Grannsamverkan 19

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Trots tendenser till sjunkande ”tittarsiffror” vågar vi oss på ytterligare en skröna om den något grånade brudmagneten Peter och hans vänner. Berättelsen tar vid där vår ”Grannsamverkan 17½” slutade och ger också en möjlig förklaring till varför Hen-Saras ”Grannsamverkan 18” slutade som den gjorde. Vill du läsa fler av de tidigare avsnitten i serien kan du söka på ”grannsamverkan” och välja i en lista med alla avsnitt Hen-Sara och vi har skrivit.
Hoppas du får en stunds underhållande läsning, och att din fantasi fyller i allt vi inte förmått beskriva i ord...
P&L
*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***


Min syster är på sjukhuset
och är riktigt dålig. Jag kommer
därifrån nu. Behöver prata med
någon och saknar dig. Kan du
ringa? Hur sent som helst.

Så stod det i messet jag hittade i mobilen när jag slog på den efter att ha tillbringat kvällen hos min nya granne Louise.

Det var från min förra granne Anna, och klockan var lite över halv tolv.

Jag ringde efter fem sekunders tvekan, och hon svarade nästan genast. Sedan pratade vi i bortåt en timme om hur grym och orättvis verkligheten kan vara. Anna grät flera gånger. Min röst bar inte hela tiden den heller.

– Peter, sa hon lågt efter att ha varit tyst en stund.
– Jag är här, sa jag.
– Kan du... skulle du...

Jag hörde hur hon svalde, och liksom tog sats.
– Skulle du... kunna tänka dig att köra hit... och vara här hos mig... kanske ett par dagar bara... vara ett stöd... kan du det...

Jag tvekade inte ens en sekund.
– Jag kan inte köra nu, sa jag. Jag har... druckit en del vin... men jag kör tidigt i morgon... om det passar...

Hon tackade så många gånger att jag blev riktigt generad. Men hon lät faktiskt lite gladare, tyckte jag.
– Jag ska försöka sova lite nu, sa hon. Jag är så glad att du ringde.
– Då ses vi frampå förmiddagen i morgon, sa jag. Hoppas du får sova lugnt i natt.

Min klockradio började spela halv sju. Jag duschade, åt en ganska rejäl frukost och packade en väska för några dagar. Sara hade inte kommit hem, så jag skrev en lapp om att jag skulle bli borta ett par dagar och tejpade upp den på kylskåpsdörren.

Strax före halv åtta backade jag ut från garageinfarten och rullade iväg. Två tvärgator bort mötte jag Sara på sin cykel. Hon verkade lite blek i morgonljuset och såg ut som om hon redan sov. Hon visade i varje fall inga tecken alls på att hon hade lagt märke till mig när vi passerade varandra. Jag undrade i mitt stilla sinne om hon och mamma Pia och min exfru Lena verkligen hade orkat festa hela natten.

Strax innan jag körde ut på motorvägen stannade jag för att tanka, och passade på att fingra in ett mess till Pia där jag kort förklarade varför vi inte kunde träffas senare på dagen så som vi nästan kommit överens om. Och som jag hade sett fram mot. Och kanske hon också. En dryg timme senare fick jag svar, som jag läste medan jag körde.
”En annan gång.”, stod det. ”Och länge. Lova det.”
Jag lyckades knappa in ett ”jag lovar” och få iväg det. Fortfarande medan jag körde.

Anna mötte mig med öppna armar. Vi stod länge i hennes hall och bara höll om varandra. Tysta. Så fick vi ett par timmar på oss att ordna något brunchliknande, och under tiden fick jag veta hur det stod till med Annas syster. Och med Anna. Och så försvann hon till sjukhuset för att lösa av svågern vid systerns bädd.

Huset var fortfarande inte möblerat mer än provisoriskt, och massor av flyttlådor stod ouppackade där vi hade ställt dem när jag var med och flyttade. För att sysselsätta mig ägnade jag eftermiddagen och kvällen åt att efter bästa förmåga placera ut en del möbler och ställa in saker i skåp och böcker i hyllor. Jag hann också åka och skaffa ett par flaskor rödvin, två djupfrysta pizzor, lite gott bröd, ost och sallad. Ingen festmåltid direkt, men Annas kylskåp innehöll inte mycket att jobba med för en amatörkock. Det var tydligt att mat inte var prio ett för henne nu. Pizzorna hade jag för övrigt prövat tidigare, och de var helt acceptabla. Riktigt goda, faktiskt. I brist på den äkta varan.

Anna var trött när hon kom hem på kvällen. Men hon såg ut att bli på bättre humör när hon såg sig omkring i sitt nymöblerade hus. Jag fick godkänt, även om jag förstod att vissa saker skulle komma att byta plats så snart jag vänt ryggen till. Vi satte oss med varsitt glas vin i väntan på att ugnen skulle bli färdig med pizzorna. Hennes syster hade mått bättre hela dagen, berättade hon medan vi åt, och läkarna skulle ge något slags besked dagen därpå.

Medan jag plockade undan och diskade försvann Anna till badrummet. Efter tio minuter stod hon och gäspade i köksdörren, iförd en stor mörkblå t-shirt.
– Får jag sova bredvid dig i natt, frågade hon.

Hon lät nästan blyg, trots att vi ju trots allt kände varandra väl, även på den fronten, eller hur man ska säga. Jag nickade.
– Bara sova, fortsatte hon. Sova och höra dig andas bredvid mig... jag lägger mig nu... kom efter fort... jag bäddar åt dig...

Så tassade hon iväg och jag gjorde mig i ordning för natten. Skyndade mig. Hon höll upp täcket för mig när jag kom in till henne.
– Kom, sa hon. Kryp ner.

Så lade hon sig till rätta alldeles intill mig och jag hörde henne dra en skälvande suck. Hennes andetag värmde min axel.
– God natt, viskade hon.

Hon somnade praktiskt taget genast. Jag tror inte ens hon hörde när jag svarade.
Själv låg jag vaken en lång stund, hörde henne andas och kände hennes värme och hennes små rörelser.
Det kändes bra.

Morgonen efter var vi uppe tidigt och åt en lång frukost. Anna hade vad hon kallade ”förmiddagspasset” och gav sig iväg vid halvniotiden. Jag var kvar med en lista med nya möbleringstips och anvisningar om vilka lådor som skulle packas upp och vart innehållet skulle ta vägen. Det höll mig sysselsatt till en bit in på eftermiddagen.

