Justin Bieber

”Jag är bara en förjävla bra skådespelare”, försvarade jag mig.
”Vad fick du allt du sa ifrån då?”
”Kanske en film, kanske internet, jag vet inte”, gissade jag. Jag hade bara sagt det enda jag visste, det enda jag kunde. Gillade jag honom?
”Jag tror att du är kär i mig.”
”Tro vad du vill”, svarade jag och vände bort ansiktet. Jag var inte kär i honom. Det fick jag inte.
”Jag kan ta reda på det åt dig, om du vill”, erbjöd han sig.
Så himla generöst.
”Alltså nej tack, det är bra. Jag är rätt så säker faktiskt.”
Justin lutade sig närmare. ”Är du?”
Jag ryggade bakåt, även fast han satt på andra sidan sängen och inte skulle komma mycket närmare om han så lade sig ner. Detta märkte han självklart och reste sig upp ur sängen i stället för att komma närmare.
I stället för att bara slänga ur mig ett nej, följt av något retsamt, tänkte jag efter. Det är klart att jag inte var säker, jag hade ingen aning om hur det skulle vara att vara kär och jag kände helt klart inte för Justin som jag kände för någon annan av mina många vänner eller familjemedlemmar jag haft, men jag var inte säker på ifall det berodde på mig och honom eller på situationen vi befann oss i. Men det tänkte jag inte erkänna inför honom. Han fick inte så mycket som tro att jag kanske var osäker på vad jag såg honom som. Inte som min vän. Inte som min pojkvän. Inte heller som någon jag inte kände.
”Ja”, svarade jag.
”Det där var ett tveksamt ja”, envisades Justin.
Han gjorde mig förvirrad. Och nyfiken. Och irriterad. ”Men fuck Justin, ta reda på det åt mig då.”
Det ryckte i hans mungipor. ”Seriöst?”
”Spelar det någon roll, kör bara!” hetsade jag och försökte snabbt mentalt förbereda mig för att svara på vad han nu skulle fråga, så smart och oförälskat som möjligt. Jag ville verkligen inte vara kär i honom.
”Kom hit”, befallde han och gjorde en nick med huvudet, för att jag skulle ställa mig framför honom. Jag tvekade först, men gjorde sedan som han sa. Jag ville faktiskt veta.
”Gör inte motstånd”, varnade han sedan för att snabbt luta sig framåt och pressa sina läppar mot mina.
Jag facepalmade mig själv för att jag inte hade förutsett detta. Hur kunde jag ha varit så dum. Självklart försökte han bara komma åt mig. Jag placerade mina händer på hans vardera axlar för att försöka skjuta honom ifrån mig, men hand egna händer for upp och tog tag i mina innan jag ens han få till en riktig stöt. Hans händer var varma och lena, och de kramade om mina, mjukt och nästan tröstande, eller stöttande. Instinktivt slappnade jag av i hela armarna. De hängde så bekvämt i Justins grepp. Han sänkte sina händer, fortfarande med mina i ett fast grepp, och särade på läpparna en aning för att kyssa mig igen. Hans läppar var tusentals gånger lenare än hans händer och ungefär som den där gången på flygplanet, kände jag att de passade mot mina. Jag ville ha dem där, de kändes på något sätt laddade mot mina, nästan elektriska. De sände stötar och ilningar genom hela min kropp, tusentals på en och samma gång, hälften av de fick mig att bli helt spänd och hälften fick mig att känna mig helt avslappnad, vilket lämnade mig förlamat stående framför honom. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Han lyfte upp våra armar igen, höjde dem över sina axlar och förde våra händer till sin nacke, där han släppte taget om mina och placerade dem där. Med en lätt pressning ovanpå mina händer gjorde han klart för mig att han ville att mina händer skulle stanna där. Så jag höll kvar dem, kupade runt hans varma nacke med två fingertoppar snuddandes vid hans lena hårfäste, medan hans händer letade sig ner till min midja, för att krama om den och dra mig närmare sig. Jag hade inget emot det. Våra magar inte mer än snuddade mot varandra. Det passade till kyssen. Det var bekvämt. Hans grepp hårdnade en aning, likaså hans läppar. Nästan bestämt rörde han dem mot mina. Jag visste inte riktigt vad jag kände. Jag ville inte precis ha mer, men jag ville inte heller att han skulle sluta. Jag kände ett obehagligt sug i magen, som om en liten känguru hoppade upp och ner. Det kändes nästan som att vara riktigt riktigt nervös, men mer åt det glada hållet än det nedstämda. Stötarna och ilningarna fortsatte att eskalera, de spreds i hela min kropp från de två delarna Justin rörde, min midja och mina läppar. Men de redan existerande ilningarna och stötarna försvann inte och jag kände att jag snart skulle explodera av de elektriskt laddade ilningarna och stötarna. Jag visste inte hur jag skulle bli av med dem. