Rovdjurens makt (2)

Rovdjurens makt (2)

Detta är uppföljaren på en tidigare Novell som heter ”Rovdjurens fälla” jag skrev den utan att tro att jag skulle göra en uppföljare så den är inte märkt med ett nummer. Jag råder dig att läsa den innan du läser den här om du inte läst den men det är inte nödvändigt eftersom dem båda är två olika historier men som ändå hör ihop.

Detta är en novell som involverar sci-fi (science fiction) och fantasy, om du bara gillar verklighets baserade noveller så är detta inget för dig. Detta är också en historia som tar ett tag att komma in i och vi kommer inte till sex delen för än en bit in i historian så om du är en otålig person så är det här troligtvis ingenting för dig.

Del 1

Marin General Alexander Oden såg ut på den stora runda planeten i fjärran, planeten som getts namnet Haven och den hade i fem månaders tid varit ett föremål av tillfälle och förtjänst. En planet där dem i framtiden kunde hämta naturresurser, den hade varit där för många så för två månader sedan hade ett skepp med marinsoldater skickats dit för att utforska planeten. Dem hade varit ledde av erfarna överordnade, soldater av högsta graden och haft ett skepp av den högsta teknologin möjligt. I början så hade allt gått bra, dem hade rapporterat regelbundet om deras framgång på Haven. Efter två veckor på Haven hade dem förlorat all kontakt med dem, dem hade rapporterat om några patruller som lämnade skeppet och kom aldrig tillbaka men efter två veckor så förlorade dem all kontakt med Haven och den nya generalen, Alexander Oden hade skickats för att undersöka en hel besättnings försvinnande. Världen hade sannerligen förändrats under det senaste århundradet, mänskligheten hade gått över i en ny tid, ett nytt välde. Flera män gick omkring runt honom, alla bar WUI (World Universe Imperium) emblemet, WUI var numera dem som styrde och ställde över den värld som mänskligheten kände till. För hundra år sedan var mänskligheten i strid mot varandra, uppdelade i stammar på planeten som varit deras enda hem. Det verkade som all den stridligheten försvunnit när mänskligheten påträffat icke-mänskliga varelser. Det var som om mänskligheten hade utvecklats bortom den tid då dem stred bland sig själva, trots att dem levde i fred med dessa icke-mänskliga varelser så fanns det samma misstänksamhet och icketolerans som funnits bland människor av olika slag förr i tiden. En man klev fram, slog handen från hjärtat och gav en rapport, dem skulle anlända på Haven inom en kort tid. Alexander nickade och fortsatte iaktta planeten som kom allt närmare. Han var ung för att vara general, inte 30 fyllda än, han hade inte haft denna mäktiga post förrän för ett år sen. Folk litade på honom, han hade bevisat sig stark och intelligent under sina många uppdrag. Han hade frivilligt anmält sig för att leda undersökningen av den försvunna besättningen, en av männen som skickats ner dit, Morgan var en av hans närmaste vänner. Även om Morgan varit en lat man som aldrig blivit mer än en marinsoldat så hade dem träffats när dem kunnat och umgåtts som goda vänner. När General Alexander fått reda på att Morgan varit med i en av patrullerna som lämnat skeppet och aldrig kommit tillbaka hade han krävt att bli sänd där som förstärkning till dem första. Hans krav hade förnekats och inte förrän nu hade han fått tillåtelse att undersöka Haven, även om det hade kostat dem hela besättningen på det första skeppet. Det var ett skepp av medelstorlek, det kanske var åttio män och kvinnor på skeppet, skeppet som först undersökt Haven hade varit hälften så stort och bara haft en besättning på fyrtio män och kvinnor. Men en besättning av en sådan storlek kunde inte bara försvinna, dem var här för att ta reda på vad som hänt och eliminera potentiella hot för framtida expeditioner. Från en högtalare så hördes en kvinnas röst:

Vi förbereder landning på Haven, vi ber alla i besättningen att spänna fast sig under nedstigningen.

Alexander gick iväg mot sitt tronliknande säte och spände fast sig, landningen var alltid den värsta delen av rymdfärden, han slöt ögonen och försökte somna in, han visste att det inte skulle fungera men det var ändå bra att försöka slappna av.

Flera timmar senare

Alexander såg det framför sig, det förlorade skeppet, det tornade upp sig framför dem, han hade tagit med sig en trupp med soldater, ungefär trettio män iförda skyddsdräkter och tungt beväpnade. Landningen på Haven hade gått utan problem, efter att dem landat så hade dem satt ut mot det förlorade skeppet. Haven hade ett ekosystem mycket likt andra planeter och därför kunde soldaterna andas utan att behöva bära med sig syregastuber. Dem hade fortfarande skeppet koordinater, besättningen hade skickat den innan dem försvann. Alexander hade haft en orolig känsla i magen om skeppet ända sen han sett det, det var tyst och mörkt som natten själv. Männen såg oroligt på skeppet, ingen av dem verkade tycka att det här var en bra idé längre. Alexander gick bestämt fram mot skeppet, det var fortfarande en bit ifrån dem. Tvillingsoldaterna Theodore och Vanessa Garret gick upp på varsin sida om honom.

