slicka med hela tungan, allt längre in och alltmer vågat.

Sara kände hur självförtroendet växte hos Hilde och hur hennes tunga vande sig. Den sökte sig naturligt till de ställen som gav en kvinna mest njutning, men smakade frikostigt på den lättflytande saften från Saras fitta då och då.
Från sin position kunde Sara bara se hur Hildes ansikte var begravt mellan hennes ben, brösten som sköt ut åt sidorna och den runda stora rumpan som pekade uppåt .
Med handflatorna och fingertopparna smekta Sara sina känsliga bröstvårtor under tiden, Hilde gjorde ett bra jobb och när hon så med hjälp av fingrarna särade på Saras fittläppar så hon kunde slicka de allra innersta vecken, blev njutningen fulländad.
Fyra-fem minuter av oralsex gjorde att Sara fick sin första orgasm. Hilde tittade upp och såg barnsligt nöjd ut. Munnen blank av väta, gav hon sig ner igen och slickade nu helt utan hämningar. Hon till och med förde in två fingrar i Saras slida och gnuggade dom mot Saras g-punkt.
Resultatet blev att Sara fick tre orgasmer till i snabb följd, den sista var nästan lika explosiv som Hilde hade fått innan och hon sprattlade vilt med benen, men Hilde var stark och höll kvar sin mun mot Saras fitta tills hon slappnat av igen.

Hilde lade sig tillbaka och flämtade i takt med Sara. De båda kvinnorna låg där med benen isär, deras sköten våta och blossande rosa. Saras rakade och Hildes nästan vithåriga tofs som var klibbig av safter. Saras stora bröst hävdes upp och ner av hennes andhämtning och Hildes dallrade vackert vid minsta rörelse. Deras bröstvårtor fortfarande styva av upphetsningen.
-Tack Sara!
-Tack själv! Du ser att det ger sig själv?
-Jag trodde aldrig att jag skulle göra det här med en kvinna, men så är du inte vilken kvinna som helst, Sara Loft!
-Inte du heller! Nä, nu får vi sova. Jag kommer sova som en bäbis kan jag slå vad!
-Samma här, om jag bara får ner pulsen!

De tvättade av sig snabbt och drog på sig nya underkläder om det behövdes innan de sov i sju timmar. Djupt och med förnöjda leenden.
Morgonen därpå talade de inte om nattens händelser, utan plockade ihop tält och utrustning och efter att ha ätit en näringsrik gröt och druckit mycket vätska, gav de sig i väg. De turades om att köra och efter tre timmar var de framme vid glaciären som befann sig vid d koordinater Sara hade.
Sara kontaktade Yoda via sattelitradio.
-Hej Sara! Hur har natten varit?
-Inte så kall man skulle kunnat tro, svarade hon och såg hur Hilde vände bort ansiktet.
-Jag har hittat vad du söker efter på en satellitbild, sa Yoda, utan att ha en aning om vad som hade hänt i tältet på natten.
-Ligger det under glaciären kan det nog bli svårt att komma åt!
-Jepp, det ligger under glaciären, det kan jag se på magnetometriska värden, men det sträcker sig en tunnel en bit ut, insprängd i berget. På fotot ser det ut som om en stenbumling ligger mitt framför öppningen. Om den har trillat dit av sig själv eller blivit ditplacerad kan jag inte se.
Sara fick dom exakta koordinaterna och körde dit med Hilde.
Stenblocket låg mitt för en hyfsat kamouflerad ingång till en tunnel. Även utan stenblock skulle det varit svårt att lokalisera den.

-Hilde! Jag måste kolla skicket på den här installationen, men det du kan komma att se nu är inte bara klassificerat hemligt, utan så pass hemligt att det skulle kunna innebära fara för ditt liv om du får veta mer. Du kan stanna här och vänta, så kommer jag när jag är färdig.
-För det första, så lämnar man aldrig någon ensam på sydpolen. För det andra kan jag hålla tand för tunga! Jag vill med in! Åka hela den här vägen och sedan inte få veta varför?
-Ok, som du vill. Men säger jag till dig att göra något lyder du, ok?
Hilde nickade.

På forskningsstationen gick Mr. Clarke omkring och bekantade sig med omgivningen. Han försökte se upptagen ut när någon var i närheten, han hade en mapp med papper som han kunde titta i och han mumlade lite som om han läste.
För det mesta gick det bra och han hade snart fått en bra bild av stationens uppbyggnad och egenskaper. Han befann sig snart i ett av serviceområdena. Det var varmt här, men inte så välbonat som i resten av byggnaden.
I ett rum hörde han en mansröst genom dörrspringan.
-Kom flickan! Kolla vad jag har till dig. Såja, kom bara……..
Mr.Clarke tittade försiktigt in och såg till sin bestörtning att en man stod med byxorna nere och hade smort in sin penis med någon form av pastej eller hundmat.
-Så kom hit och slicka lite, vovven! Inget att vara rädd för!
Hunden såg på hans penis och slickade sig om munnen. Det var mer än Mr. Clarke stod ut med och han vände sig för att gå därifrån, när han hörde ett morrande ljud och ett illvrål från mannen som uppenbarligen fått bjuda på lite mer än vad han hade tänkt. Han skrek vilt och bad hunden att släppa taget!
Mr. Clarke sprang nu därifrån och ville alls icke bli inblandad i den här incidenten.

Han sprang in i en korridor och ryckte i några dörrar som alla var låsta, men så öppnades en dörr och han snubblade in.
I rummet befann sig en mycket blek rödhårig flicka, strax över tjugo, bedömde Mr. Clarke snabbt.
Hon var alldeles naken och satt i lotusställning, och hon ryckte till av hans plötsliga instörtande. Snabbt skylde hon sig, hon drog upp benen och höll armarna om bröstkorgen. Hon insåg inte att hon blottade sin röda duniga triangel.
Mr. Clare tittade instinktivt bort och rodnade.
-Jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Jag är ny här och skulle tro att jag gått fel, sa han.
-Skulle tro det! skrek flickan.
-Tillåt mig att presentera mig. Jag är Mr. Clarke, född i Storbritannien, men numera i tjänst hos grevinnan Loft från konungariket Sverige.
-Lucille! Från Birmingham. Så om du nu skulle vilja ursäkta mig?
-Åh, förlåt!
Lucille reste sig och svepte snabbt in sig i en handduk. Indisk musik skvalade i bakgrunden.
-Ursäkta mig, men musiken får mig att förflyttas tillbaka till Indien, där jag bodde i många år. Hur är det förresten i Birmingham nu för tiden, jag har nog inte varit där på tjugo år.
-Har du en gång varit i Birmingham, så vet du hur det är. Inget ändras annat än att det dyker upp nya butiker och allt blir dyrare. Det är skönt att vara här, långt ifrån det hela. Så du har bott i Indien? Jag intresserar mig för vissa delar av den kulturen.
-Av musiken och ditt klädestillstånd att döma så drar jag slutsatsen att det rör sig om tantriska övningar. Något jag själv såg till att studera flitigt i den Indiska staden Brahmaddi, där hade de ett tempel med prästinnor som….ja, förlåt mig igen! Jag pratar utan att tänka mig för. Jag ska avlägsna mig!
Mr. Clarke trodde att det nog kunde vara fritt fram att gå ut nu.

-Mr. Clarke?
-Ja? Han stannade i dörren.
-Skulle du vilja berätta lite om prästinnorna och templet? Jag vet bara vad jag lärt mig via böcker och på nätet. Jag tror inte att det mesta är särskilt sanningsenligt. Om du har tid alltså?
-Självklart min sköna! Mr. Clarke kände sig smickrad, stängde dörren och gick in och satte sig i en stol en bit ifrån den rödhåriga skönheten.
Mr. Clarke berättade snabbt om hur han tjänstgjorde i Indien och snart fick nys om templet där de lärde ut kärlekskonsten till de som var värdiga. Men den riktiga vändningen kom när han räddade en av prästinnorna och hennes lillebror att dö. Deras vagn hade blivit påkörd av ett militärfordon, men Mr. Clarke hade själv kort dom till ett sjukhus, där deras liv tack och lov gick att rädda.
Som en ynnest togs Mr. Clarke om hand av prästinnorna som såg till att han fick lära sig sådant som var få män förunnade. Det handlade inte om att han skulle få exotisk sex, utan det var en gåva som han kunde ha nytta av hela sitt aktiva liv.
-Åhh, vad spännande! Berätta mera, bad Lucille och lutade sig fram.

-Tja, vad ska jag börja med? Något av det först jag fick lära mig var att få orgasm utan beröring. Det är något lättare för kvinnor, men jag lyckade efter lite meditativ träning. När man väl kan det så blir det lättare och lättare.
-Hur gör man? Kan vi inte göra det tillsammans? Jag vill så gärna lära mig?
-Men flicka lilla! Du är ju bara barnet och jag en gammal gubbe!
-Jag är tjugotre och du ser inte så gammal ut om jag får säga det! Jag skulle tro att du är rätt viril, eller hur?
Smickret hjälpte och Mr. Clarke gav med sig. Han låste dörren och bad Lucille att ställa sig upp. Hon gjorde det och lossade på handduken så att den trillade ner. Hennes bröst var spetsiga med mycket fräknar, bröstvårtorna var ärtstora men hårda.
-Du behöver inte ta av dig!
-Blir det inte lättare då?
-Jo, kanske, men…
-Ta av dig du med!
-Nja…
-Seså, sjåpa dig inte nu. Jag vill se alltihop! Jag är mycket för rättvisa mellan könen.
Den propre gentlemannen började mycket till sin egen förvåning att klä av sig och stod snart naken mittemot Lucille.