Redan vid fyratiden på eftermiddagen dök Anna upp igen med två välfyllda kassar från ICA. En helt annan Anna, tyckte jag. Liksom ljusare i ansiktet och med leende mun.
– Karin ska snart få komma hem, jublade hon. Kanske redan nästa vecka... läkarna sa att hon har svarat bra på behandlingen... och proverna är mycket bättre... Juha och barnen är så... och jag...

Hon grät glädjetårar och slog armarna om mig. Det slog mig att det var första gången Anna hade kallat sin syster vid namn. Det hade alltid varit ”min syster” tidigare. Och att hennes man hette Juha var också nytt för mig. Karin och Juha, alltså.
– Vill du att vi lagar mat, eller vill du höra mer först, frågade hon när hon gled ur min famn.
– Kanske både och, sa jag. Jag kan både lyssna och laga mat samtidigt. Det är en förmåga vi män har, förstår du. Att kunna göra flera saker samtidigt, alltså. Vad ska vi laga till?

Det blev fisksoppa. Enligt något gammalt familjerecept. Det första jag fick höra var beröm för att jag skött mitt möbleringsarbete till belåtenhet. Samt några synpunkter på det där med simultanförmåga hos män.
– Men nu ska du få höra, sa hon medan jag hackade morötter i mindre bitar.

Jag fick veta att hon berättat för Karin att jag var här och vem jag var. Tydligen hade hon aldrig avslöjat det förut.
– Och hon fick veta massor om dig, ska du veta. Absolut hela sanningen, och inget annat än sanningen.
– Ojdå, sa jag. Det här bådar inte gott...
– Jo, det gör det visst, vänta bara, fortsatte hon.

Hon berättade att hon talat om att vi ”nästan varit ett par”. Och att vi hade läst sexnovellen ”Två systrar” tillsammans, den som Anna och Karin skrivit gemensamt ett drygt halvår tidigare. Och att vi då var lika nakna som Karin och Juha brukade vara när de läste sådana noveller. Och att det hade slutat på samma sätt som för dem, att vi inte hann läsa färdigt...
– Och vet du vad Karin sa då, frågade Anna. Gissa vad hon sa då.
– Nej, säg du, svarade jag. Så jag inte gör bort mig.
– Hon sa... hon tyckte vi skulle... att vi lika gärna kunde passa på... att knulla bortom sans och vett... nu när vi har chansen... hon skickade tillochmed iväg mig tidigare bara för... och som hon skrattade... hjärtligare än på länge...

Hon tystnade och såg på mig. Jag la ifrån mig kniven, fortfarande med en halv morot ohackad.
– Nu? frågade jag.
– Ja, svarade hon. Nu. Nu. Nu.

I hennes badrum klädde vi av varandra härligt sakta så att kroppens alla delar hann med att njuta. När vi stod där nakna märkte jag att Annas lite kaxiga underlivsfrisyr hade vuxit igen. Håret täckte nu hela berget, precis så som hon hade sett ut när jag första gången såg henne utan kläder. Även huvudhåret hade återfått sin gamla längd.
– Karin tyckte att jag skulle kolla först... om han känner igen mig, sa hon.
– Eeh... vem, svarade jag lite fåraktigt.

Hon rörde lätt vid min vid det här laget helt resta kuk, och pengen föll ner.
– Det gör han, märker du väl, sa jag och strök med händerna över hennes rygg. Känner igen och tycker om. Och mina händer kommer ihåg din kropp. Hela du sitter liksom i muskelminnet hos mig.

Det var trångt i Annas dusch, men vi lyckades ändå smeka upp varandra med tvålhala händer. Mjuka ivriga händer, som omsorgsfullt masserade löddriga kroppsdelar som darrade av förväntan. Jag höll nästan andan av vällust när hon med lätta fingrar ”tvättade” mitt underlivs alla kvadratmillimetrar, och jag tyckte mig märka en liknande reaktion hos henne när jag ägnade mig åt hennes.

Avsköljda och nödtorftigt torkade formligen rusade vi till hennes breda säng. Ändå blev vi först liggande vända mot varandra och bara såg. Kände. Nosade. Lät fingertoppar vandra i kända marker igen, eller hur man ska säga. Jag tror jag måste ha rört vid alla delar av hennes kropp förut, men jag kände ändå samma nyhetens behag som alla andra gånger. Långsamt fick läppar möta läppar. Oändligt sakta vred jag mig över henne och kände henne sära sina ben för att släppa in mig. Precis som hon brukade spände hon sig upp i en liten brygga och knölade in en kudde under rumpan. Försiktigt kunde jag manövrera kuken i läge mot hennes öppning. Hon lyfte knäna och vek isär dem, fick läpparna att öppnas så att jag med lätt tryck kunde få ollonet att sväljas av värmen och vätan i hennes väntande fitta. Jag höll mig stilla någon sekund alldeles i öppningen innan jag lät mig sjunka in. Och hon mötte mig när jag sjönk. Vällustkänslorna spred sig genom hela mitt underliv och resten av kroppen också, växte som en vibrerande elektrisk våg från kuken och utåt. Jag kunde inte hålla tillbaka ett stön. Det formade sig alldeles av sig självt i min strupe. Anna liksom frös mitt i sin rörelse, blev alldeles stilla under mig med underlivet hårt tryckt mot mitt. Hennes bröst pekade på mig med sina styva vårtor och knottriga vårtgårdar. Hennes kåtsvarta ögon och halvöppna mun signalerade tydligt hennes känslor. Stående på knän och raka armar drog jag mig sakta ur för att sedan lite hastigare falla tillbaka in. Känslan när förhuden drogs tillbaka och lät mitt fullpumpade ollon bana väg in i hennes våta inre var förstås obeskrivlig. Hon var så alldeles perfekt lagom trång. Kuken passade verkligen som hand i handske, om man kan göra den jämförelsen.

Jag hörde henne kvida ååh-hå med ökande styrka för varje gång jag upprepade rörelsen. Som i trance rörde jag mig i samma långsamma rytm gång på gång på gång. Jag kände mig som att jag skulle orka hur länge som helst. Hon mötte mig i samma precisa rytm, kramade kuken med vältränade muskler. Och jag fick höra ord som jag aldrig förr hört från Annas mun.
– ta mej... hårdare... jag... är så... kåt... så kåt... hårt... ååh... hårt... åååh... din kuk är så... ååh... ja, nuu... snart... meeer... ååaah...