General, om jag får fråga, vad exakt är det vi väntar oss att hitta?

Frågade marinsoldat Theodore Garret, hans mörka hår hängde ner över hans ansikte och dolde nästan hans ögon, hans syster med samma mörka hår lyssnade också mycket spänt för vad deras general hade att säga.

I bästa fall en strandsatt besättning.

Svarade han.

I värsta fall ett mausoleum.

Dem båda soldaterna tystnade medans dem gick bredvid sin general, dem trodde på honom, trodde att han kunde leda dem ut ur vilken fara som helst, han önskade att han var lika säker som dem. När dem var framme vid skeppet så drog en av soldaterna fram ett kort, han höll upp det framför en platta vid skeppets dolda ingång, plattan lystes upp av ett grönt sken och en dörr öppnades och en trappa sköts ner mot dem. Alexander såg misstänksamt på dörren, allting verkade fungera, skeppet verkade ha energi kvar, dem borde ha energi kvar att ta sig tillbaka hem. Om kommunikations systemet gått sönder så hade besättningen haft med sig ingenjörer till sådant som också borde ha kunnat laga skadade motorer. Därför hade Alexander väntat sig att finna skeppet tömt på all sin energi och oförmögen att använda varken motorer eller kommunikation. Att skeppet fortfarande hade energi kvar oroade honom, det hela verkade alldeles för mystiskt för honom. Han tog ett försiktigt steg uppför trappan, det var som om han kunde känna att något var fel. Soldaterna följde honom, alla var tysta som möss, dem visste inte vad dem skulle komma att träffa på men på något sätt så verkade allting vara uppbyggt för en slakt. Alexander klev försiktigt in i den svarta korridoren, han kunde inte se någonting men hans hjälm hade en inbyggd nattkikare, han slog på den och såg mycket tydligare. Hans hjälm var också försedd med ett instrument för att upptäcka tecken på liv, han tryckte på knappen som skulle skanna området efter liv och flämtade till. Skannern gjorde utslag överallt omkring honom, flera andra soldater hade tydligen gjort lika dant för dem flämtade också till. Skannern visade tecken på liv överallt omkring dem, hela skeppet tycktes vara fullt med liv, några strök omkring på dem olika våningarna men dem största utstötningarna av liv tycktes komma från två olika ställen, ett av dem på det stället där lagret borde finnas, ett annat där matsalen borde finnas. Han gav genast order om att dela upp skaran i grupper och skickade män åt dem två ställena, han behöll fem soldater hos sig, tvillingarna Garret var bland dem fem, han litade på dem, dem var några av dem få av hans soldater som han ansåg pålitliga. Han ledde dem genom dem tysta mörka hallarna, dem var på väg mot skeppets kontrollrum. Han detekterade dem andra männens rörelser omkring dem, varje gång dem närmade sig några av varelserna så tycktes dem genast förflytta sig snabbt till en annan plats, fler och fler tycktes samlas på dem två ställena som skannern uppfattade mest liv ifrån, hittills hade dem två grupperna inte hunnit dit.

Tillslut så stod dem fem framför dörren som General Alexander ledde till kontrollrummet. Hans skanner plockade upp tecken på liv inifrån, han uppfattade tecken av liv från en punkt mitt i rummet, som om någon satt och väntade på dem. Han drog fram ett kort för att öppna dörren när någonting hände, en viskning ekade i hans öron, en viskning som om någon hade viskat honom i örat, han uppfattade inga ord, bara ett tomt mummel, ett ihåligt mummel, det var en varning. Han snurrade runt och sökte efter ljudkällan men upptäckte ingen. Alla dem andra hade också sett sig villt omkring, tydligen hade dem också hört dem mystiska viskningarna, en av dem var blek och tycktes vara nära att svimma. Alexander sköt dom en ilsken blick och höjde sitt vapen, han tryckte bestämt kortet mot plattan som han visste öppnade dörren. Den sken upp i ett grönt ljus och dörren öppnades, soldaterna stormade in, deras vapen höjda och alla pekande mot den punkt där den tidigare ljusglimten av liv synts till. Mitt i rummet stod en jättelik stol, den stod på exakt samma ställe som tecknet på liv hade kommit ifrån. Stolen stod med ryggen mot dem och dem kunde inte se om det var någon som satt i den, plötsligt så hördes ett dovt morrande från stolen, som en djup utstötning från en katt. Männen stirrade mot stolen, Alexander hade just beslutat sig för att det var bättre att skjuta än att undersöka när plötsligt en röst ekade i det tomma rummet. En röst så hes och släpig att den verkade vara framtvingad ur en torr halls och en tandlös mun.