-Nå, hur börjar vi?
-Vi sätter oss i sängen och bygger upp med kuddar bakom ryggen så att vi kan luta oss en aning bakåt.
Lucille skred snabbt till verket och hoppade upp i den ena änden av sängen och satte sig med ett stort leende. Mr. Clarke satte sig tillrätta och lade benen i kors, Lucille härmade honom.
-Du känner med all säkerhet till allt om Lingam och Yoni om du intresserat dig för ämnet tidigare.
-Japp! Lingam är mannens penis och Yoni kvinnans vagina!
-Bra! Först blundar vi och försöker rensa våra huvuden. Det är kanske den svåraste biten, eftersom hjärnan gärna vill gå på högvarv, när det vankas sexuella upplevelser. Men vi måste få bort allt ovidkommande.
Lucille blundade och log.
-Om du ler, tänker du på något. Slappna av i kropp och hjärna!
Lucille antog ett neutralt ansiktsuttryck och verkade slappna av i hela kroppen. Mr. Clarke tittade på hennes rödlätta kropp. Hon var lite för smal, tyckte han, men kunde inte låta bli att ta in hennes vackra attribut ändå.
De toppiga brösten med fräknarna, den rödhåriga triangeln av hår mellan hennes ben, där han kunde se hur de inre blygdläpparna stack ut en aning. Hennes välproportionerade ansikte med den utsökta lilla munnen och en söt uppnäsa.

Hon verkade nu helt avslappnad, tydligen hade hon erfarenhet av yoga och meditation.
-Låt alla tankar nu koncentrera sig runt Yoni. Föreställ dig i detalj utseendet hos din lilla vän. Varje hudveck, varje hårstrå, doften, värmen, allt runtomkring, lår, mage, ljumskar, rumpa. Hela din kropp är nu intimt sammanbunden med Yoni……..Nu vill jag att du letar upp varenda lite muskel du har i Yoni och dess omedelbara närhet. Varje muskel du hittar ska du försöka spänna och sedan slappna av……..Det finns fler än du tror!
Mr. Clarke tittade noga på hur Lucille avslappnat försökte göra som han sagt. Ibland syntes inget och ibland kunde han tydligt se hur huden rörde sig då en muskel spändes under den.
-Nu har du hittat de muskler som känns skönt att aktivera, till en viss del i alla fall. Det krävs ofta flera års övning för att fullända detta, men det duger för stunden. Nu slappnar du av igen och nu vill jag att du hittar en rytm, gärna efter ett mantra, när du spänner de muskler du tyckte gav mest respons. Det brukar vara runt venusberget, i slidan, men även längre bak, runt anus. Prova dig fram!
Lucille sade ingenting, hon verkade ta detta på fullaste allvar och Mr. Clarke såg hur hennes kön rörde sig under det tunna könshåret. Hon nynnade ett mantra tyst och han såg att hon kom in i en behaglig rytm efter en liten stund. Andningen sammanföll med att hennes underliv rörde sig mer och mer kontrollerat. Långsamt ökade takten och Mr. Clarke lät henne vara.

Han började nu koncentrera sig på sig själv. Så fort han koncentrerade sig på ett liknande sätt som Lucille, reste sig hans penis och pekade nu rakt upp mot taket. Han blundade dock inte, utan lät bilden av det vackra skötet framför sig hjälpa honom.
I tio minuter satt Lucille och stimulerade sig med sina inre muskler och det syntes nu att hennes springa glänste av den vätska som hennes slida hade producerat. Vid det här laget hade hon normalt börjat smeka sig för länge sedan, men hon fortsatte och kände ett ljus svepa in henne. Ett varmt ljus som frigjorde henne från sin kropp och hon kunde se sin Yoni som ett eget väsen som pulserande upplevde något som egentligen var bortom njutning……..Det var…..gudomligt!
Det var den närmsta beskrivningen hon kunde komma.
För Lucille varade det i en evighet, hon badade i den varma njutningen och varje cell av hennes kropp fylldes av ljuset och det obeskrivbara.

För Mr. Clarke såg det ut som om hon var på väg att svimma, hela hennes kropp slappnade av, huvudet föll åt sidan, men hennes kön ryckte spasmiskt och bortom hennes kontroll. Fittsaften rann nu ner i lakanet och könshåret låg vått mot hennes känsliga sköte.
När hon återigen var tillbaka till verkligheten hoppade hon snabbt fram till Mr.Clarke med ett förtjust hest skrik. Utan att tveka, grenslade hon honom och han kände hur hans styva lem lätt gled upp i hennes väl förberedda slida.
Mr. Clarkes egna stimulation var det nu inte mycket med, utan han släppte koncentrationen och lät den unga brittiska kvinnans kropp ge honom den njutning som hon avsåg.
Hennes iver och glädje var uppenbar och påtaglig och hon red honom vilt och hämningslöst. Han smekte de vackra brösten och nöp henne i de små styva bröstvårtorna.
Lucille stönade vilt och kom i en något mer normal orgasm än innan, men intensiteten i den var tillräcklig för att Mr. Clarke skulle uppnå sin egna klimax och hans gentlemannakropp spände sig när han lät sin säd pumpas upp i den varma späda kroppen, stråle efter stråle.

Lucille lade sig stönande ner över honom och begravde sitt ansikte vid hans hals.
-Tack! Tack! Åhh, det var det bästa jag någonsin varit med om! Vilken jävla tripp!
-Alltid roligt att vara till tjänst, min sköna! svarade han och lät henne resa på sig när hon var redo.
Han tog sedan på sig och lämnade det lilla rummet med försäkring om att han gärna skulle ha vägarna förbi närhelst det gick. Lugnt visslande gick han tillbaka och passerade i en korridor en man med chockartat utseende som hade ett stort bandage mellan benen han uppenbarligen inte var så pigg att visa upp.

Sara placerade sprängladdningen i det nedre vänstra hörnet av stenbumlingen för att låta gravitationen göra resten och låta det stora stenblocket rulla iväg nerför sluttningen.
De tog båda skydd och stannade kvar några sekunder extra efter detonationen så att inga flygande stenar skulle träffa dom.
Stenen gungade till och välte så över och började så tippa över så att den kom att rulla bort från öppningen.
-Snyggt! sa Hilde.
De gick fram och undersökte dörren. Den var öppen, men såg inte ut att ha använts på många år.
Sara gled innanför öppningen, men Hilde fick ta av sig sin anorak och några tröjor innan hon lyckades manövrera sin stora byst genom den orubbliga dörren. Hon tog snabbt på sig igen för att inte frysa. Sara såg tydligt de av kyla, hårda bröstvårtorna avteckna sig under tyget.
Med sig hade de vars en ryggsäck och givetvis ficklampor. Sara hade så klart sina båda pistoler på låren och hon skulle inte tveka att använda dom om det behövdes. Tre svenskar var ändå försvunna och ingen visste varför.

Gången var lång och var gjuten i betong. Ju längre in de kom, desto varmare blev det, men det var fortfarande minusgrader, vilket deras utandningsrök visade.
Efter tio minuter kom de så till en kraftig dörr av stål, som de med gemensamma krafter lyckades öppna. Nu blev det plötsligt varmare. Saras termometer visade på 10 grader plus.
Det första rummet var någon form av kombinerade vaktlokal och pentry. Det låg lite tidningar och utrustning här och där. Inget yngre än tio år.
De gick tyst och tittade sig omkring. Sara provade belysningsknappen, men det hände ingenting.
-Man måste kanske starta någon generator för att få ström, sa Hilde.
-Mmm!
De gick vidare och kom nu in i något som såg ut att vara ett sammanträdesrum, med mycket gamla datorer i ena hörnan. Det fanns inget av intresse här om de inte kunde få igång datorerna. Kanske Yoda skulle kunna få fram någonting, tänkte Sara och tog de disketter som fanns där. De var säkert tomma, men det var inte möjligt att ta med sig hela datorer.
Nu kom de till en ny korridor och de tog sig långsamt framåt, Sara var hela tiden beredd på en fälla eller ett larm. Men så här isolerat och välgömt, så fanns det kanske inte mycket mening med sådana åtgärder?

Nästa rum var en förläggning med tomma britsar, däremot satt det gott om bilder på nakna kvinnor vid sängarna. Sara tyckte det var slarvigt att det var utvik från Stopp och FiB Aktuellt, något som genast satte Sverige som ägare till detta betongfort, som måste ha byggts snabbt och med oanade resurser. Tänk att de nu var rätt under en glaciär som rörde sig. Utformningen måste ha varit viktig för att det inte skulle slitas sönder av de oerhörda krafterna.
Rummet efter det var en kommandocentral med mycket radioutrustning och en vägg med kartor. Sara insåg att det nog skulle gå att få fram mycket från detta rum, men frågan var om det hade någon betydelse för detta uppdrag, så hon lämnade det för stunden.
Hilde tittade sig storögt omkring.
-Är det vi som byggt detta?
-Ja. Det kan inte ha varit lätt!
-Men varför?
-Det är väl det som är den stora hemligheten! Vad anledningen än var, så måste det ha varit…….
Sara studerade en av kartorna och slutade att prata. Det såg inte bra ut, inte bra alls!