Jag försökte göra henne till viljes, stötte allt snabbare, kände hur svärmen av spermier samlade ihop sig där nere och gjorde sig alltmer beredda på sin rusning, flåsade, svettades, njöt av ansträngningen, var rädd att explodera före henne, stötte, njöt, stönade, droppade min svett på Annas redan blanka bröst, försökte hålla igen, kände spänningen i pungen, stötte...

Jag kom. Och hon också. Flera gånger för hennes del efter vad jag förstod.

Med smaskande kön juckade vi i krampande rytm tills våra orgasmer ebbat ut. Och en stund efter det också, tills jag nästan föll ner över henne och försiktigt rullade av. Anna fattade mitt huvud med båda händer och kysste mig hårt, nästan smärtsamt hårt, innan hon sjönk tillbaka. Svettblanka blev vi liggande på rygg och lät puls och andning återgå till normalläge.
– Var detta bortom sans och vett, viskade jag i hennes öra.
– Mmm... kanske en bit på väg, sa hon. Men bara en bit...

Hon reste sig på armbågen och nafsade i min ena bröstvårta. Jag kände en hård tungspets cirkla runt den tills den drog ihop sig av välbehag. Hon gav den andra en likadan behandling innan hon med små snabba kyssar lät sina läppar vandra nerför mitt bröst. Samtidigt kände jag hennes naglar varligt rispa mina lår, först det ena och sedan det andra. Högre och högre upp.

Min kuk, som insmord med våra könssafter fått vila en stund i ensamhet, fick nytt liv. Jag märkte hur den i små ivriga hopp flyttade sig längs mitt lår, passerade ljumsken och nådde fullt beredskapsläge samtidigt som hon med sin mun arbetat sig så långt ner att kuken mötte hennes kind. Den där korta stunden när kuken sakta fylls, blir alldeles varm och alldeles självmant och förväntansfullt pirrar sig upp till fullt stånd - jag älskar de sekunderna av livet.

Jag hade legat alldeles stilla och bara njutit, men vaknade till och lät en hand leta upp hennes bröst. Hon stod nu på knä vid sidan av mig och brösten hängde tunga under henne. Girigt lät jag handen fyllas av dem, ett i taget. Med en hand om min kuk smekte hon sin kind med den samtidigt som hennes läppar nafsade nere vid kukroten. Så drog hon ner min förhud och jag kände den där hårda tungspetsen virvla på toppen av ollonet. Och kuken började leva sitt eget liv. Den rörde sig alldeles själv i små ryckningar som fick hennes tunga att missa sitt mål gång på gång. Det fick henne att fnittra till.
– Det var en rolig lek det här, log hon. Ska vi leka den igen?

Jag nickade. Hon sjönk ner på sidan så att hennes huvud var vid kuken och hennes fitta kom inom räckhåll för mig. Jag drog henne mot mig, fick henne att böja ett ben så att jag kunde vila huvudet på det. Hon vinklade det andra så att hennes mörkhåriga kön låg alldeles framför mig, mustigt doftande av oss bägge. Jag kände hennes hand om kuken igen och hur tungan åter började spela. Nu slickade hon brett, nedifrån och upp, avslutat med en hård tungpetsvirvel under ollonet medan handen sakta runkade vid roten. Jag rös av välbehag samtidigt som jag makade mig så nära fittan att jag kunde nå den med min mun. Jag försökte göra min tunga lika hård och toppig som hennes och lät den snabbt fladdra till på klittan. Det gjorde att hon kom av sig lite i sitt slickande medan hon skälvde till och gjorde halvkvävda njutningsljud. Men snart kände jag hennes läppar sluta sig om ollonet, och hennes varma tunga cirklade rytmiskt mot undersidan. Det fick mig att göra halvkvävda ljud också.

Jag krånglade in armen under hennes ben och lyckades nå fram med handen till hennes springa. Med två fingrar gled jag i det hala, fram och tillbaka längs öppningen. Hela tiden försökte jag hitta på nya tricks med tungan på klittan. Och hon blev mer och mer målinriktad hon också. Hon andades ljudligt genom näsan medan hennes huvud arbetade upp och ner över min kuk samtidigt som tungan masserade och hennes hand runkade helt koordinerat. Jag kände vad som var på gång och försökte snabba på mina egna försök att skapa härlighet i hennes fitta. Med hennes klitta insugen i min mun försökte jag med ett ”mnngh” signalera att jag var nära. Hon svarade med något liknande nasalt ljud, och jag tolkade det som att hon förstod vad som skulle hända.

Och det hände. Spermierna gjorde sin kittlande rusning och hamnade i Annas mun. Medan jag njöt och lyssnade till hennes smackande slutspurt började hon jucka frenetiskt mot min mun och mina fingrar. I samma takt utstötte hon de där kvävda ljuden, och ändå kunde hon slutföra sin målrusch med kuken. ”Simultanförmåga” flög det genom mitt huvud. ”Kvinnor kan!”
Så släppte hennes mun taget och hon kunde obehindrat stöna sig igenom sin egen orgasm. Vi lyckades få den att vara en god stund.

Vi krånglade oss loss från varandra, och hon kröp upp och lade sig ovanpå mig. Stödd på armbågarna och med ett ben på var sida om mig sökte och fann hon mina läppar. Lekfullt smakade vi av varandras safter. Lite av min sperma rann på hennes haka. Jag slickade i mig den. Hon fnittrade till och svarade med att slicka min fittsaftsvåta haka.
– Härlig förrätt, sa hon. Men vi skulle ju ha riktig mat också.

Som på beställning kurrade min mage. Jag kom på att jag inte hade ätit något sedan vår frukost. Vi snabbduschade av oss, klädde oss någorlunda anständigt och återupptog vårt arbete med den blivande fisksoppan. Under tiden smakade vi av varsitt välfyllt glas vitt vin. Väl kylt. Och soppan blev god. Fyllde på energidepåerna. Och fyllde köket med en lätt vitlöksdoft.

Annas diskmaskin var inte inkopplad, så vi proppade diskhon full med kastruller och porslin. Hon hade just stoppat ner sina händer i det löddrande diskvattnet när jag smög mig upp bakom henne, tryckte mig lätt mot hennes rygg och fångade hennes bröst i kupade händer.
– Jag vet inte... men jag kan... kan bara inte låta bli att röra vid dig... måste hålla om dig, viskade jag i hennes öra.