General, vad snällt av dig att du kommit hit

Alexander stod med ögonen vitt uppspärrade, det var den mest obehagliga rösten han någonsin hört men ändå… verkade den på något vis bekant. Långsamt så snurrade stolen runt och fyra av dem fem marinsoldaterna tog ett steg tillbaka. I stolen satt en man, eller rättare sagt, något som en gång varit en man, hans skinn var lika blekt som skinnet på en död man, hans ögon var spöklikt vita, som på en albino och tycktes lysa i mörkret, hans hår var vått och hängde ner över hans ansikte. I sin famn bar han en varelse, en varelse som ingen i rummet någonsin kunnat ta för en mänsklig varelse. Den hade blått skinn och stora gröna ögon som just nu vilade på generalen, det var en kvinna, eller en hona, hon hade långt rött hår, fyrfingrade händer med klor och en lång svans som var virad runt mannens ben. Hon höll en arm runt hans halls, hon log, hennes bleka läppar tycktes också lysa i mörkret. Dem var båda nakna, mannens hårda stånd visades tydligt där det stod rätt upp, just nu gnidande mot honans lår. Hennes form var på något sätt hypnotiserande åtråvärd, hennes stora bröst, hennes breda höfter och långa ben var mycket lika det av en människa och verkade vara mer perfekta än dem flesta kvinnor generalen hade sett. Generalen insåg att dem dova morrningarna kom ifrån varelsen, mannen hade sin hand mellan hennes ben och körde långsamt sitt långfinger och sitt pekfinger in och ut ur henne. Varelsen bröt sin blick med generalen och tittade upp på mannen, det var en sådan blick av ömhet, sådan kärlek, åtrå och lust i blickarna dem gav varandra att Alexander hade svårt att fortsätta peka sitt vapen mott dem. Dem lutade sig närmare varandra och deras läppar möttes i en kyss.

Vem är du?

Generalen hade menat att vråla men klarade inte av mer än en hes viskning, mannen tycktes ha hört ändå för han bröt sin kyss med varelsen och såg upp på generalen.

General, jag är sårad, att du inte skulle komma ihåg mig, men jag antar att efter att du blivit general så har du väll fått många namn och ansikten att komma ihåg, namn och ansikten viktigare än mitt.

Och då slog det generalen, han hade mött mannen förut, han hade druckit tillsammans med Morgan och den här mannen några gånger innan han blivit befordrad till general, vad var det mannen hette?

Marinsoldat Lukas Anderin?

Mannens ansikte sprack upp i ett leende, varelsen hade slutit sin klofingrade hand om Lukas kuk och runkade den nu i en snabb takt, han slöt ögonen innan han slog upp dem igen för att svara.

Ja, tack general, det är mig en ära att du skulle komma ihåg mig, du kommer att bli användbar, precis som alla andra av dina män kommer att bli användbara.

Generalen visste inte vad som hände, han kom ihåg sin plikt, vad som än hänt här så var det inte bra, den här mannen hade förändrats på något sätt och var bortom räddning, han övervägde att skjuta dem båda. Som om hon läst hans tankar spärrade den blå varelsen upp sina gröna ögon i ett tyst raseri och samma viskning som dem hört tidigare, utanför dörren rusade genom deras huvuden. Men den här gången var det annorlunda, viskningarna var sövande, dem gjorde honom trött och trög, hans blick svek honom och paret framför honom försvann för en sekund. När dem kom tillbaka var han nära att falla till sina knän, viskningarna överrumplade honom, hans vapen föll från hans hand och så plötsligt så försvann viskningarna. Han såg sig om och såg att alla andra av hans soldater också tappat sina vapen.

Bra, jag är glad att ni beslutat er för att ta det här… fredligt

Väste Lukas Anderin, när han flinade mot dem såg Alexander att hans tänder var gula, varelsen hade slutat runkat av honom, hon hade krupit upp i knät på honom, särat benen och låtit honom glida in i henne. Lukas stönade och slöt ögonen igen, när han slängde tillbaka huvudet flämtade en soldat till, han pekade på Lukas axel, Alexander tittade och flämtade till, en stor del av Lukas axel var bortsliten, där den stora delen saknades var det överväxt med pulserande, bubblande mörkt skinn som tycktes nära att brista.

Vad i hela världen har hänt?