-Kom! Sara tog tag i Hilde och de gick vidare. Från kommandocentralen gick det en trappa ner och de följde den och fortsatte sedan genom en lång korridor som hela tiden svängde åt vänster och hade ståldörrar med jämna mellanrum, som tack och lov gick att öppna.
Sara hade ett headset på sig som hela tiden filmade och gav henne olika uppgifter som temperatur, riktning, höjd osv. Hon kunde även se i det infraröda spektrat och nu såg hon att den sista och största dörren var försedd med ett larmsystem.
Det var gammalt och med hjälp av två speglar hade hon effektivt styrt undan den laserstråle, som annars skulle ha brutits av att någon passerade.
Återigen fick de upp ståldörren med gemensamma krafter och kunde gå in i ett mörkt rum. Det var högt i tak och det var fullt med stålcylindrar som nästan liknade silos.
Det kunde inte vara sant!
-Vad är detta? sa Hilde.
Sara gick försiktigt fram och lade handen på den första silon på vänster sida.
Symbolen var välkänd och internationell. Gul och svart. Svart prick i mitten omgiven av tre svarta tårtbitar på en gul botten.

Medan Sara gjorde sin oerhörda upptäckt och Mr. Clarke hade fört vidare en smula österländsk kunskap, smög Yoda omkring på forskningsstationen och placerade ut små mikrofoner på olika ställen. Om det gick så satte han dom på dörrarna till rummen där folk bodde och mest troligt skulle ha en konversation angående lite mer känsliga ärenden.
Precis som Mr. Clarke, hade han med sig en del material som han kunde låtsas titta i när det fanns risk att folk undrade vad han gjorde. Om någon frågade så sa han att han forskade lite om hur människor reagerade längre perioder i mindre utrymmen och hur man kunde utveckla dom till lite mer stimulerande miljöer att vistas i.

Det hade gått bra hittills, men så när han skulle sätta dit den lilla självhäftande grå mikrofonen som såg ut som en lite platt legobit på en dörr, öppnades den just.
Yoda stod med handen uppåt som om han skulle knacka och han gömde kvickt mikrofonen i handen.
Kvinnan som stod i dörren tittade förvånat på honom och frågade vad han ville.
-Ursäkta mig! Jag håller på att undersöka levnadsvillkoren på stationen. Skulle ni vilja svara på lite frågor? Nu gällde det att inte väcka misstankar och detta skulle nog fungera.
-Ni vill veta hur det är att leva på här? Ja, visst kan jag svara på några frågan! Hon bjöd in honom och stängde dörren.
Yoda gick in och tänkte febrilt på vad han skulle fråga om för något. Forskare var normalt inte dumma och de skulle kanske kunna genomskåda hans frågor om de var för simpla.
Kvinnan var uppenbarligen från ett östland av hennes anletsdrag och accent att döma.

-Mitt namn är Yoda! sa han utan att tänka sig för.
-Yoda? Som den lilla grävlinget i Star Trek. Grön, med kaninens öron? Som pratar så lustigt? frågade hon med häpen min.
Han tänkte protestera mot förolämpningen av Star Wars, men lät det bero.
-Som den gröna grävlingen, ja!
-Maria Bublokowska! Forskare på den tjocka is som ligger här i miljontals år.
-Åhå, sa Yoda och log.
Hon var vacker. Riktigt symmetriskt ansikte och en kurvig kropp. Hon verkade vara runt fyrtio år.
-Kan vi kanske börja med ditt namn igen, sa han.
-Maria Bublowska, från Ukraina. 45 år gammal och professor med inriktning på miljöpåverkan av sydpolens ismassor, rabblade hon, tydligt van att presentera sig.
-Då så. Hur länge har du bott här på forskningsstationen?

Frågorna verkade dyka upp av sig själv och Yoda tyckte att han gjorde ett gott intryck. Maria besvarade hans frågor och såg nästa glad ut över det oplanerade besöket.
Han började avrunda intervjun, för att kunna gå vidare och vara på plats ifall Sara skulle höra av sig. Hans mobil skulle pipa i så fall, men han behövde vara på plats för att kunna vara till hjälp.
-Så, vad saknar du mest här på stationen?
-Mmmm……man!
-Man..Jaha, män! Men här finns väl män?
-Jag menar riktiga mannen om jag får vara rättfram, som inte tittar i en löjlig bok om hur man gör. En man utan gränser som jag kan göra med vad jag vill.
Yoda såg förvånad ut, men förnekade sig inte.
-Lustigt! Jag råkar nog anse mig vara en man utan några som helst gränser eller tabun. Vilket sammanträffande, skrattade han nervöst.
-Är du en sådan man! frågade hon i barsk ton.
-Testa mig bara!

Hon reste sig upp, hon var längre än han och han reste sig automatisk samtidigt. Med två bestämda steg klev hon fram och slog papprena ur handen på honom för att sedan dra hans tröja uppåt och av honom. Hon slet sedan av honom hans t-shirt och blottade hans skrangliga överkropp.
-Lilla vän! Du behöver äta och sola i solen. Men du duger för mig, sa hon och dök sedan ner på knä och drog ner hans byxor. Sedan följde kalsonger, skor och strumpor. Han var helt naken nu och Maria satt framför honom och beundrade hans långa kuk som började resa sig. Den kompenserade för hans i övrigt klena kropp.
Maria var inte blyg, utan började slicka honom från pungen och upp, gång på gång.
Den ukrainska kvinnans framfusighet tilltalade Yoda och hans kuk var snart hård och redo. När hon var klar reste hon sig och drog honom med sig in i den lilla duschen.
-Lägg dig ner! kommenderade hon. Han lade sig ner på det kalla golvet men fick låta benen sticka ut ur duschen.
-Nu vi får se vad du tål, lille man!
Maria Bublowska drog av sig sina träningsbyxor och trosor. Yoda tittade rakt upp mot hennes underliv som endast hade en tjock svart tofs med könshår på venusberget, resten var omsorgsfullt rakat. Hon gick in i duschen och ställde sig bredbent över Yoda och drog upp tröjan en aning.
Det som sedan hände var ingen överraskning för Yoda, inte heller hade han något emot det, utan han såg hur de första dropparna sökte sig fram från hennes sköte, för att sekunden senare förvandlas till en kraftig stråle med urin. Hon siktade så gott hon kunde. Från hans bleka mage, upp över bröstkorgen och halsen. När hon siktade på hans ansikte stängde han reflexmässigt ögon och mun, men han öppnade snart munnen och Maria stönade lite när hennes stråle fyllde hans mun på några sekunder. Yoda försökte skjuta tillbaka lite av hennes kroppsvarma urin med munnen, men nådde inte längre än till hennes knän.
-Du är ju duktig, Jodda! sa hon skrattande.
Yoda svarade inte eftersom den strida strömmen inte ännu hade avtagit. Han var nu alldeles våt och det luktade skarpt i den lilla duschen. När det så slutade komma urin så tog Maria handduschen och spolade rent honom lite snabbt, innan hon sträckte fram handen och drog upp honom.
Hans stånd var fortfarande hårt och han tryckte det mot hennes mage. Hon gav honom en snabb kyss på kinden och gick sedan bort till en byrå, där hon tog fram en tub och ett avlångt föremål, misstänkt likt en dildo.
Hon klämde ut lite av tubens genomskinliga innehåll och smorde in det som nu tydligt visade sig vara en dildo. Den var försedd med en sugpropp och hon tryckte ner den på golvet så att den fastnade.
-Sitt! Hon pekade på dildon.
Yoda gick fram och satte sig ner, han visste så klart vad han skulle göra och placerade sig så att spetsen vidrörde hans bakhål. Försiktigt lät han sig glida ner en aning, det spände i ringmuskeln för han var inte alls beredd på detta så klart, men efter ett litet tag var han nere en bit på det mjuka gummimaterialet.

Nu kom Maria fram till honom och grenslade honom utan några tveksamheter. Hon tog tag i hans långa lem och styrde in honom mellan hennes tjocka läppar. När han var inne med ollonet i hennes slida tryckte hon sig ner och han gled motvilligt snabbt ner över dildon.
Yoda skrek till med Maria tystade honom med en hand över munnen.
-Folk här vet att jag har ljud från mitt rum, men bäst att inte väcka uppmärksamheten ändå!
Maria juckade sig ner på honom igen och återigen smärtade till i hans bak av den relativt grova gummidildo som nu snart var ända inne i honom. Det var tydligt att maria gillade detta, för hon bet sig i underläppen och log brett.
Yoda försökte slappna av så mycket det gick och snart kände han sin egen upphetsning stiga. Det var inte ofta han var den som blev dominerad, men Maria var både vacker och sexig. Hon visste vad hon gjorde!
Maria knullade honom nu friskt och hon var medveten om att hon samtidigt knullade honom i baken samtidigt. Vetskapen gjorde det extra sexigt och hon gungade hastigt på.
Yoda blev själv överraskad av sin reaktion och fick känsloförnimmelser från sin kuk han annars inte hade haft, det måste bero på den dubbla stimulationen.

Normalt skulle han kunna hålla ut en halvtimme eller så, men nu kom hans orgasm som en trevlig överraskning. Det fanns inget han kunde göra, Marias underliv sög hans säd ur honom och han spände hela sin bleka kropp när han sprutade för allt han var värd.
Maria spände sina underlivsmuskler och hjälpte honom att komma. När han var helt tömd reste hon sig och ställde sig på knä över hans ansikte. Så fort hon släppte på slidmusklerna började hans vita sperma att rinna ur henne och ner på hans mun. Han gapade och lyfte sig upp med hjälp av armarna och kysst ivrigt och hungrigt det kladdiga skötet.
Spermasmaken var tydlig, men hennes safter smakade mer salt och var mer rinnande i konsistensen än hans sats. Hon gillade det och lät hans tunga slicka henne mellan blygdläpparna och på klitoris.
Med ett grepp i hans hår drog hon honom om ännu närmare och gnuggade sin fitta mot hans hela ansikte så att han knappt fick luft.