Jag svängde oss runt så att jag kunde stötta ändan mot diskbänken, fortfarande med hennes rygg emot mig och med de där lockande välformade runda kvinnliga kroppsdelarna i mina händer. Det är så man står bäst om man vill leka med kvinnobröst och lättast kan låtsas att man är en smekande push-up behå. Och dessutom är händerna rättvända för att leka i de lockande nedre regionerna. Hon lutade sig bakåt mot mig, höjde armarna över huvudet och grävde in händerna i mitt hår. Jag kände det varma diskvattnet rinna längs mina kinder, längs halsen och ner under skjortkragen. Jag drog upp hennes topp över brösten så att jag kunde smeka henne inpå bara skinnet. Hon stod nästan stilla och lät mig hållas, gnuggade bara rumpan lätt mot mig och min växande kuk. Jag lät ena handen smeka sig nedför hennes mage, ta sig in under linningen på shortsen och hitta fram till hennes troslösa håriga berg. Fingrarna fick röja runt i det mjuka håret, leta sig ner till springan som redan hunnit bli våt, göra små rörelser runt den lilla hårda knappen, allt medan jag med andra handen gjorde mitt bästa för att stimulera hennes nu hårdnosiga bröst. Anna lät sig smekas en stund och lät ”mmm... mmm...” under tiden. Jag var så kåt igen, så sjukt kåt, som det väl heter. Men så tog hon sig loss.
– Folk kan ju se oss från gatan, sa hon. Vad ska de tro om sin nyinflyttade...

Jag gick med bestämda steg mot köksfönstret, släppte ner persiennen och stängde den för insyn.
– Sådär, sa jag andlöst. Nu då...
– Ja men då... jag måste... vill ha dig... vill känna dig i mig igen, mumlade hon med darr på rösten. Kom... jag vill rida dig... så som vi brukade... vi går till sovrummet...

Samspelta intog vi våra ställningar, väl intränade sedan förut, men inte använda på... säkert tre månader. Favorit i repris, skulle man kunna säga, något som man upplevt många gånger förut, men som ändå kändes så nytt och underbart. Och effektivt. Rytmen och timingen satt perfekt trots uppehållet. Så vi lyckades ordna orgasmer åt varandra en gång till, för tredje gången på bara ett par timmar.

Om det finns någon statistik på området, så var nog det i alla fall tangerat pers för mig, om jag mindes rätt i hastigheten. Och Anna viskade att hon fortfarande inte tyckte att vi hade passerat ”sans och vett”. Jag höll med.

Vi tog en promenad till en ganska stor ICA-butik där vi mer eller mindre på måfå köpte en dvd-film som vi satt och såg senare på kvällen. ”En oväntad vänskap” hette den, var fransk, hade några år på nacken men var ny för oss båda. En bra film att krypa ihop i soffan och mysa till, visade det sig.

Det blev bestämt att jag skulle stanna en natt till. Vi sov, blandade andetag med varandra, men gjorde inga fler försök att ta oss över den där ”sans och vett”-gränsen.

Dagen efter gick jag som en hustomte och pysslade i Annas hus medan hon var hos syster Karin. Jag gissade att systern kanske fick ta del av de senaste nyheterna om oss, vilket senare visade sig vara alldeles sant. Medan vi åt sent på eftermiddagen berättade Anna att systern varit riktigt uppåt och inte gett sig förrän Anna i detalj beskrivit våra lekar.
– Det låter väl hemskt, sa Anna, men jag tror faktiskt att Karin blev... kåt... för första gången på väldigt länge...
Anna blev tyst en liten stund innan hon fortsatte.
– ...och det måste väl vara... ett gott tecken... tror du inte?

Jag nickade. Det var precis vad jag hade tänkt säga.
– Hon sa att hon nästan hade velat vara med... i alla fall sett på... och att hon tänkte... ville överraska Juha... nästa vecka... om hon får komma hem... för det är visst inte riktigt säkert...
– Kom ihåg att hälsa från mig och tacka för hennes förslag, sa jag. Ett av de bästa förslag jag hört.

Den kvällen gjorde vi fler försök att ta oss över gränsen. Gamla väl inövade försök. Som om vi varit tillsammans länge. Jag vet inte säkert om vi lyckades ta oss över, men vi gjorde sannerligen ärliga försök. Och det var inte alls slentrian och tråkigt, jag lovar och försäkrar. På heder och samvete, fast jag kanske inte äger så mycket av varken det ena eller det andra.

På morgonen bestämde vi att jag skulle återvända hem.
– Du vet vad jag tycker, sa Anna. Att du ska... stanna... men det kanske inte skulle fungera ändå... så det är nog dags... och Karin är ju bättre... och jag känner mig bättre också... jag är så glad att du kom...

Hon la ett tystfinger över mina läppar och hindrade mig från att säga något. Kanske lika bra det.

Vi tog varsin bil och stannade till vid ett hotell ett stycke från sjukhuset. Där köpte vi frukost som vi åt medan vi försökte hålla oss till neutralt prat. Sedan försvann hon till sin syster och jag började leta mig mot motorvägen. Efter en halvtimmes körning stannade jag på en rastplats vid en sjö. Där knappade jag iväg ett mess till Sara om att jag skulle komma hem sent på förmiddagen. Innan jag körde vidare blev jag sittande en lång stund och bara lät blicken planlöst söka sig ut över den lilla sjön.

Sara var faktiskt hemma när jag kom hem.
– Kompledigt, sa hon. Måste ta ut den i ledighet, man får inte ta pengar.

Hon frågade hur min resa hade varit och jag gav henne en tillrättalagd version av den. Medan jag berättade tyckte jag hela tiden det verkade som om det var något hon ville säga, och till slut kom det.
– Alltså, du Peter, sa hon. Jag har tänkt på en sak... skulle du ta illa upp... om jag hittar en lägenhet... egen lägenhet...

De där två rösterna jag ibland tycker mig höra inom mig reagerade på varsitt sätt.
”Bra, det var på tiden, det är precis vad hon behöver, hon ska inte bo med en gammal gubbe” sa den ena.
”Jamen då kommer du ju att bli ensam och går miste om unga härliga knull” sa den andra.
”Du får knulla ändå, du har flera andra som är mer i din egen ålder” återtog den första.
Jag insåg att den diskussionen skulle komma att fortsätta i huvudet hur jag än gjorde, så jag bestämde att det var en bra idé. Så fick jag väl ångra mig sedan, om den dagen skulle komma.
– Har du hittat någon då, frågade jag. Lägenhet, menar jag.
– Jag tror jag kan få en redan i nästa vecka, sa hon ivrigt. Andrahand, förstås...
– Klart du ska ta den, sa jag. Om den är okej. Det är inte bra för dig att bo med en gammal gubbe som utnyttjar dig...