Flämtade Alexander och pekade på hans axel, Lukas ignorerade honom till en början, han verkade helt upptagen av varelsens behandling av honom. Tillslut så såg han upp och log.

Bara min uppoffring för det bättre

Alexander hade inte tid att leka med mannen, han hade kommit hit för att få svar och han skulle få dem vad det än krävdes.

Lukas! Vart är Morgan? Vad har hänt här?

Lukas såg tillbaka på dem, hans breda leende var på något vis skräckinjagande.

Morgan är här, precis som dem andra, nja kanske inte alla dem andra, dem har ingen användning för kvinnor, jag är rädd att Miranda är förlorad, sorgligt men nödvändigt. Vad har hänt här? Det som har hänt här general är samma sak som håller på att hända med er.

Dem hörde ljudet av fötter bakom dem, dem vände sig om och flera stycken varelser hade tyst smugit upp bakom dem genom dörren dem lämnat öppen. Dem var lika varelsen som Lukas hade i sin famn men det fans en del skillnader, deras hår var vitt och inte rött, deras ögon var röda och dem var lite kortare. Dem var nakna och dem log mot dem, viskningarna började igen och den här gången var viskningarna mäktigare än någonsin förut. Viskningarna var hypnotiserande, det väckte en stark lust djupt inom Alexander, han kände sin åtrå byggas upp inom honom, hans kuk hårdnade i byxorna, dem andra männen hade redan gått fram till dem, dem började blygt ta på dem, började blygt känna på dem och lät dem känna på dem. Alexander backade undan, han måste kämpa, han måste stå emot, det här var obegripligt, inget av det här verkade ha någon poäng, han såg sig om mot Lukas igen och nu såg han för första gången något han hittills inte lagt märke till, varelsen i Lukas knä hade hittills varit vänd mot dem och därför inte visat mycket av sin framsida, hon hade nu vänt sig om och betraktade dem, hennes mage var rund, inte av fetma utan av…

Nej…

Viskade han hest, Lukas höjde på ett ögonbryn när han såg vart han tittade.

Nej Lukas nej, varför?

Lukas log och smekte varelsens mage, magen som Alexander nu visste innehöll ett barn.

Jag har bara gjort min del till att hjälpa dem, dem har varit nära att falla och mitt i deras förödelse så kom vi och vi var vad dem behövde för att få dem att resa sig igen, mäktigare än någonsin förut. Jag har gjort med henne vad du kommer göra med en av dessa och vad varje av dina män kommer göra med en av dessa, frukta Hylons makt!