Hon var så pass våldsam att han flyttades under henne och dildon gled ut med ett vått ploppande ljud. Maria brydde sig inte och Yoda var själv helt koncentrerad på att få luft.
Den ukrainska forskarinnan var nu helt röd i ansiktet och Yodas snabba tunga fick hennes orgasm att komma som på beställning. Hon gav ifrån sig ett långt utdraget gnyende och Yoda kände hennes pubesben slå mot hans näsa, när hon juckade sitt kladdiga sköte mot hans mun och tunga för att få ut det mesta av orgasmen.
När hon var klar föll hon ihop över Yoda och kysste honom på båda kinderna, glatt och innerligt.
-Tack! Du var en riktig man som inte var mesen! Du är skranglig och blek, men en kvinna du kan göra glad!
Yoda tog tacksamt åt sig av berömmet och gjorde sig snabbt i ordning. Det här var ju inte en dum upplevelse, men han var lite förvånad att han låtit sig domineras så lätt. Det brukade vara han som vill sköta den detaljen själv. Förmodligen krävde det sin kvinna att få honom till detta.
Om han skulle träffa henne igen, skulle han nog försöka ge igen, men han anade att det inte skulle bli lätt.

Sara och Hilde stod i det stora rummet med silorna och kände hur de gigantiska kärnvapnen stod där och väntade på att bli ivägskjutna. På kartan i kontrollrummet hade Sara sett hur det gått röda streck från sydpolen till många av världens största städer.
Varför i hela fridens namn hade Sverige placerat dessa robotar här?
De gick några meter fram och konstaterade att ficklampan inte räckte för att se hur många det var.
Men en karta över rummet på väggen avslöjade att det rörde sig om fyrtio robotar. Hur många stridsspetsar varje robot bar visste de dock inte, men det var säkert alldeles för många ändå.
Sara såg till att filma allting de såg och tog hand om papper och annat material de kunde ha lämnat kvar av värde.
-Det är nog dags att åka nu om vi ska hinna en bit innan vi måsta slå läger över natten, sa Hilde.
-Jag tror inte vi kan göra speciellt mycket här. Jag kommer att ha ett långt samtal med forskningsministern och säkert andra också som måste ha känt till det här. Fyrtio stycken interkontinentala kärnvapenrobotar gömda under en glaciär på sydpolen hamnar inte här av misstag.
-Hu, det ger mig rysningar, svarade Hilde.

De gick snabbt tillbaka och tittade bara på sådant de kunde ha missat på vägen in. Sara återställde larmet hon kringgått för säkerhets skull. Hur osannolikt det än verkade att någon skulle råka stöta på anläggningen. Vilket ingenjörsarbete, tänkte hon. Det måste ha tagit längre tid än tre år att färdigställa det här.
När Hilde till slut fått ut sig och sina stora bröst genom ståldörren, satte de sig på skotern och körde.
Hilde började köra.
Det var efter en timmes körning det skedde.
Hilde snurrade runt sin överkropp på skotern och träffade Sara rätt över munnen med sin armbåge. Chocken var total, värre än smällen. Men sammantaget blev följden att Sara föll handlöst baklänges och slog hårt i pulkan som drogs efter skotern.
Den första reaktionen var att det var en olyckshändelse, men när Sara omtöcknat tittade efter Hilde såg hon att Hilde tittade sig bakåt, men hon stannade inte.
Då gick det upp för Sara vilken idiot hon varit. Varför hade hon litat på Hilde? Hon hade haft alla möjligheter att få sina kollegor att försvinna. Men vad ville hon? Hur hade hon gått tillväga?
Hon funderade på att skjuta efter Hilde, men bedömde att det skulle vara slöseri på det här avståndet.

Saras bekymmer ändrade dock snart karaktär. Hon var mitt på sydpolen. Ingen visste exakt var hon befann sig och hennes dräkt skulle upphöra att värma henne om ett par timmar.
Hon visste att hon redan var död.
Men hon var inte den som gav sig, nu gällde det att komma på något vettigt att göra.
Hon satte sig ner i den skinanade solen och drog ner på värmen i dräkten så att den skulle räcka så länge som möjligt, men det var förmodligen bara att skjuta upp det oundvikliga.
Hon hade inga medel att kommunicera med, allt sådant fanns kvar på skotern, och nu gällde det bara att överleva natten. Sen fick hon ta itu med de ytterst mörka förutsättningarna efter hand som de dök upp.
Hon satte igång med att bygga sig en snögrotta för att ha något att söka skydd i, temperaturen skulle bli mördande om det började blåsa. Dessutom var natten inte mycket barmhärtigare.
Det fanns en ås av tätt packad snö som blåst ihop i en snöstorm och där började hon att gräva sig in med hjälp av sin kniv hon hade i bältet. Arbetet var tungt och hon drog ner värmen ytterligare för att inte bli svettig, något som var livsfarligt vad gällde nedkylning. I snögrottan gjorde hon en avsats att sova på och en djup ränna i golvet där den kalla luften skulle samlas och ledas ut.
Trots att hon insåg att det såg mörkt ut för henne fortsatte hon, det hjälpte henne att behålla fokus på den dystra situationen. Just nu retade hon sig mest på att Hilde lyckats lura henne så totalt.
Värmen i dräkten skulle kanske räcka en halvtimme till.

När hon var klar med grottan och även fixat en lucka att stänga till hålet med fick hon syn på en mörk figur på långt avstånd. Solen var på väg neråt nu, men det gick tydligt att se hur figuren rörde sig en bra bit bort.
Kunde hon vara räddad?
Hon satte i väg joggandes, men insåg efter halva sträckan att hon inte kunde förvänta sig någon hjälp av figuren hon sett. Det var en helvetes pingvin!
Sara satte sig ner på knä och skrattade. Tårarna frös snabbt på hennes kinder och hon skrek högt av besvikelse.

På polarstationen var både Yoda och Mr. Clarke bekymrade över Saras utebliva rapportering. Hon skulle ha rapporterat för två timmar sedan allra senast.
Yoda hade en signal från en spårsändare på skotern, men den hade stannat för natten. Säkert var det så att Saras radio var sönder, men hon hade ju en sattelittelefon också, som de hade väntat sig att hon skulle använda sig av i så fall. Varför hon inte gjort det visste de inte.
-Vi får väl ta och lita på henne, det brukar ju lösa sig, Mr. Clarke.
-Visst, men det är inte likt henne att inte höra av sig, men vi kan ju inte göra så mycket annat än att vänta. Allt ser ju bra ut förutom den uteblivna rapporteringen.
-Mr. Clarke? Skulle du kunna hålla vakt vid radion? Jag har ett litet problem av ukrainskt ursprung jag skulle behöva ta mig an!
-Vad lustigt! Jag hade just tänkt fråga dig om samma sak, men jag har ett problem rörande orientens mysterier, som jag försöker att fördjupa mig i.
-Sten, sax, påse?
-Allright! sa Mr. Clarke
-1,2,3!
-Sten! Jag vann, sa Mr. Clarke och rättade till sin fluga. Vi hörs en ett par timmar!
Yoda såg sur ut, men satt kvar och började knappa på tangentbordet till datorn, för det fanns annat han kunde förlusta sig med så länge. Han drog ner sin gylf och klickade upp ett nytt fönster.

Pingvinen blev skrämd av Saras skrik och började vagga bort från henne med ett skränande ljud.
Sara återfick nu sin handlingsförmåga och insåg att hennes räddning kanske just var det djur hon hade framför sig.
Med frusen hand drog hon sin ena pistol och satte ett välriktat skott rakt i pingvinens huvud så att den stöp till marken. Hon tog tag i de grova fötterna och började dra pingvinen, men fann snart att det gick mycket bättre att dra den i den riktning fjäderdräkten medgav, vilket innebar att hon fick dra den i huvudet.
Djuret var mycket tungt, men det gled lätt och Sara tog i för livet bokstavligt talat.

Hon lyckades få in pingvinen i sin snögrotta och skar snabbt upp magen och drog ut inälvorna. Sedan skar hon av pingvinens hud så gott det gick och började sedan skära bitar av späck. Det luktade vedervärdigt, men hon fortsatte och kände nu hur kylan började tränga sig in i kängor och i den vita dräkten hon bar.
I en ficka fanns det en plåtask hon stoppat på sig. Där fanns två tändare, lite tändstickor och lite annat hon inte hade någon större nytta av just nu. Hon tömde asken och bockade till den så att den blev som hon ville.
Hon tog en bit späck och tände på den med darrande fingrar, det började bubbla från det gula fettet och till slut slog en svag låga upp. Hon lade den på plåtburkens lock och lät den ta sig. Nu började hon frysa nästan okontrollerat. Det gick! Lågan växte ytterligare!
Hon matade på mera fett, noggrann så att lågan inte skulle släckas. Sara var osäker på om hon skulle kunna tända den igen.
Till slut hade hon byggt upp med fett så att det brann i en smal låga som var lika bred som asken. Det skulle säkert räcka hela natten, men värmen skulle inte räcka till att göra henne varm, men möjligen skulle hon överleva i alla fall.

Händer och fötter var värst. Händerna gick ju att värma på lågan, men fötterna var svårare. Sara ville inte gärna behöva amputera dom eller tårna, så hon tog av sig jackan och stoppade in fötterna där. Överkroppen skulle inte förfrysas lika lätt.
Med sin kniv skar hon loss smala köttbitar av pingvinens kött och lät lågan steka det innan hon åt det. Dels fick hon en smula värme i sig, dels gjorde det att det illasmakande köttet smakade något mer aptitligt och dels så var det något som höll henne sysselsatt. Hon fick inte somna i natt, för om lågan slocknade skulle hon inte klara sig.
Trots minusgraderna var det ändå en kollosal skillnad från att vara utomhus, vilket bara det faktum att hon fortfarande levde skvallrade om.