Hon kramade mig.
– Du är ingen gubbe, sa hon bestämt. Och jag vet inte vem som utnyttjar vem, om jag ska vara ärlig.

Hon stod tyst en stund och höll om mig.
– Och så blir det ju enklare för dig och hon grannen... Louise... när ni ska äta körsbär och slicka grädde, la hon till med ett skratt.

Jag blev tvungen att göra min tolkning av det levande frågetecknet.
– Nu fattar jag inte... sa jag. Grädde? Körsbär?
– Jag såg er ju, sa hon. På morgonen den dagen du åkte... när du låg handbojad med... och hade kuken insmord med grädde med körsbär på toppen... och hon låg bredvid... naken hon också... Louise alltså...
– Nu begriper jag ännu mindre, sa jag. Var har du fått det här ifrån? Den morgonen mötte jag dig ju på cykel två kvarter härifrån och du såg mer eller mindre halvdöd ut. Du såg mig inte ens. Har du drömt, eller? Mardrömmar?

Det spred sig ett osäkert uttryck över Saras ansikte.
– Jamen jag såg er ju, sa hon tvekande. Inne i din säng...
– Jaha, sa jag. Och vad gjorde du då?
– Eeh... alltså... jag gick väl in till mig... och somnade... jag minns inte... ni var inte kvar när jag vaknade... och sen hittade jag din lapp på kylskåpet...
– Du, sa jag. Det här måste du ha drömt. Gått i sömnen. Cyklat i sömnen också för den delen. Jag åkte ju härifrån innan du kom hem. Du har väl inte sagt det här till någon, hoppas jag.
– Nej, nej, sa hon snabbt. Eller... nej ingen...

Jag skakade på huvudet.
– Det blev kanske en väl våt fest med mamma Pia och Lena, sa jag. Där är nog en stor del av förklaringen, tror jag.
– Ja kanske... sa hon. Fast... nej förresten... jag vet inte...

Fortfarande med ett konfunderat ansiktsuttryck berättade hon att hon skulle sova över hos en arbetskamrat och inte komma hem förrän på kvällen dagen efter. En halvtimme senare drog hon iväg på cykeln och jag var ensam med mitt hus och min trädgård. Och mina två röster.
”Vispad grädde. Och körsbär. Herre du min skapare, så kan man väl inte...” tänkte den ena.
”Jag undrar just hur det skulle... Och handbojor... det har man ju hört om... och det blir ju faktiskt enklare som hon sa...” tänkte den andra.

Två timmar senare ringde det på dörren. Innan jag hunnit öppna hörde jag dessutom en serie knackningar på samma dörr. Utanför stod Louise.
– Jaså du är hemma nu, sa hon. Jag har varit här ett par gånger och sökt dig... Tack för senast förresten.
– Tack själv du, sa jag. Men kom in, kom in.

Hon berättade att hon varit ute och joggat ett par gånger på gatorna runtom i kvarteren, och att hon passat på att ringa på min dörr när hon kommit tillbaka.
– Första gången var det ingen som öppnade, sa hon. Men andra gången öppnade en ung kille och sen fick jag prata lite med Sara, och hon förklarade var du var. Jag tyckte hon tittade lite konstigt på mig, fast det var kanske inbillning.

”Jaså, det var en ung kille som öppnade min dörr”, tänkte jag, och drog till med en liten vit halvlögn.
– Det var det nog, sa jag. Hon har då inget sagt... inte att du hade sökt mig heller... men vi har inte pratat så mycket.
– Jag hörde att du var hos... hon jag köpte huset av, sa hon. Hur gick det?
– Jodå, sa jag. Hennes syster verkade bättre. Fast man vet ju inte...
– Nej, rös hon. Cancer är ju... inte lätt att... usch, hoppas det går bra...

Vi blev tysta några sekunder.
– Fast det var inte därför jag kom hit egentligen, fortsatte hon lite gladare. Jag ville bara fråga om du känner till några bra motionsslingor. Jag joggar hellre på stigar än på asfalt.
– Du kan åka till Grisen, sa jag. Där är det många som springer.
– Grisen, skrattade hon. Vad är det för ett namn?

Jag berättade att det var det folkliga namnet på ett ungefär fyra kilometer långt löpspår som gick runt en liten sjö, som på kartan hette Grisetjärn.
– Joggar du själv, Peter, frågade hon. Kan du visa mig den här Grisen så kan vi kanske ta några rundor tillsammans.
– Nja, sa jag. Det var längesen. Men jag kan alltid visa...
– Har du bra skor, avbröt hon. Riktiga löparskor, alltså.
– Jo... fast så bra vet jag inte om de är, sa jag.

Jag rotade fram skorna. Hon synade dem med rynkad näsa. Böjde och vred lite på dem.
– Dom här har passerat ”bäst före”, sa hon. Jag tror förresten inte att de har varit ”bäst” någon gång alls. Dom här ska du inte springa i, då ber du om problem med knäna och ryggen.
– Jaha, sa jag. Jo, dom är väl... kanske tio år... eller mer.
– Du, skrattade hon. Då är det läge för att åka iväg och prova ut ett par riktiga skor i en riktig sportaffär. Du får nog räkna med att lägga... i alla fall en tusenlapp... och så kommer du tillbaka och hämtar mig så tar vi ett par varv på Grisen. Vad säger du?

Jag sa ja efter en stunds tvekan, for iväg och blev synad av en ung man med seriöst ansiktsuttryck som kollade hur jag ”pronerade” medan jag joggade på ett löpband. Och hade tur som kom över ett par lämpliga skor som hade kostat 1099,- men som nu med röd lapp på kartongen endast kostade 799,-.

En halvtimme senare ringde jag på dörren hos Louise, iförd mina nya svarta skor med självlysande gula detaljer, ett par ganska ingångna svarta shorts och en blå kortärmad bomullströja med en logga från mitt gamla jobb på ryggen. Hon öppnade, även hon färdigklädd för våra övningar. Hennes skor var närmast chockrosa. Hon hade skinntajta, blanka, mörkt grå löparbyxor med en välkänd sportlogga, en lika tajt matchande tröja i samma blanka funktionsmaterial och under den syntes konturerna av en sportbehå som höll brösten hårt i styr.

Hon slängde in sin sportväska bredvid min i baksätet och tog plats bredvid mig i bilen. Och medan vi åkte de femton minuternas väg till Grisen kunde jag inte tänka på annat än hennes härligt lockande kropp i sitt glänsande fodral alldeles intill mig.

Det visade sig att Louise hade ett avundsvärt lätt löpsteg. Och medan hon sprang kunde hon konversera utan någon som helst ansträngning. Efter bara några hundra meter kom mina svar som enstaka ord och ibland bara stavelser med ett flåsande andetag mellan varje. Men jag hann med att beundra hennes musklers spel och hästsvansens kaxiga svängande. Efter en dryg kilometer blev vi omsprungna av två unga kvinnor i dryga tjugoårsåldern. Långa välformade ben och fasta rumpor i långa löpartights fångade mina blickar. Liksom bara ryggar med sportbehå och de små fodralen för mobilen på vänsterarmarna. Det fungerade som mental dopning, och joggandet gick lättare en liten stund.
– Peteeer, väste Louise leende vid min sida. Fy skäms på dig. Inte spana efter småflickor vid din ålder.

Vid det laget var mina draghjälpar redan långt förbi och försvunna ur mitt synfält. Jag stirrade i marken, flåsade på och svarade inte. Louise tystnade också, och när jag såg upp mötte vi just en löpare som flöt fram i högt tempo. En ung man, jämnårig med de två tjejerna, bedömde jag. Vältränad och med bar svettblank överkropp. Magrutorna framträdde tydligt och de tydligen obligatoriska blanka tightsen avslöjade konturer av ett könsorgan som rörde sig för varje steg. Jag hann snegla på Louise och såg att hon också såg.
– Som... sagt... var, lyckades jag stöna fram med ett lite skadeglatt leende på mina läppar.

En kilometer senare såg vi de två kvinnorna igen. De hade stannat vid något som väl var tänkt som ett litet utegym. En stretchade mot ett träd och den andra höll på med en sorts bänkpress och lyfte en stock liggande på rygg på en smal bänk. Jag hann se att stretchtjejen hade rätt väl tilltagna bröst, och minsann om inte hon med stocken tog i så att hon visade en tydlig – camel toe heter det väl – i de röda tightsen. Och jag joggade lite lättare igen. Hundra meter. Knappt.

Under resten av varvet såg vi inte någon annan, och den sträckan var den jobbigaste delen av rundan. Med uppmuntrande tillrop fick Louise mig trots det att jogga hela tiden utan att stanna, men så kände jag mig också rejält slutkörd när vi kom tillbaka till startpunkten. Jag dråsade ner tungt på en bänk medan hon småstudsade på stället framför mig utan att vara andfådd. Inte ett enda dugg andfådd.
– Det var en fin runda, sa hon. Har du något emot att jag tar ett varv till? Jag gissar att du inte tänker följa med. Har du tid att vänta på mig?
– Kör på, sa jag. Jag... väntar... här...

Hon försvann som en vind. I alla fall om man jämför med mig. En stund senare såg jag tjugoåringarna igen. Framifrån. Väl utrustade båda två märkte jag. Och sedan bakifrån när de fortsatte ut på nästa varv. De bevärdigade mig inte med en blick, vad jag kunde se. Några minuter senare kom Louise. Hon var också värd att se framifrån. Vid det laget hade min kropp hunnit lugna sig så pass mycket att det till och med fanns blod över till att låta det surra till lite där nere. Stödd mot bänken stretchade hon en stund, och jag tittade på. Med viss förtjusning.

Jag reste mig lite knäsvag och så gick vi till bilen. Hon fiskade fram en vit handduk ur sin sportbag, torkade sig i ansiktet och lät sedan handduken hänga runt halsen under hela hemfärden.
– Hur går det, sa hon. Hur känns det i benen?
– Än går det väl bra, sa jag. Men i morgon kan jag säkert inte röra mig. Jag vet inte om jag någonsin har sprungit fyra kilometer utan att stanna. Inte sedan lumpen i alla fall. Min kropp är nog inte byggd för att springa med, tror jag.
– Jodå, envisades hon. Om några veckor tar vi två varv båda två. Utan att vila på vägen. Ställer du upp?
– Vi får se, sa jag. Beror på om jag kan röra mig i morgon, som sagt.
– Du måste ta hand om kroppen så du inte får ont, bara. Du kan ju inte bara sätta dig ner och vila när du har sprungit.

Vi satt tysta en stund.
– Vet du om att det finns bastu i källaren på mitt hus, frågade hon. Jag har redan testat den ett par gånger. Den fungerar bra.

Jag sa helt sanningsenligt att jag inte visste det. Nere i Annas källare hade jag aldrig varit.
– Den är varm nu, sa hon. Jag satte på den innan vi åkte. Om du vill kan du också basta. Det är bra för stela muskler. Och jag kan massera benen åt dig också. Hur låter det, tycker du?

Jag svarade att jag tyckte det lät klokt och bra och försökte få det att låta som om jag bara tänkte på att sköta om mina trötta ben. Men jag lurade nog ingen. I varje fall inte han där nere som ibland tar över tänkandet åt mig.

Det var ingen stor bastu. En bred lave där en person kunde ligga raklång, det var det hela. Men ren och fräsch var den, bastun, och varm. Lagom varm. Efter dusch satte vi oss bredvid varann med handdukar om höfterna. Inom ett par minuter började svettdroppar pärla ner över hennes nakna bröst. Ja, överallt annars också, förstås, men det var mest dit mina ögon drogs.
– Inte så dumt, eller vad säger du, sa hon.
– Inte dumt alls, sa jag. Säkert bra mot träningsvärken.

Hon reste sig upp.
– Lägg dig på mage, sa hon, så ska jag knåda dina vader lite.

Jag gjorde som hon sa. Kuken hårdnade lite av förväntan under handduken. Så kände jag hennes händer ganska hårdhänt glida längs underbenen. Jag fick intrycket att hon visste vad hon gjorde, att hon masserat förut. På riktigt, så att säga. Sedan fick baklåren en ordentlig duvning. Jag blundade och njöt.
– Sådär, sa hon plötsligt. Vänd på dig så tar vi framsidan också.