Alexander stirrade på honom när han kände en hand på sin axel, han vände sig om och stirrade in i en av varelsernas röda ögon, hon var så vacker, hur kunde dem någonsin vända sig emot ett sådant vacker släckte. Viskningarna i hans huvud ekade fortfarande, dem sa åt honom att göra det, dem krävde att han skulle göra det, varelsen smekte hans kind, det var en sådan öm och kärleksfull beröring att han inte kunde annat än att stirra in i dem vackra röda ögonen och överge sig själv åt henne. Han la armarna om henne, han sträckte ner händerna och slöt dem om hennes breda röv, den kändes knottrig men annars varm och go. Han drog henne tätt intill sig, hans kuk bultade, han ville känna den tryckas mot henne, även om det var genom kläderna. Han höll henne tätt intill sig och hon förde upp ett långt kloförsett finger till kanten av hans dräkt och drog försiktigt i den. Han la en hand över hennes och hjälpte henne dra av honom den besvärande dräkten, han visste inte vad dem andra runt omkring honom gjorde, inget spelade någon roll längre, inte hans position, inte WUI, inte Morgan, inte ens hans uppdrag så länge han kunde vara med henne. Han drog händerna längs hennes svans och hon morrade dovt och slöt ögonen, tydligen var beröringen tillfredställande. Han fick av sig dräkten helt och stod naken framför henne, hon slöt en hand runt hans kuk och började långsamt runka den, han stirrade tillbaka in i hennes ögon medan han drog handen fram och tillbaka över hennes svans, snart så tycktes hans flämtningar vara i takt med hennes morrningar, dem tycktes båda njuta av varandras beröring och snart så sprutade han över hela hennes mage, hon log så att hennes vassa huggtänder syntes, han log tillbaka, han la en hand över hennes bröst och började smeka dem medan hon drog sitt finger längs hela slingan med sperma och förde det till sina läppar för att slicka i sig det. Hennes bröstvårtor var hårda och styva, perfekta, underbara, han böjde sig fram och la sin mun över en av dem. Han milda behandling med tungan fick henne att utstöta korta och kraftiga morrningar, snart så utstötte hon ett tillfredstält tjut och slog armarna om honom, hans ansikte hamnade mellan hennes bröst, det var underbart, han begravde ansiktet i hennes bröst, slöt ögonen och drog in hennes underbara arom. Hans kuk var stenhård, han ville ha mer, som om hon läst hans tankar så fick hon honom försiktigt att lägga sig på rygg på det hårda golvet, han låg och flåsade, hade sin väldiga kuk i vädret och stirrade upp på henne, hennes svans piskade fram och tillbaka genom luften. Hon böjde sig fram och tryckte en kyss mot hans läppar, när deras läppar möttes tycktes viskningarna tillta i kraft, hela hans huvud överladdades med bilder, lukter, ljud och smaker, det var som om hon överförde kunskap och känslor till honom. När deras läppar möttes igen i en andra kyss så spärrade han upp ögonen och bara njöt av känslan av att ha den här vackra varelsens läppar mot sina. Varelsen satte sig i över honom, särade benen och smekte sin hårlösa fitta, hans sträckte fram handen och smekte den, en lång morrning kom ut ur hennes mun. Hon reste sig upp och hukade sig sen långsamt över hans stora stånd. Känslan av en utomjordisk varelse som tryckte sin blöta fitta ner över hans kuk var övervälmande, han stönade och flåsade medan hon tryckte ner sig över honom, hennes trånga fitta tycktes knåda och massera hans bultande kuk, han slöt ögonen och log tyst för sig själv mellan flåsningarna. När hon började rida honom slog han upp ögonen igen, det här var underbart, hon var verkligen en otrolig varelse, hon var bättre än någon annan kvinna han någonsin upplevt. Dom dova dunsarna när hennes vitta smällde in mot hans mage när hon tog in hela hans enorma kuk i sig var så otroligt tillfredställande. Han tittade som hypnotiserad på hur hennes blåa bröst studsade upp och ner, rörde sig som vattenfyllda ballonger, han log med hela ansiktet och kom sen i henne. Han tjöt av upphetsning och hon morrade högt, han låg och flämtade medan hon reste sig från hans kuk, hon satte sig mellan hans ben istället, hans kuk var fortfarande hård och hon tog den i en hand och började runka den hårt. Hennes mjuka hand kändes underbar, han stönade högre och högre för varje drag hon tog, plötsligt så böjde hon sig framåt och tog in hans kuk i sin mun, hennes långa spetsiga tunga löpte runt hans kuk, den cirklade runt den och jobbade hårt med ollonet. Tillslut så kom han så hårt att han inte skulle blivit förvånad om det sprutat sperma ur näsan på henne. Hon svalde allting och log mot honom, han log tillbaka, hon lutade sig över honom och kysste honom igen. Hela han slappnade av och han slöt ögonen igen, han kände plötsligt något som han inte väntat sig. Något vasst mot sin axel, plötsligt, som i en chockvåg så verkade allt rusa tillbak till honom men inte snabbt nog, huggtänder vassa som slipade knivar genomborrade kött muskler och ben, det kändes som om elektricitet skjutit genom kroppen på honom. Han skrek och han hörde dem andra männen skrika, dem hade tydligen gjort det samtidigt på allihop. Hon slet bort en stor bit av hans axel och tuggade i sig den, han var plötsligt klart medveten om vad som fans omkring honom och vad som hände, hans män låg nakna med en varelse var och samma sak tycktes ha hänt med dem. Men någonting inom honom hade också vaknat till liv, hans minnen av hans uppdrag och hans plikt, han kände den förlamande makten av bettet och energin som tycktes ta över honom. Han förstod vad som hände, dem försökte göra honom som Lukas, under deras kontroll, en slav. Han visste att det var för sent, dem hade tagit honom, han hade fallit men innan han var borta skulle han åtminstone åstadkomma något. Han visste att han inte borde kunnat röra sig men med ren viljestyrka flög hans andra arm upp, den vars axel inte hade blivit sönderbiten upp till honvarelsens halls och slöt sig om den. Hon slog upp ögonen i chock, han visste att han inte borde kunna göra det här men på något sätt kunde han det. Hon förde upp sina händer mot sin halls men det var för sent, med ett snabbt ryck krossade han hennes luftstrupe och hon föll död åt sidan. Han kämpade sig upp på fötter igen, allting verkade ha stannat omkring honom, varelserna som hållit på med hans män stirrade på honom, ingen av dem tycktes kunna stå emot förlamningen som dem blivit laddade med. Lukas och hans varelse hade ställt sig upp och stirrade i chock på honom och sen såg han något. Vanessa Garret, den enda kvinnan ibland hans män hade blivit undanknuffad till ett hörn och en av varelserna stod vakt över henne, hon tycktes vara kuvad av deras viskningar. Han rusade emot varelsen som stod vakt över henne, viskningarna började plötsligt dåna i hans huvud, han trodde att hans trumhinnor skulle spricka, deras försök att förlama honom var meningslöst, det fanns inget dem kunde göra som var mer effektivt än det som bettet laddat honom med och med ren viljestyrka och adrenalin hade han övervunnit det, viskningarna kunde inte ta ner honom nu. Han tacklade varelsen som höll vakt över Vanessa, varelsen flög in i väggen, vacklade och föll, han grep tag i Vanessa, drog henne upp på fötter, hon skakade som förlamade, han kastade henne så hårt han kunde mot dörren, han hoppades att varelserna skulle vara så intresserade av att ta ner honom att dem skulle ignorera Vanessa tills vidare, han hoppades på att hon skulle kunna springa efter förlamningen, han höll andan när hon vacklade mot dörröppningen. Hon sprang, sprang långsamt, sprang på vacklande ben men hon sprang, hon tog sig därifrån. Han log men då hördes en ljudlig smäll, den bedövande smärtan i axeln fick den här smärtan att kännas ovidkommande. Han tittade ner och såg ett runt hål i sin bröstkorg, han tittade upp och såg att Lukas tagit ett av de vapnen som dem slängt ifrån sig tidigare och skjutit honom med det. Det svartnade för hans blick, hans mun fylldes med blod, med han hade åtminstone lyckats med någonting, Vanessa hade tagit sig därifrån och hon skulle varna dem andra, allt skulle bli bra. Nästa skott träffade honom i pannan, han föll till golvet och reste sig aldrig mer igen.