När morgonen kom, var pingvinen rensad på det bästa köttet, fettet i princip slut och pingvinhuden hon suttit på alldeles stel av kylan. När hon försökte resa på sig fick hon verkligen anstränga sig. Tänderna slog mot varandra när hon huttrade, men hon visste att det var ett relativ gott tecken, skulle hon sluta att huttra var det ett tecken på att kroppen var på väg att ge upp.
Hon saknade nästan känsel i händerna och fötterna, trots alla försök att hålla i gång dom. Det oroade henne. Det verkade vara en fin dag och hon var tvungen att försöka ta sig tillbaka. Hennes orienteringsförmåga skulle säkert kunna ta henne på rätt spår, men hur det var med kylan var mer osäkert.
Skulle hon klara av minusgraderna i så många timmar?
En sak var säker. Om hon stannade upp i dag av någon anledning, så var hon död, det visste hon.
När hon nu satte fart efter att ha sett till att hon inte lämnat något av värde, skulle hon vara tvungen att fortsätta till hon var räddad, inga alternativ fanns och Sara var mentalt förberedd på det värsta.

Efter att ha ryckt loss det inre dunet från fågelns fjäderdräkt och stoppat in det i skor och kläder gav hon sig ut. Det var mycket kallt.
Med raska steg var hon så iväg, nog med att hålla en jämn takt. Hon började recitera ett asiatiskt mantra och föll in i en trans. Det skulle hjälpa hennes tå ut i några timmar till.
Hon gick och gick. För att inte bli snöblind använde hon sina mörka skidglasögon hon haft på sig när Hilde slagit henne av skotern. Men för att träna sin hjärna kunde hon blunda flera minuter och sedan vända sig om för att se om hon var kapabel att gå i en rak linje. Oftast kunde hon det.
Det pingvinkött hon hade kvar i fickorna åt hon då och då för att hålla i gång kroppen. Det var inte lönt att spara något till natten, för nu gällde det allt eller inget.

Hela dagen gick hon och stötte inte på något av intresse. Skoterspåret hade helt försvunnit i blåsten, men hennes inre sa åt henne att hon var på rätt väg. Hur det gick till, kunde man inte veta, men så var Sara Loft inte heller vem som helst.

När solen började gå ner blev det snabbt kallare, hon försökte öka takten, men var snart tillbaka i samma lunk igen. Nu måste hon hitta stationen!
Hennes hjärna började fungera allt långsammare och långsammare och Sara kom på sig med att inte kunna räkna ut hur många fingrar det fanns på hennes händer. Hon visste att det var fem på ena handen, men hur många blev det med den andra? Hon kom på det efter nio minuter. Tio stycken!
Hur många tår hade hon? Svaret dröjde.
Nu var hon alldeles nedfrusen. Stegen var stapplande. Utan hennes järnvilja hade hon gett upp för långe sedan, men kanske det extra steget skulle rädda henne. Eller nästa steg.
Det var mörkt och isande kallt när hennes kropp gav upp. Hon föll och reste sig inte igen.

Ben Jensen var ute för att se till hundarna som stod utomhus. De klarade av kylan utan problem och han skulle slänga till dom lite fisk inför natten.
Dem blev glada och skällde högt, alla utom en tik som stod och glodde ilsket på honom.
Bandaget runt hans mandom påminde honom allt för väl att inte lita ett dugg på den byrackan. Andra tikar hade kunnat hjälpa honom, här där det inte var så lätt att hitta en villig kvinna om man var så ful som Ben var. Ansiktet var rött och svullet, med små grisögon och sneda tänder. Andedräkten var hemsk och han var något fetlagd och hårig.
Nåja, nu kunde just det kvitta för stunden. De hade fått plåstra hans penis som tack och lov inte fått några djupare skador. I fortsättningen fick det bli pornografi för hans del.
Just som han var på väg in, såg han en snödriva en bit ut i strålkastarbelysningen.
Ben som var van vid sydpolen visste att det inte bildades en snödriva bara så där på en flat yta. Nyfiken gick han utåt och blev mycket överraskad när han såg en grov känga sticka fram från snödrivan. Det fanns släpspår i snön så långt han kunde se i det begränsade ljuset, personen måste ha krupit fram och sedan inte orkat längre.

Han tänkte gå in och säga att han hittat en död kropp, men ville gärna se vem det var innan. Kanske han kände personen.
Snabbt grävde han upp framkroppen med händerna och drog upp huvudet. Det var en kvinna och hon hade inga polarkläder på sig, bara en vit overall och en relativt tunn jacka med huva.
På den blåa munnen med de blå läpparna och den kurviga kroppen drog han genast slutsatsen att det var en kvinna han hittat.
När han såg att hennes ögon inte frusit förstod han att hon ännu levde.
Han tog genast tag i hennes huva och drog henne de hundra metrarna bort till stationen.
När han fått in henne och stängt dörren, drog han bort henne till en arbetsbänk. Han lyfte snabbt upp hennes kropp och borstade bort så mycket snö han kunde för att komma åt dragkedjorna.
Kängorna gick inte att knyta upp så då skar han upp skosnörena för att få av dom När han krånglat av de stelfrusna ytterplaggen och lagt de åt sidan, gick han för att hämta filtar.
Det var viktigare att få upp lite värme nu hos kvinnan än att hämta någon läkare, de skulle ändå bara göra samma sak. Nu hade hon fått upp båda ögonen, men var okontaktbar. Hon var stel som en pinne och kunde inte röra sig själv, så det var svårt att få av kläderna.

Han reagerade inte på hennes kropp förrän han kom ner till hennes trosor och bh. Vilken kvinna! Han hade aldrig sett en så vacker kvinna förr och nu hade han räddat livet på en, förutsatt att hennes skador inte var för stora förstås. Han tog inte av hennes underkläder, utan svepte nu in henne i grova filtar som luktade av hund och med hår överallt.
Nu kunde han gå iväg och tillkalla någon, men då såg han att Saras ögon följde honom.
-Hallå! Damen? Var inte orolig, du är i säkerhet på polarstationen! Jag ska gå och hämta en läkare till dig. Ligg bara och värm dig här so kommer jag strax.
Men Saras ögon blinkade åt honom, som om hon ville säga någonting. Han stannade upp.
-Vill du något? Hon blinkade hastigt och huttrade så att tänderna slog emot varandra.
-Du vill inte bli lämnad ensam? Det är lugnt, jag kan ringa dom istället.
Sara försökte skaka på huvudet, det lyckades bara precis.
-Ska jag inte ringa på dom? Du måste ha hjälp!
Sara försökte nicka åt honom.
-Jag? Menar du att jag ska hjälpa dig? Jag har gjort vad jag kunnat, nu måste vi ha upp din temperatur och se om du har fått några skador. En läkare måste titta på dig.
Sara skakade på huvudet och nickade åt Ben.
-Men vad kan jag göra? Varför vill du inte ha läkare här?

Sara såg ut att kämpa med munnen. Läpparna var alldeles stela och tänderna slog mot varandra, men till slut lyckades det.
-Du! V-v-värm mig!
-Vill du ha fler filtar?
-K-k-kropp m-m-mot k-k-kropp. B-bäst! V-viktigt!
Vad fan var det här? Ville hon att han skulle värma henne kropp mot kropp? Sånt händer väl bara i halvdåliga sexnoveller?
Men var det det hon ville, så var han inte den som nekade, fast han insåg att han säkert skulle få ångra detta, van som han var att trampa i klaveret.
-M-måste bli v-v-varm! Br-r-råttom!

Ben tog av henne filtarna och tog sedan av sig på överkroppen. Därpå klippte han upp hennes bh och såg hur de stora brösten var alldeles vita och knottriga av kylan. Bröstvårtorna hade dragit ihop sig så mycket som det var möjligt och de var mörka i stor kontrast mot den bleka huden. Han tittade beundrande på Saras byst och efter en sekund klippte han även av hennes trosor vid höfterna.
-Behöver in-n-nte ta av al-l-lt, stammade hon fram, fortfarande omtöcknad av kylan och inkapabel att röra sig kontrollerat.
-Bara lugn! Jag ska bara värma dig, sa han och lade sig intill Sara på bänken och slog filten om dem.
Hennes kropp var som väntat iskall och han ryckte till när hennes kalla hud pressades mot hans varma blekfeta hud. Han manövrerade sig så att hennes högra bröst plattades ut mot honom och han kände tydligt den stenhårda bröstvårtan som nu långsamt kunde värmas upp.
Sara kände hur lite värme började sippra in i hennes kropp och var mycket glad över detta. Hon hade trott att allt hopp varit ute, men tydligen hade hon klarat sig, om inte något tillstötte nu. Hon ville bara bli varm igen så snabbt som möjligt för att kunna ta hand om Hilde. Så fort hon fått upp värmen skulle hon få hit Yoda och Mr. Clarke, men så som hon var nu, kunde hon inte göra någon nytta.