Jag vred mig runt på rygg och lyckades naturligtvis samtidigt fumla av mig handduken. Och blev avslöjad med en drygt halvhård kuk. Hon daskade till den med lätt hand.
– Tänkte nästan det, sa hon leende. Men vi tar låren först.

Hon trängde sig ner på knä mellan mina ben och började med knuten hand lätt hamra sig upp längs ena låret. Bytte grepp och klämde till med båda tummarna, kände sig fram över lårmusklerna. Jag såg vällustigt på hennes koncentrerade ansikte – hon höll faktiskt tungspetsen i ena mungipan – när hon systematiskt arbetade igenom mina framlår. Hela hon var blank av svett, små droppar fann vägar i ansiktet och på kroppen. Hon var en härlig syn även i det tillståndet. Hennes handduk hade glidit ner och jag såg hennes könshår som en mörk skugga. På rygg och med båda händerna under huvudet lät jag ögonen följa de små dropparnas färder och upptäcka allt som gick att se av henne. Flera gånger. Och kuken kändes allt större. Allt mäktigare. Längtade efter hennes uppmärksamhet.
– Sådär, sa hon och rätade på ryggen. Då var det bara en sak kvar.

Den saken var min darrande spränghårda kuk, tack och lov. Hon fattade den med båda händer, och med sina massörtummar började hon bearbeta ollonets undersida på samma gång som hon med sitt tvåhandsgrepp runkade kuken med långsamma men bestämda tag. Det blev inte ”fyra sekunder” som i den där gamla popdängan, men det tog mindre än en minut för henne att få mig att skaka av vällust. Under de sista dragen använde hon bara ena handen till att runka. Med den andra höll hon min hopdragna pung i ett fast grepp och varierade med hårda smekningar bakom den, inte smärtsamt, bara precis så hårt att hon gav mig största möjliga njutning.

Hon knuffade undan mina ben och jag satte mig upp, svettig och kladdig. Hon sjönk ner bredvid mig och tittade strängt på mig. Jag tyckte dock att jag såg en busig glimt i hennes ögon.
– Min tur, sa hon. Jag vill också ha.

Med en snabb rörelse vred hon sig mot mig och slängde upp ett ben över mina och satte ner andra foten på golvet. Så lutade hon sig bakåt på armbågarna. Hennes välfriserade fitta öppnades mot mig.
– Vill ha, sa hon uppfordrande. Vill ha!

Jag lät en hand glida över hennes svettvåta lår och finna öppningen. Med ett finger öppnade jag henne och gled längs springan upp mot klittan, runt den två, tre varv och tillbaka ner igen. Och igen. Och igen. Hon tryckte sig mot handen och lät höfterna göra en liten roterande rörelse.
– Vänta, sa hon plötsligt och reste sig upp. Jag kommer snart tillbaka.

Hon försvann ut ur bastun och jag kände en sval luftström mot min svettiga kropp. En minut senare var hon tillbaka.
– Här, sa hon. Använd den här.

Hon räckte över en rosa dildo. Ingen jätte, i rätta stunder var min köttkuk, som Sara kallade den en gång, lika stor tyckte jag. Nästan i alla fall. Louise återtog ställningen hon haft innan hon försvann.
– Jag måste få något i mig, sa hon. Det är för varmt att knulla på riktigt här inne, men den här får duga. Om du sköter den rätt. Det är ingen vib, bara en löskuk. Kom igen nu.

Hon höll isär benen och jag drog några gånger löskukens spets prövande fram och tillbaka längs hennes skåra med ungefär halva ollonet inne mellan läpparna. Med andra handen smekte jag hennes berg med det svettvåta håret. Så letade jag upp öppningen, och med bara ett lätt tryck kunde jag sakta låta dildon försvinna in i fittan. Hon svarade med en tung utandning. Så drog jag ut den nästan helt, innan den fick försvinna in igen. Hon juckade emot. Det var en härlig syn att se min rosa vikarie vandra in och ut mellan hennes våta läppar. Min egen kuk, den äkta varan, hade rest sig och stod som ett spett, som det brukar heta i vissa noveller jag läst på datorn tillsammans med Anna. Som ett spett, alltså. Och lika stor, bedömde jag.

Jag lutade mig hårdare mot hennes berg och såg till att handloven tryckte på klittan. Snart gick jag över till att i stället rotera två fingrar runt den. I samma takt lät jag vikarien pumpa in och ut i långa drag. Louise svarade med små kåta ljud, allt snabbare ljud. ”På gång”, tänkte jag. ”Helt klart på gång.”

Jag drog ut dildon till hälften och vinklade den lite neråt med roten så att dess spets kom att trycka mot hennes främre fittvägg. Där lät jag den gå fram och tillbaka i små, små rörelser. Min plan var att hitta den där mytomspunna g-punkten. Om den nu fanns.

Louise verkade i alla fall ha en, för mitt klittrande i kombination med vikariens masserande fick henne att resa sig i brygga och så gott som skrika ut kvittot på vad som pågick i henne. Jag slutade inte med mitt smekande förrän hon hastigt föll tillbaka, tog mina händer och höll fast dem.
– Oh my god, sa hon. Inte mer, inte... orkar inte mer... en sån orgasm...

Jag drog försiktigt ut dildon och lade den bredvid oss på laven. Louise låg kvar på rygg med en arm över ögonen och bara andades tungt. När jag trodde att hon inte såg det tog jag upp löskuken igen och höll den jämförande bredvid min egen fortfarande hårda kuk. Dildon var större, jag erkänner det. Men inte så värst mycket.

Vi duschade av oss. En och en, eftersom det bara fanns en liten duschkabin bredvid bastun. Jag först. Min kuk fick lite motvilligt inta viloläge igen. Jag tog på ett par torra shorts och en tröja ur min sportbag och trampade upp till köket medan Louise duschade. Jag bryggde några koppar kaffe. Tänkte att vi skulle varva ner med varsin mugg vid köksbordet innan jag gick in till mitt. När Louise kom upp var kaffet klart.
– Var det där något från den där flyttlådan du talade om, frågade jag. Den rosa saken, menar jag.
– Nej, skrattade hon. Den är min egen. Men det finns flera andra i lådan. Vill du se? Vänta så ska jag hämta...