Del 2

Vanessa kastade sig ut ur skeppet, hon hade tårar i ögonen, hennes huvud dunkade och hela hennes värld tycktes ha fallit i bitar, hon hade sett sin bror bli tagen framför henne av en av dem där vidriga varelserna, värre, hon hade sett honom villigt låta sig bli tagen. Hon hade lyssnat på det den där mannen Lukas hade sagt, en sak intresserade henne ”Frukta Hylons makt!” Hylon! Fienden hade ett namn, på något sätt kändes det bättre att veta att fienden hade ett namn, fienden som gjort det där mot hennes vänner och hennes bror. Hon undrade hur det hade gått för dem andra männen som fortsatt in djupare i skeppet, dem hade förmodligen inte haft mer av en chans en dem hade gjort. Framför dessa varelser så verkade allting meningslöst, dem verkade kunna förutse allt dem skulle göra och kunde lätta stoppa dig. Förutom det general Alexander Oden gjort, han hade lyckats trotsa dem och till och med dödat en av dem, hon undrade hur han lyckats. Hon visste inte hur lång tid det skulle ta innan hon kom tillbaka till skeppet så att hon kunde varna dem andra, förmodligen mer än en timme. Hon skulle vara tvungen att springa hela vägen, dem skulle vara tvungna att fly från den här planeten genast. Haven var en dödsfälla, dessa Hylons var kanske det mest farliga mänskligheten någonsin stött på. Om dem varit teknologiskt avancerade skulle dem förmodligen ha kunnat krossa dem, hon tvingade sig själv att ignorera sådana störande tankar, hon var tvungen att ta sig tillbaka till skeppet och fort.

Hennes hjärta tycktes stanna i bröstet på henne när hon såg deras skepp på avstånd, dörren var öppen och det hördes inte ett ljud från skeppet, inga vakter som patrullerade området, ingen som svarade på dem meddelanden hon skickat medans hon sprungit hit, någonting var fel och hon fruktade att hon visste vad. Hon gick försiktigt fram till dörren och kikade in, lamporna var tända, i det andra skeppet hade det varit kolmörkt, det här var definitivt en förbättring. Hon drog mot till sig och började gå in, hon slog på sin skanner efter liv men det sa henne inte mycket, besättningen var ombord men om dem var ensamma eller om dem hade ”Sällskap” var omöjligt att avgöra. Hennes värsta farhågor besannades när hon gick förbi ett rum med en öppen dörr, där inne låg en man och en av dem blå Hylon varelserna, tätt hopslingrande, knullande för fullt, hon satte en hand för munnen och gick vidare, hon hörde inga viskningar, det var ändå något positivt. Men så plötsligt så hörde hon steg bakom sig, hon vände sig skräckslaget om och stirrade in i ett par bleka ögon, det var en man hon kände, yngre än henne och en ny rekryt, hennes blick vandrade till hans axel, en stor bit saknades där, hon stelnade till och skulle just springa när han sträckte ut en arm och tog tag i hennes vrist.

Vanessa…

Sa han med samma hesa förvrängda röst som den där mannen Lukas hade haft, mannen log perverst mot henne, han hade ett kraftigt stånd och hon visste vad han ville, hon tänkte inte låta det hända om hon kunde stoppa det.