Känslan av Saras bröst gjorde Ben galen. Även om hon var kall, så kände han hur det började värka i hans penis när den reste sig. Tack och lov var inte såret så djupt, den verkade fungera i alla fall.
Upphetsningen tog sakta logikens plats och Ben drog nu ner filten och tittade på Saras bröst. Han öppnade sin mun och tog den hårda vårtan i munnen och sög långsamt på den.
Vad i helvetet gjorde han? Sara kunde inte hindra honom och hon kände att värmen steg markant i hennes bröst. Men hon försökte ändå knuffa undan honom, dock utan framgång.
Ben blev nu djärvare, kanske hennes svaga motstånd väckte hans lust? I vilket fall som, började han kyssa och smeka bägge hennes bröst, samtidigt som han höll hennes svaga armar. Sara försökte hela tiden värja sig, men utan framgång.
-V-Vad gör d-d-du? L-Låt bli!
Ben reste på sig och drog bort filten från Sara. Han tog tag i hennes stela ben och särade dom så mycket det gick, och sedan böjde han sig fram och började kyssa hennes rakade springa mellan benen. Hennes hud och kön var fortfarande alldeles iskalla, men han gav sig inte. Saras fingrar var helt orörliga och hon hade ingenting att sätta emot den store mannen. Fast nog började värmen även stiga i hennes underliv också.

Ben stoppade in två grova fingrar i munnen och förde sedan ner dom till Saras sköte. Han gnuggade in saliven mellan hennes kalla yttre blygdläppar och försökte utan framgång att köra in dom i hennes slida.
Sara var nu på väg att bli rasande, även om det tog lite tid för hennes hjärna att reagera så tog det längre tid för hennes kropp att lyda. Vilket den gjorde väldigt dåligt just nu.
Ben spottade på sina fingrar igen och satte dom nu rakt mot Saras slidmynning och lirkade in dom i den trånga passagen. Saliven hjälpte till och han fingerknullade nu Saras fitta, medan hans kuk nu nästan spränga sönder hans kraftiga byxor.
När han inte längre kunde hindra sig tog han ut sina fingrar och drog snabbt av sig sina byxor och långkalsonger. Kuken stod som ett kraftigt spett och han drog ivrigt av det förbandsmaterial som omgav det.
Såret hade givetvis inte hunnit läka, men han tackade ändå sin skapare för att han haft tjocka byxor på sig när hunden hade bitit. Han hade just dragit till sig sin penis då hunden högg, annars hade han säkert varit eunuck nu.
Efter att ha smort in sitt svällande ollon med mer saliv och utan problem avvärjt Saras försök att hindra honom, lade han sig nu ner över henne.
-S-sluta g-g-enast! Beordrade hon, men han satte ollonet mot hennes springa och lät ollonet möta hennes slidmynning. Med stor kraft tryckte han sig uppåt och han gled sakta in i den motvilliga kvinnan under honom.
Han tyckte att han började se hur hennes hudfärg nu skiftade en aning vid brösten och hennes armrörelser var något mer koordinerade, men hon hade fortfarande ingen chans mot honom.

Efter en minuts arbete var nu äntligen begravd till roten och han kände hur hennes kroppstemperatur låg under det normala, men han tänkte att snabbare än så här skulle hon aldrig kunna återfå kroppsvärmen.
Smärtan i hans sår var obetydlig jämfört med njutningen av att få lägra en så vacker kvinna som henne han just räddat till livet. Hon borde vara skyldig honom det här, det var väl det minsta hon kunde göra för honom?
Saras hjärna började nu fungera allt bättre och hon försökte kommunicera med mannen, men det var ännu för tidigt. Sen tänkte hon att detta kanske kunde få henne att kvickna till något snabbare och varje minut var viktig nu, så hon trängde undan sin ilska och slutade att göra motstånd.
Ben märkte det och hävde sig allt snabbare över henne och kände nu hur den frusna slidan blev allt varmare. Han kände även de stenhårda mörka bröstvårtorna gnidas mot sin hud och upphetsningen steg ytterligare.

Sara började känna hur det smärtade i fingrar och fötter när cellerna långsamt tinades upp, det var ett gott tecken för det betydde att hon inte skulle förlora några extremiteter. Smärtan steg och drog bort all uppmärksamhet från Bens ensidiga samlag, vilket gjorde att Sara nog insåg att det kanske inte var det värsta.
Mannen märkte att Sara började röra alltmer på sig och insåg, när han såg hennes grimaser att hon hade ont. Men han visste att det inte berodde på honom, så han fortsatte och med hjälp av lite saliv kunde han nu problemfritt glida ut och in i den vackra slidan som nu faktiskt började kännas riktigt varm.
Han stönade och svettades friskt, det droppade ner på Sara men det märkte hon inte. Hon stoppade in händerna under sin rumpa och kände då hur smärtan långsamt började avta. Ju mer den försvann, desto mer började hon åter känna hur den grova mannen knullade henne där på bänken.

-T-trivs du? lyckades hon få fram utan att stamma för mycket.
-Ja, för fan! Tänkte du behövde tinas upp så fort det gick. Du verkade behöva det!
-Så du använde d-doppvärmare, så romantiskt av dig! Kanske inte riktigt vad jag tänkt mig, men det verkar f-fungera. Vad sägs om att byta ställning? Jag ligger inte särskilt bekvämt här!
Ben stannade upp. Det här var inte vad han väntat sig, han hade trott att han skulle behöva brottas med henne, för att sedan bli hemskickad och åtalad. Hundincidenten skulle förmodligen få honom hemskickad i vilket fall som.
Han drog ut sin tjocka kuk ur Sara och hjälpte henne valhänt att vända på sig. Hon drog fumligt till sig en parka att ha under sig. Sedan ställde hon sig på knä och lade sig ner framåt så att hennes stora bröst kom att vila på tyget. Brösten pressades ut på sidorna och hon putade nu rakt upp med rumpan och musen mot Ben som ivrigt började smeka Saras skinkor.
Han tvekade inte en sekund. Han särade på skinkorna och sträckte ut sin tunga och satte det mot Saras lilla släta analöppning. Intensivt slickade han hennes hål och försökte begrava tungan i det, men det gick inte. Då gav han sig några centimeter nedåt och kände den underbara smaken av Saras kön. Penisen vajade grov och styv, Ben klev upp på bänken och styrde in den i det lite mer medgörliga hålet mellan de mjuka blygdläpparna.

Sara stönade till när hans vikt fick luften att pressas ut ur hennes lungor, men hans värme spreds långsamt genom hennes kropp och nu var smärtan i händer och fötter nästan helt borta.
Den underbara värmen! Sara försökte minnas sina sista försök att stappla fram i snön, men minnet svek henne och hon skulle aldrig få veta att hon krupit en halv mil, på väg att bli infrusen i den Antarktiska snön.
En våg av tacksamhet sköljde plötsligt över henne och hon insåg att mannen bakom henne faktiskt räddat hennes liv och han nu fick ett litet tack för detta i alla fall.
Ben knullade hennes fitta med rytmiska stötar och kände nu att det började glida ännu lättare och att värmen steg ytterligare. Började hennes fitta att rinna till? Hon förvånade honom, men han ville inte analysera detta nu. Han ville bara knulla den vackraste kvinna han sett, och det gjorde han nu med råge.
Så till den grad att han nu trots smärta från sår började känna hur hans extas närmade sig. Han stannade upp och koncentrerade sig på att inte komma. När ilningarna lagt sig tittade han ner och såg hur kuken sakta gled in i Saras fitta, centimeter för centimeter. Nu var läget under kontroll och han började återigen med smaskande ljud ta henne bakifrån.

Saras plötsliga upphetsning gjorde att hon nu kände sig mer och mer koncentrerad och den sexuella responsen förvånade henne själv. Hennes mus var upphetsad och rann nu friskt. Mannen bakom henne penetrerade henne gång på gång och nu till slut kände hon hur hans stötar intensifierades och han gnydde som en hund när han till slut kom.
Sara kunde känna den varma sperman fylla hennes slida och hon tog tacksamt mot värmen som fyllde henne inifrån. Ben drog sig ur Sara och satte sig flämtande bredvid henne, alldeles slut av ansträngningen.
Vår grevinna var dock inte nöjd, hon vände sig om och lade sig på rygg och drog upp sina ben så långt det gick. Sedan började hon med sina något stela fingrar att smeka sin fitta. Lusten eggade henne och hennes fingrar gled nu lätt mellan läpparna och hon smekte sin lilla styva knopp med särskild uppmärksamhet.
På några minuter hade hon smekt sig till en riktigt kraftig orgasm som på något vis fulländade hennes återkomst till de levandes värld.

Ben tittade intresserat på, men var för trött för att göra något åt det. Han förundrades över den förvandling som skett.
Kroppen han hade dragit in var mer död än levande och nu var det en i allra högst levande kvinna som roterade med underkroppen och stönade högt av njutning när orgasmen skälvde i hennes kropp. Det gick inte att undgå att se hur den vita säden klämdes ut mellan fittläpparna i samband med hennes extas.
Snart låg Sara utspridd på arbetsbänken och andades tungt med stängda ögon.
Ben tog på sig sina kläder, lite osäker på vad som skulle ske nu.
Kvinnan skulle kanske reagera på det som just inträffat och då skulle det med all säkerhet se bättre ut om han var påklädd i alla fall, även om han säkert skulle åka dit rejält nu.

Sara reste sig efter en stund och ställde sig stapplande på benen och gick bort mot ett klädskåp. Ben gick fram och hjälpte henne.
-Tack! sa hon.
-Är allt som det ska?
-Nej! Men jag menar inte din insats. Det var efter omständigheterna något som hjälpte mig och nu ska jag ta itu med vissa saker. Men jag skulle inte rekommendera att du gör detta till en vana, förstått?
-Nej, nej så klart inte! Ben såg lite skamsen ut, men var givetvis även lättad.
De letade tillsammans upp en blå overall och ett par stålhättade arbetsskor som någorlunda passade henne. Stilen var inte riktigt vad hon var van vid, men det fick kvitta just nu. Det som gällde nu var att få kontakt med Yoda och Mr. Clarke, som säkert hade fått det tråkiga beskedet av Hilde.
Hon måste ha kommit på någon berättelse för att förklara Sara Lofts frånfälle.

Med hjälp av sina säckiga kläder och en keps djupt nerdragen i pannan, lyckades Ben föra henne till sina medarbetare. Hon knackade på och trängde sig snabbt in när dörren öppnades efter några sekunders väntan, Ben fortsatte längs korridoren. De båda männen var rödgråtna och hade börjat packa ihop sina tillhörigheter och de väntade sig inte att någon skulle komma och knacka på, än mindre tränga sig på.
Hon tog av sig kepsen och log ett brett leende. Yoda och Mr. Clarke tappade bokstavligen hakorna och stod orörliga i flera långa sekunder innan de kastade sig över henne och omfamnade henne.
Nu grät de alla tre, men skärpte snart till sig så att Sara fick berätta om vad hon hittat, vad Hilde gjorde och hur hon tog sig tillbaka. De skakade på huvudet och hade svårt att tro på det mesta, men om Sara sade det måste det vara sant.

Hilde hade kommit tillbaka och varit väldigt upprörd. Hon hade berättat om hur Sara hade trillat av rakt ner i en glaciärspricka och hur hon förgäves hade försökt att rädda henne. Någon räddningsinsats hade inte varit möjlig, för sprickan hade varit extremt djup och inga livstecken hade synts till. Dessutom trodde inte Hilde att hon skulle kunna lokalisera sprickan igen.
När de båda männen hade hört detta hade de gjort allt de kunnat för att se om det fanns något de kunde göra. Yoda hade till exempel hackat en spionsatellit och scannat av glaciären, men inte hittat några värmespår.
Hade han sökt någon mil därifrån, hade han kunnat se en figur som kämpade sig fram i kylan.
Nu hade de tänkt resa hem, men vad de skulle ta sig till visste de inte, men det problemet löst sig nu. Genast började de att planera vad de skulle göra med Hilde.
Hon var uppenbarligen inte den hon utgav sig för att vara och hon var säkerligen involverad i de tre forskarnas försvinnande. Nu gällde det att få henne att erkänna, men hur?
Hilde skulle inte låta sig hotas eller tvingas till att tala så lätt. Sara ansåg att det var en sällsynt slipad kvinna de nu hade att göra med och det skulle som sagt inte bli lätt.
Efter en timme hade de grundvalarna till en plan som gick ut på att Mr. Clarke skulle söka upp Hilde och spela ledsen och uppgiven. Han skulle försöka få henne att berätta allt en gång till och när Hilde var mitt inne i berättelsen så hade Sara en ide om hur det skulle gå att få henne att berätta allt.

Två timmar senare var allt klart och de visste att Hilde var på plats i ett arbetsrum som var beläget en bit från de mest trafikerade områdena på stationen.
Mr. Clarke gick sorgset in i arbetsrummet och låtsades bli förvånad av att Hilde satt där, arbetandes vid en dator.
-Åh, förlåt! Jag ska inte störa!
-Mr. Clarke då. Du stör då rakt inte. Kom och sätt dig vetja!
Han gick bort och satte sig i stolen bredvid Hilde som nu stängde ner det hon jobbade med.
-Jag beklagar att jag inte kunde göra något! Det kändes fruktansvärt att bara köra därifrån, men jag var tvungen. Annars hade vi båda strukit med.
-Säg mig hur det hela gick till igen. Om du klarar av det, sa Mr. Clarke och såg ner i golvet och försökte bekämpa sin avsky för den kurviga kvinnan som uppenbart satt och ljög för honom.

Hon berättade historien en gång till, precis som hon berättat den innan utan att ändra en detalj. Hon hade uppenbarligen ett gott minne.
När hon var klar lade hon en hand på Mr. Clarkes axel.
-Så, Mr. Clarke. Försök att vara tapper. Jag tror inte Sara hade velat dö på långvården, hon var en äventyrlig kvinna och hon visste att något liknande kunde hända.
Saras betjänt sade ingenting, men när han märkte att Hilde sköt tillbaka sin stol en aning tittade han upp och såg att hon satt och pillade lite på en knapp i den vita blusen. När hon märkte att han tittade knäppte hon upp den som av en händelse och såg oskyldig ut.
Fingrarna gled ner till nästa knapp och den gick upp utan problem, det såg ut att vara en hel del belastning på knapparna och blusen gled isär och snart såg Mr. Clarke Hildes urringning som var djup och eggande.
Bh´n gjorde ett tappert jobb att hålla inne de stora brösten och nu kunde han tydligt se hur det nästan pressades upp över kanten. Knapparna var slut och Hilde reste sig för att dra ner sina gröna byxor.

-Vad tar ni er till?
-Jag står inte ut med att se er så eländig Mr. Clarke, så jag tänkte att jag kanske kunde muntra upp er. Mina anfäder, vikingarna, såg till att knulla friskt när de hade haft ett dödsfall eller begravning. Det lättade upp hela stämningen.
-Men inte kan ni väl…..?
-Seså, Mr. Clarke! Var nu tyst och ta för er!
Hilde klev ur sina byxor, knäppte upp den sista knappen som varit dold innanför linningen och satte sig ner i stolen och lutade sig bakåt. Blusen gled helt isär och hon behövde inte dra speciellt mycket i bh´n för att de båda brösten skulle poppa över kanten och de rosa bröstvårtorna tittade nu fram, hårda och skrynkliga. Hennes hud var vit och mjuk.
Den nordiska gudinnan lade upp ena benet på bordet och det andra på Mr. Clarkes armstöd. Sedan lade hon handen långsamt mellan sina ben, rakt över de vita trosorna.

Det värkte nu i Mr. Clarkes byxor och han glömde sin ilska mot kvinnan, hon var en djävul, men hans kropp var av en annan åsikt.
Hilde gned fingrarna mot tyget i trosorna och det var inte svårt att ana de mjuka formerna därunder. Snart fanns det en våt fläck där hennes slidamynning borde vara och hon smekte sig både där och längre upp, på sin klitoris.
Den andra handen lekte med de stinna brösten, nöp, smekte och pressade ihop dom. Då och då tryckte hon upp ett bröst till munnen och nafsade och sög på den hårda knoppen.
Det var inte lätt för Mr. Clarke att hålla sig opåverkad av Hildes förförarkonst och när hon så drog undan trosan och blottade sina plaskvåta blygdläppar som såg så rosa och lockande ut, blev det nästintill omöjligt. Det ljusa könshåret låg platt mot hennes venusberg.

Försiktigt särade hon på läpparna med pek och ringfinger så att han såg det rikligt savande hålet, innan hon darrande på handen lät sitt ringfinger sakta, sakta glida in där det var som våtast.
Hon lät huvudet falla bakåt och stönade högt. När ögonkontakten bröts, försvann det lilla motstånd Mr. Clarke känt och han föll genast ner på knä och Hilde drog genast undan sin hand så att han kunde komma till.
Han kysste det våta könet och slickade i sig alla hennes safter. De hala läpparna gled runt hans tunga och hennes mjuka inre omslöt honom när han försökte få in tungan så långt det gick.
Utan kontroll gick han loss och Hilde tryckte hans ansikte mot sin fitta och gungade med underlivet så att hon blev slickad överallt. När hon drog upp benen så att de trycktes mot hennes jättebröst, slickade han till och med hennes anal, något han annars aldrig skulle gjort. Det passar nämligen inte en gentleman.
Hilde stönade ännu högre och verkade genuint tagen av det hela, för det gick för henne efter bara någon minut av oral stimulans och det forsade nu fittsaft från hennes slida och ner över hans haka.
Hon drog upp honom i håret och han var inte sen att dra ner sina byxor där hans gentlamannastånd nu visade sin respekt för det täckta könet, som just nu inte var så täckt förstås.

Utan närmre uppvaktning slängde han sig fram och in i Hildes vikingafitta. Det plaskade till och han försvann ände in till roten och Hilde gav ifrån sig ett litet upphetsat skrik och bet sig i underläppen med ett busigt leende och skälmsk blick.
Den äldre mannen började stöta vilt och Hildes byst gungade kraftigt vid stötarna. Han kände sig som om han var arton år igen, hämningslös och vild. Nu fanns det definitivt ingen återvändo och eventuella elaka planer från Hildes sida tänkte han sannerligen inte på.
Kvinnan slog nu benen om honom och juckade mot hans stötar. Hon var varm och trång. Men dessutom stark som en björn, Mr. Clarke kände hur hon nästan klämde andan ur honom.
Nu kände Mr. Clarke att all hans orientaliska träning var som bortblåst och han försökte kämpa mot sin annalkande orgasm, men till ingen nytta.
Just som han skulle komma tryckte Hilde bort honom och tog tag om hans svullna kuk och runkade den hårt. Mr. Clarke kunde bara se på när hans tjocka vita säd sköt ut från ollonet och upp över hennes mage och bröst.

Hon skrattade och slutade inte att smeka honom förrän hon fått ut alla dropparna. Sedan drog hon honom mot sig igen och slog både armar och ben om honom i vad han trodde var en tillgiven kram, men när han kände hur han snart inte kunde andas och hur hon medvetet pressade sin mjuka byst mot hans ansikte började det gå upp för honom att hon faktiskt försökte kväva honom.
Han kämpade mot så gott han kunde, men hon var helt enkelt för stark och han fick inte fäste i golvet med fötterna, utan flaxade bara med armar och ben.

-Du kommer att få det bättre än Sara! Hon frös ihjäl. Sakta och plågsamt. Du får den trevligaste död en man kan få!
Mr. Clarke kunde inte säga någonting alls. Han bara önskade att han aldrig gått in ensam till det här monstret till kvinna.

Några rum bort hade Sara och Yoda snart insett att det började gå hett till inne hos Hilde, så de fick nu sätta fart med resten av genomförandet, en smula tidigare än vad Sara hade planerat.
Sara slet av sig sina kläder och Yoda plockade upp burken med den vita färgen som normalt användes för att testa hur pingviner reagerade när de blev målade i olika kombinationer av svart och vitt. Färgen var helt ofarlig och skulle gå lätt att tvätta bort, och så fort Sara hade krånglat av sig sin bh och trosor och stod helt naken i rummet, öppnade hon burken och började smörja in sig.
-Hjälp till nu! Han kanske behöver vår hjälp. Det här gick inte riktigt som jag tänkt mig!
Yoda hällde ut färg i handen och började kleta ner Saras rygg och gned ut den vita färgen. Hon tog nu armarna och Yoda gled ner till hennes fasta rumpa och smorde in henne så noga han vågade, fingrarna gled darrande mellan hennes skinkor. Hon tog sedan och smorde in sin hals och ansikte, noga med att inte få något i håret.
Yoda kände att han inte längre kunde uppehålla sig vid hennes fasta skinkor utan började färga hennes långa ben vita. När han var klar med baksidan vände hon sig om och ställde sig bredbent så att han nu hade hennes vackra fitta femton centimeter från sitt ansikte.
Han tittade upp och såg hur hon nu tog hand om brösten, de blänkte vita och det droppade några droppar färg från hennes styva bröstvårtor ner på honom.

Med ny färg i händerna började han färga hennes höfter med gled snabbt inåt och kupade sin hand om hennes putande bulle, han gned in henne en aning för noggrant, men hon visade inga tecken på att märka det. Att få lov att låta ett finger glida längs hennes springa var det mest upphetsande han varit med om och han var tvungen att slita bort sin hand och omtöcknad fortsätta nedåt längs benens framsida.
När Saras fötter var klara, hade hon färgat resten färdigt också. Hon gick snabbt bort till en spegel och kontrollerade att hon inte missat något ställe.
-Fort nu Yoda! Ta med mina kläder, men håll dig osynlig!

Mr. Clarke kämpade för att få luft.
-Sara såg inte det komma! Jag slog till henne så hon flög av skotern. Nu vet jag allt om den hemliga installationen. Forskarna jag tagit hand om var inte till stor nytta. Den första dog tyvärr av min förhörsteknik, men han visste ändå inget. De andra två har jag behållit levandes, fast det var bara en av dom som visste något. De är instängda i ett av maskinutrymmena för att höja och sänka stationen, ingen kommer att hitta dom.
Du däremot, min käre Mr. Clarke kommer att försvinna ner i ett hål i snön för att sedan dyka upp i ett isberg om några hundra år.
Med hjälp av de svenska interkontinentala missilerna kommer jag att kunna förse ett visst östasiatiskt land med alla vapen de kan behöva för att helt rubba maktbalansen på den sidan jordklotet och jag kommer att kunna leva bekymmersfritt resten av livet.

Nu var det inte långt kvar innan Mr. Clarke helt dukade under, men han anade något vitt som rörde sig bakom Hildes grimaserande ansikte.
Han föll plötsligt till golvet och flämtandes efter luft hörde han ett gällt skrik och såg suddigt hur Hilde flydde ut ur rummet, skrikandes hela vägen.

Sara gick in i rummet och såg hur Hilde höll på att kväva Mr. Clarke. Det fanns ingen tid att spilla!
Hon ställde sig bakom den mycket upptagna blonda kvinnan och stönade till spöklikt. Det fanns inte tid att hitta på något bättre, men det räckte.
När Hilde snurrade runt med huvudet och tittade snett uppåt, såg hon Saras nakna vita kropp och hennes mörkbruna hår i den karaktäristiska flätan. Saras blick var tom och stirrade tomt rakt fram.
För Hilde kom detta som en gigantisk chock! Hon trodde på eftervärlden och det fanns inte en cell i hennes vackra kropp som inte trodde att detta var ett spöke från den andra sidan, som kommit för att hämnas. Skräckslagen släppte hon Mr. Clarkes slappa kropp och flög upp från stolen.
Hon sprang in i bordskanten och sedan ut genom dörren. När hon vände sig om i korridoren samtidigt som hon sprang, såg hon Sara stå i dörröppningen med armarna sträckte mot henne, vit som snö med stora uppspärrade ögon.

Tanken hade egentligen varit att skrämma henne till att tala, men nu hade det gällt att rädda Mr. Clarke.
Hilde sprang allt vad hon kunde, folk vände sig och stirrade efter henne, mycket på grund av att hon endast hade en öppen vit blus och en nedkavlad bh på sig. De vackra brösten studsade vilt och slog henne nästan i ansiktet när hon sprang.
På detta vis sprang hon ände till personalmatsalen som var halvfull med folk och sedan rakt ut genom nödutgången.
Utomhus blåste det och efter någon sekund var det ingen som såg den yppiga forskaren längre.
Några gjorde ett försök att springa ut efter henne, men tvingades snart återvända eftersom de inte kunde se stationen och på grund av kylan. Hilde var och förblev försvunnen.

Yoda och Sara gick ovetandes om Hildes öde och såg till Mr. Clarke.
Sara satte sig på huk intill honom och när betjäntens blick klarnade var det första han fick syn på, en vit fitta som öppnade sig och blottade de rosa små blygdläpparna därinnanför.
Han trodde att han hallucinerade, men förstod när han tittade upp att det vara Saras underliv han sett. Hon tittade glatt på honom, vit som hon var.
Yoda såg också lättad ut.
-Nere…”host host” nere i maskinrummet till stationen. Där finns två av forskarna. ”Host”, den tredje är död! Hon berättade. Hon skulle sälja robotarna till östasien, sa hon.
-Så, ta det lugnt nu, Mr Clarke! Du har gjort bra ifrån dig!
-I helvete heller! Hon manipulerade och lockade mig som om jag vore en skolpojke!

När de samlat sig och Sara var klar med att ha tvättat bort all vit färg, var det dags att försöka planera hur det skulle göra med Hilde. De fick försöka leta upp henne var hon nu gömde sig.
De gick ut i korridoren alla tre och möttes genast av folk som pratade vilt och gestikulerade.
-Vad har hänt? frågade Sara.
-Hilde kon springandes nästan helt naken. Någon sa att hon skrek något om ett spöke, sen försvann hon ut i snöstormen och vi kan inte följa efter. Alla spår hann försvinna innan vi hunnit få på oss ytterkläder, och det stormar ute. Hon kan aldrig ha klarat sig.
De tre tittade på varandra och log i mungiporna.
-Hon kanske har sökt skydd i maskinrummen till hissanordningarna för stationen. Hon nämnde det för mig för någon dag sedan att de alltid stod öppna om man behövde skydd, sa Sara.
-Jag vet inte om hon kunnat hitta dit i den här stormen, men vi ska i alla fall kolla. Tack för tipset! Sa mannen som de hade pratat med.

En timme senare hade de två svenska forskarna blivit hittade och satt nu huttrande och drack varm choklad. Läkaren hade inte hittat några större fel på dom, i alla fall inget han kunde åtgärda här.
Sara begärde att få prata med dom i enrum och de var glada över att möta en landsman. När Sara gjort klart vem hon var, berättade dom om Hilde och hur hon försökt att få fram information om en svensk hemlig bunker här på Sydpolen.
Den ena av dom, en femtioårig kvinna, visste ingenting, men begrep att det var något riktigt allvarligt hon råkat hamna i. Den andre av dom visste i princip om alltihop, men knäcktes efter ett tag och var tvungen att avslöja vissa detaljer, men när Sara kom till stationen såg hon ett lättare sätt att ta reda på var den hemliga bunkern låg och vad den innehöll.
Hilde hade vetat att det fanns en bunker, att den låg under en glaciär och att man skulle spränga bort istäcket vid en eventuell avfyrning. Men den exakta placeringen hade till slut Sara försett henne med.
Yoda hade under tiden tagit kontakt med Sverige och han talade nu om för Sara att ett flygplan skulle komma och hämta dom alla fem som varit inblandade och flyga upp till Sydamerika för vidare transport till Europa.
Sara sparade diskussionen med forskningsministern Göran Trulsson, som tydligen hade haft ett och annat att dölja, vilket närapå kostat henne livet. Det skulle inte bli ett snällt samtal, men Sara räknade kallt med att hon nog skulle kunna få ut en del matnyttigt av det hela. Det fick hon oftast.

På flygplatsens restaurang, en dag senare stod två kvinnor bakom disken och samtalade.
-Ursäkta mig, men jag förstår inte riktigt hur du kunde sluta som flygvärdinna och börja som servitris? Snacka om nerköp! Alla fantastiska städer, snygga piloter och klädesbutiker.
-Du skulle bara veta vad jag blivit utsatt för och vilka förhållanden man får stå ut med. Att vara servitris verkar banne mig tusen gånger bättre. Speciellt en resenär. Ja, jävlar vad jag fått stå ut med! Tro mig, här kommer jag att trivas!
-Ursäkta mig, fröken! Kan jag få göra en liten beställning? hördes en vänlig röst.
Servitrisen/flygvärdinnan vände sig glatt om.
-Nnnnnneeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeejjjjjj!!!!!!!