Hon kom med en låda helt fylld av kartonger med sexleksaker. Där var flera löskukar, med och utan motor och med mer eller mindre fantasifulla utseenden, sexiga kläder, handbojor i olika färger och en hel del annat som jag nog skulle behöva läsa bruksanvisningarna till för att begripa.
– Var i all världen har du fått allt detta ifrån, frågade jag. Och det är ju inget som är använt heller, vad jag kan se.
– Och det finns faktiskt ännu mer, sa hon. En halv låda till, ungefär. Och du har rätt, inget är använt.

Hon berättade att hon där hon bodde förut hade en väninna som för att dryga ut kassan hade svarat på en annons om att sälja sexleksaker på tjejträffar, typ ”hemma-hos”-partyn. Med löfte om stora förtjänster, förstås. Och lite hade hon sålt, men det hade visat sig att marknaden inte var så stor som hon trott, och dessutom rätt motvillig. Så där stod hon med sitt lager som hon inte kunde sälja och inte heller fick lämna tillbaka, som det hade visat sig.
– Jag köpte hela lagret av henne, sa Louise. Hennes ekonomi var inte så lysande, och det är den väl inte än. Så jag befriade henne från ett bekymmer i alla fall.
– Jamen, sa jag, allt det här? Det kan inte ha varit billigt...
– Femsiffrgt, sa hon. I början av femsiffrigt. Vi talar inte mer om det.

Vi blev sittande tysta med våra koppar en stund. Så riktigt hoppade hon upp.
– Vi kanske kan sälja det i vår sexklubb, skrattade hon. Om du plockar undan så kommer jag strax tillbaka.

Jag hade just satt mig vid det renplockade köksbordet när hon med ormande rörelser trädde in genom köksdörren.
– Vad tror du, frågade hon. Är detta något att satsa på? Skulle dina grannar tända på den här outfiten?

Jag bara gapade. Hon var som i den där gamla isländska berättelsen om Kraka både klädd och oklädd. Hennes klädsel påminde om en baddräkt, men hög i halsen och med långa ärmar. Den var gjord av nät, ganska grovmaskigt svart nät, som inte var något större hinder för insyn, om jag säger så. Dessutom hade den hål för brösten och var också öppen i grenen, antagligen för att det skulle gå att knulla utan att ta av den. Jag vet inte om det är rätt ord, men den klädde Louise. Jag menar, den fungerade direkt på mig.
– Ska man döma av din min, kommer den säkert att göra succé, sa hon. Om du nånsin kan stänga munnen igen, alltså.

Hon försvann och kom strax tillbaka med normala kläder.
– Jag tror det finns en liknande dress för dig någonstans i lådan, sa hon. Vill du prova den?
– Kanske en annan gång, sa jag.
– Jag vill inte vara otrevlig, sa hon, men du måste faktiskt gå nu. Jag ska träffa några av mina blivande arbetskamrater här i stan om en dryg timme, och jag behöver fixa till mig lite först. Och jag ska nog inte ha nätdräkten. Men innan du går ska du veta att den där... orgasmen du gav mig nere i källaren var en av de härligaste jag varit med om. Ärligt!


Hemma i mitt eget hus igen sköljde jag upp mina träningskläder och kastade in dem i torktumlaren.
”Vilka grejer det finns”, tänkte jag. ”Och handbojor, tur förresten att Sara inte hade berättat sin konstiga dröm för någon. Eller... nej, vem skulle det vara...”

Jag tänkte just unna mig ett glas av min tolvåriga när mobilen kvittrade. Displayen visade ”Lena”.
– Hej, Peter, sa hon. Jag hörde att du var hemma igen. Hur var det?

Jag drog en kort beskrivning av hur det hade varit hos Anna. Eller ”fru Johansson” som Lena och jag brukade kalla henne medan Lena bodde här och vi fortfarande var gifta.
– Det var ju bra, sa Lena. Och... alltså, du tog väl inte illa upp för att vi ringde... och skojade lite...
– Nejdå, sa jag. Hade jag svarat lite tidigare så hade jag nog kommit rusande till ”de trååånande kvinnorna”.

Lena skrattade.
– Som ett lite plåster, eller hur man ska säga, så skulle jag vilja bjuda dig på lite mat i all enkelhet nu i kväll. Om du har tid. Och om du vill.
– Det vill jag gärna, sa jag. Ska jag ta med något?
– Nejdå, sa hon. Det blir bara lite sommarmat, matjessill och färskpotatis, gräddfil, gräslök, du vet. Och så sup och öl. Så du får ställa bilen eller hur du gör. Och så någon god somrig efterrätt... Sjutiden?
– Kommer, sa jag. Ska bli ett nöje.
– Hoppas det, sa Lena.

Klockan sju ringde jag på Lenas dörr, klädd i min nästan nya ensemble, den som jag köpte i Göteborg. Lena öppnade. Och bredvid henne stod Pia. Båda hade svarta ganska urringade tröjor och svarta shorts. Som systrar. Över Pias väl tilltagna bröst stod det ”HOT STUFF” med rosa bokstäver. Lenas mindre bröst hade samma text i samma färg.
– Surprise! sa de med en mun.

”Jösses”, flög det genom mitt huvud. ”Är Sara här också? Ska det bli den där ormgropen, eller vad pågår? Sova hos en kompis hade hon sagt. Var det här det? Och det där HOT STUFF... var har jag hört det förut...”

Jag försökte spana förbi Lena och Pia, men såg inga tecken på att någon mer skulle finnas i lägenheten.
– Letar du efter Sara, frågade Pia som om hon läst mina tankar. Hon är inte här. Man kan inte ha barnen med när de vuxna har fest, vet du väl. Men stå inte bara där – kom in nu!

De visade in mig i köket där bordet var dukat. För tre personer. Jag satte mig tillrätta och Lena och Pia hjälptes åt att ta fram maten. Lena hällde upp immiga kryddade supar åt oss, vi försåg oss med öl och fyllde tallrikarna med färskpotatisen, matjessillen och det andra. Lena höjde sin snaps och vi skålade.
– Riktig sommarmat det här, sa jag. Det ska bli gott.

Jag tog en sillbit på gaffeln, doppade den i gräddfil och förde den mot munnen. Jag stelnade i min rörelse. Mitt emot mig satt Pia och Lena och snurrade varsitt par rosa pälsklädda handbojor runt pekfingrarna.
– Och sedan blir det en efterrätt som vi har hört att du gillar, sa Pia. Jordgubbar. Och vispad grädde.