Har jag någonsin sagt vilken sexig kvinna du är?

Frågade han, tog tag i en näve av hennes hår med sin andra hand och tvingade henne till sig i en kyss. Hon kämpade allt hon hade, hamrade med sin fria hand på hans nakna bröstkorg men han var starkare än henne, han gned sitt stånd mot hennes mage medan han kysste henne, hans ögon var vitt uppspärrade under hela kyssen, spöklikt stirrande på henne. När han drog sig ifrån henne släppte han hennes handled och kupade ett av hennes bröst i sin stora hand, hon tjöt till av smärta och försökte slå honom men han ryckte henne så kraftigt i håret att hon tillslut slutade försöka. Han tafsade och tog på henne, han tog tag i hennes byxor och började dra av dem. Hennes byxor var en del av uniformen och satt ihop med jackan hon bar och han behövde rycka några gånger tills han fick ner dem. Dem föll ner runt vristerna på henne, hon sparkade av dem så att hon inte skulle snubbla på dem. Hon visste inte vad hon skulle göra, om alla på skeppet blivit tagna vad kunde hon göra? Hon måste kämpa! General Oden hade offrat sig själv för henne, hon måste kämpa. Mannen drog brutalt av henne hennes trosor också, hon stod med bar underdel och han satte en hand mellan hennes ben, han stack in några fingrar i henne och hon tjöt av vrede och motvilja, hon slog mot honom men hon var inte stark nog. Hon kämpade allt vad hon hade, mannen såg sig omkring och började plötsligt släpa henne i håret in till ett övergivet kontor. Han slängde henne över skrivbordet och hävde sig över henne, skrivbord och liknande var sällsynt ombord skepp och dem som fans såsom det här var av metall och satt ihop med golvet, likadant som stolen som hörde till den, han var inne i henne innan hon hunnit streta emot, hon började dra upp, lådorna och leta igenom dem med hjälp av känsel. En penna! Ett förstoringsglas! Vad som helst! Bara något hon kunde skada det här odjuret med! Han knullade henne i en ojämn takt och hon försökte sparka honom. Han gav henne en örfil som fick hennes ögon att tåras, han böjde sig framåt för att kyssa henne när hennes hand slöt sig runt något som kändes som ett handtag. Hon drog det från skrivbordslådan och höll upp den för att se var det var, det var en brevöppnare, knivliknande och bra, innan mannen hann reagera drämde hon den genom halsen på honom. Han reste sig upp kippade efter andan och föll sen död ner på golvet. Vanessa reste sig flämtande från golvet, hon stirrade på kroppen framför henne, klev sen över den och ut i hallen igen. Hon hade brevöppnaren i ett fast grepp, det fans ett vapenförråd men hon trodde inte att hon skulle lyckas komma till det. Hon sprang upp för en trappa när hon plötsligt hörde skrik, en kvinnas skrik. Hon sprang in till rummet som hon hörde skriket ifrån, två män, antagligen förvandlade av Hylons eftersom dem saknade delar av sina axlar. Dem höll ner en skrikande kvinna och våldtog henne, en av dem knullade henne hårt medan den andra tycktes sitta på hennes mage och hade lagt sin kuk mellan hennes bröst och börjat knulla henne där. Vanessa tog några snabba steg framåt och drämde brevöppnaren i den närmaste mannens strupe, han föll till golvet med en smäll, den andre såg upp men för sent, hon drev brevkniven genom honom också. Vanessa hjälpte kvinnan upp, hon kände kvinnan, hon var en ingenjör vid namn Maud, en äldre kvinna, kanske 60. Maud flämtade, hon var naken och darrade av skräck, hon slog armarna om Vanessa och kramade henne hårt.

Tack gode gud att du är här Vanessa! Vi blev anfallna, männen uppförde sig konstigt, när dem här mystiska blå varelserna dök upp släppte dem in dem och efter att dem blivit… ja du vet… så började männen bli ännu konstigare och nu så tycks dem leka med kvinnorna på skeppet tillsammans med varelserna. Dem våldtar dem och låter dem fly, jagar dem, fångar dem och våldtar dem igen! Det är sjukt! Vanessa hjälp mig! Rädda mig Vanessa! Vi måste härifrån!

Vanessa förstod, hon förstod varför hon inte blivit kuvad av viskningarna när hon kom in i skeppet, viskningar skulle förstöra spelet. Det hela var en lek för dem här varelserna, Vanessa gnisslade tänder och morrade ilsket, hon visste nu också vad hon måste göra.

Maud! Vi måste ta oss till radiorummet.

Maud såg bestört ut.

Radiorummet? Nej! Vanessa vi måste rädda dem andra först!

Vanessa skakade på huvudet.

