Det hade gått sex veckor sedan jag flyttat hem till Jack och hans mamma. Jag vågade mig inte tillbaka till skolan eftersom dom troligen skulle skicka hem mig. Så istället så hade jag skaffat ett jobb i en liten klädbutik. Jag fick inte så mycket i lön men hälften gav jag till Jack's mamma för att jag fick bo hos dom, och resten sparade jag.
Jack fortsatte jakten på en egen lägenhet men han hade inte råd med det ännu och han vägrade låta mig hjälpa till.
Varje dag när jag väntade i den tomma butiken så längtade jag hem till Jack. Om jag kom hem tidigare än honom så brukade jag prata med hans mamma. På något sätt var det hur enkelt som helst att prata med henne. Hon var en bra lyssnare och gav alltid goda råd. Det var nästan svårt att inte beretta något som man tänkte på för henne.
Den gamla damen som ägde butiken kom ut från kontoret och gav mig ett brunt kuvert.
"För denna veckan.", sa hon.
"Tack."
Jag började må lite illa. Jag visste i te vad det var. Jag försökte komma på om jag ätit något konstigt men misslyckades.
"Hur är det? Du är helt vit i ansiktet.", undrade hon.
"Jag tror att jag måste spy...", fick jag ur mig.
Hon backade och pekade på personaltoaletten. "Inte på kläderna!"
Jag hann precis komma in på toaletten inan jag spydde upp min lunch. Jag sköljde ur munnen med lite vatten och gick ut i butiken igen.
"Du kan gå hem för dagen. Kom inte imorgon om du inte mår bättre."
Jag hade varit mer tacksam om jag inte visste att hon sa det mer för sin egen skull än min.
"Hejdå." Jag tog min jacka och värka innan jag lämnade butiken. Det kändes mycket bättre nu. Lite frisk luft kanske var det ända som behövdes.
Jag gick några gator innan jag kom in i trapphuset för lägenheten. Jack's mamma satt på stolen i köket och läste en tidning.
"Är du redan hemma?" Hon kollade på klockan och sedan på mig igen.
För en kort sekund så övervägde jag att inte beretta om vad som hänt men det vore meningslöst. Det ända jag ville var att Jack inte skulle bli orolig (vilket jag visste att han skulle bli).
"Jag spydde bara, men jag mår bättre nu."
Hon såg granskande på mig och såg mig djupt in i ögonen.
"Sett dig, Sara." Jag gjorde som hon sa "när fick du din mens senast?"
Hon såg allvarligt på mig. Jag hade inte tänkt på min mens på flera veckor. Jag hade oroat mig så mycket över allt som skulle kunna hända med mina föräldrar.
Jag räknade bakåt i huvudet med hjälp av mina händer. Plötsligt insåg jag varför hon frågat.
"Sju veckor sedan.", sa jag andlöst.
Hon nickade sakta och såg på mig som om hon väntade på att jag skulle säga något mer.
"Det går inte." Jag skakade på huvudet "Det kanske är på grund av mensen som jag mår illa?"
"Kanske det." Hon lät nonchalant men jag var orolig på riktigt.
"Hjälp.", pep jag.
"Jag var orolig för detta.", sa hon tyst och tog fram ett graviditetstest ut en låda. "Så jag skaffade denna."
Jag fick den, gick in på toaletten, läste anvisningarna och kissade på stickan.
Jag kom ut i köket med testet som visade positivt.
När hon talade igen så lät hon arg och irriterad. "Jag sa åt honom. Och han vet själv vad som gäller. När han kommer hem så ska jag ta ett ordentligt snack med honom."
Mitt hjärta dunkade fortare och fortare för varje sekund.
"Nej! Snälla gör inte det. Han blir bara orolig i onödan."
"Så du tänker inte säga det till honom? Jag är ledsen men han måste veta."
Jag blev stressad av situationen och torkade av mina svettiga handflator mot jeansen innan jag svarade. "Jag vet det. Men inte idag? Snälla." Jag vädjade verkligen.
"Jag vill inte såra dig men antingen säger du det eller jag. Om du säger det så kommer jag ändå prata med honom. Du måste också ta ansvar för dina handlingar.", sa hon bestämt.
Jag kände tårar tränga fram och rinna ner för kinderna. Jag torkade bort dom fort.
"Kan jag ta en dusch?" Min röst var sprucken och tom.
Hon nickade.
Jag gav hälften av pengarna i det bruna kuvertet till henne och gick in i badrummet. Jag klädde av mig och betraktade min nakna kropp i helkropps spegeln. Den såg inte annorlunda ut alls.
"Jag är gravid." Jag testade orden i munnen. Dom ord som jag senare i kväll var tvungen att igen uttala dom högt. Men då inför Jack. Han skulle bli knäckt och skylla allting på sig själv. Vad jag än sa så skulle han inte lyssna. Han skulle inte ens våga kyssa mig.
Förut när han varit arg på sig själv så brukade det gå över och vara borta redan nästa morgon. Men det här skulle hålla i sig. Gud vet hur länge.
Jag hade spytt igen efter duschen. Bara galla. Jag la mig ner i Jack's säng och väntade. Tårarna ville inte sluta rinna och det påminde mig gång på gång att jag bara var 16. Aldrig förr hade jag känt mig så liten.
Jag skakade av rädsla när jag hörde ytterdörren slå igen.
Snälla, någon, hjälp mig.
Han kom in i rummet efter ett kort samtal med sin mamma och kysste mig på kinden.
"Mamma sa att du var sjuk.", sa han. Han log men avbröt sig när han såg tårarna på mina kinder. "Vad har hänt?"
"Jag mår bara dåligt.", ljög jag.
Han la sig bredvid mig fast ovanpå täcket. Hans hand vilade mot min panna.
Jag makade mig närmare honom och han tog sina armar om min kropp. Mitt huvud lutades mot hans bröst och jag ville dra ut på varenda ögonblick när han fortfarande ville röra mig.
Jag var rädd att han skulle bli arg men hellre att han skrek på mig än att han inte ville prata alls.
"Du skakar.", konstaterade han.
Jag pressade mitt ansikte hårdare mot hans bröst och kände att tröjan var våt av tårar.
Jag ville bara få det överstökat. Så jag flyttade mig ifrån honom och satte mig upp i sängen. Han tittade på mig och mitt söndergråtna ansikte.
"Kom." Min röst var hes och svag.
Han satte sig bredvid mig och jag tog tag i hans armar.
"Lova mig en sak.", viskade jag.
"Vad som helst." Han började låta orolig.
"Lova att inte bli arg på mig. Eller dig själv."
Han tittade ut i luften som om han tänkte efter på vad jag hade att säga.
"Du skrämmer mig.", sa han tillsist.
"Snälla. Bara säg: 'jag lovar'."
"Visst... Jag lovar?"
Jag tryckte mig mot honom och höll om honom så att han inte skulle kunna fösa undan mig sedan.
"Jag är gravid." Jag sa det så snabbt jag kunde och väntade länge på en reaktion. Jag såg försiktigt upp på honom och såg honom titta ner på mig. Jag visste det: hans ögon speglade sorg och hat mot sig själv.
"Du lovade." Påminde jag honom.
"Jag kan inte hålla det löftet."
"Är du arg på mig? Det var mitt fel.", försökte jag "jag borde ha påmint dig om kondomen."
Han verkade inte ens lyssna på mig.
"Det är därför du gråter." Han föste undan mig, trotts mitt försök till motstånd, och drog med tummen över mig kind.
"Det var inte meningen.", sa han. Han slog sig själv i huvudet och stönade. "Jag kan inte fatta att ens sa så nu! Och försök inte säga att det inte var mitt fel!"
Han reste sig upp och började gå runt i rummet. Bra, tänkte jag, han var arg.
"Det var inte ditt fel." Envisades jag.
"Sluta!", röt han.
Hans mamma kom in genom dörren och såg på Jack.
"Kan jag tala med dig?" Frågan var riktad mot jack.
"Nej." Han sjönk ner på golvet med ansiktet i händerna. Jag kunde inte förmå mig att sluta gråta.
"Har jag inte lärt dig någonting?"
"Försvinn ut ur mitt rum.", sa han stöddigt.
"Du kan lämna MIN lägenhet tills du lugnat ner dig och kan lyssna på din flickvän. Tror du att det är lättare för henne än för dig?"
Jack trängde sig förbi sin mamma ut i köket och vidare mot hallen. Han tog på sig skorna och slängde igen dörren efter sig.
meer!
Oj...