Nej Maud, först måste vi till radiorummet, sen kan vi försöka hjälpa dem andra.

Maud såg ut att vilja bråka men till slut så nickade hon och dem två kvinnorna började gå, dem visste vart radiorummet fanns, det var en bit därifrån men inte jättelångt, det kändes på något sätt underligt att gå med naken underdel genom dessa hallar dör man tjänstgjort och stått vakt. Tydligen tyckte Maud det också för hon höll armarna om sig själv och försökte dölja sina bröst medan hon sneglade mot Vanessas nakna rumpa.

Du är verkligen försett med bra utrustning, inte rättvist att en kvinna kan vara så stark och samtidigt ha sådan bra kropp som du.

Vanessa skulle just till att ge Maud ett ilsket svar när fotsteg bakom dem fick dem att snurra runt, bakom dem stod en av dem blå varelserna med vitt hår och röda ögon och bredvid henne stod en man. Vanessa och Maud började genast springa men det var meningslöst, dem var trötta och deras jägare var både utvilade och fyllda med en pervers passion. Plötsligt så skrek Maud till och hon föll, Vanessa vände sig om och såg att mannen fått tag i henne och höll ner henne mot golvet, den blå varelsen gick lugnt emot Vanessa. Vanessa höjde brevöppnaren, varelsen stannade och såg på den en stund med ett uttryck av djupaste missnöje, att använda vapen var tydligen inte tillåtet i deras lek. Viskningar fyllde genast Vanessas huvud och brevöppnaren föll från hennes hand. Bakom den blå varelsen hade mannen delat på Mauds skinkor och knullade henne i röven allt vad han hade, mannen var åtminstone fyrtio år yngre än Maud och hennes skrik var fasansfulla. Den blå varelsen gick fram till Vanessa satte en hand under hennes haka, böjde sig fram och kysste henne, Vanessa var stel av skräck men inget hände, det var bara en lekfull kyss, nästan i hån. När varelsen drog sig ifrån henne så såg Vanessa att Maud försökte sparka sig loss från mannen, det irriterade honom, han gav henne ett hårt slag över huvudet, man hörde något knäckas och Maud föll död ner med en bruten nacke. Vanessa stirrade i chock på Mauds döda kropp, hon stirrade in i varelsens röda ögon, dess svans slog upphetsat mot golvet. Vanessa visste inte vad hon skulle göra så hon bara kastade sig förbi varelsen och sprang allt vad hon hade. Varelsen försökte inte stoppa henne men när Vanessa kommit en bit hörde hon springande steg bakom sig, radiorummet var inte långt härifrån, snart såg hon dess dörr torna upp sig framför henne. Hon slängde upp dörren, sprang in och smällde igen den allt vad hon hade bakom sig. Hon sprang fram till radio anläggningen och försökte komma ihåg hur man fick igång den. Hon försökte med det första som verkade rimligt och det funkade.

Var god vänta tills efter pipet för att sända ditt meddelande till WUI

Efter pipet så slogs dörren upp mannen kom fram till henne, tog tag i henne och slängde upp henne på kontrollbordet, han slösade ingen tid utan tryckte in kuken i henne och började knulla henne allt vad han hade. Hon slöt ögonen, tårar rann ner för hennes kinder men sen så höjde hon mikrofonen till sin mun och började tala mellan sina plågade stön.

Marinsoldat… Vanessa Garret rapporterar, Haven… är förlorad, sänd inte någon patrull efter oss ty vi är förlorade… jag ber er… krossa den här skitklumpen med eld, vrede och mänsklighetens näve av stål… fiendens namn… är Hylon…

Hon tystnade, såg upp på mannen framför sig, han tycktes inte ens märkt vad hon gjort, hon log, meddelandet var skickat. Den blå varelsen tornade plötsligt upp sig, hennes ögon var vitt uppspärrade precis som om hon visste vad Vanessa gjort. Hon knuffade brutalt undan mannen som flög in i en vägg, Vanessa log och slöt ögonen, sylvassa tänder genomborrade kött muskler och ben och slet det från hennes kropp, för henne fans det inget hopp, men för andra fanns det hopp, men för det krävdes Havens undergång.

Författarens tankar:
Jag tänkte aldrig göra en efterföljare på den ”Rovdjurens fälla” men efter att ha uppmuntrats av några positiva kommentarer så beslutade jag mig för att fortsätta. Det här betyder förmodligen att det blir åtminstone en till, men om alla hatar vart jag har tagit historien så kan vi lämna den här. Som förra gången vill jag be alla med negativa åsikter att hålla dem för er själva. Positiva kommentarer och åsikter välkomnas och uppmuntras, detta är underhållning för underhållningens egen skull. Jag hoppas att ni funnit någon glädje i denna berättelse.

Blighter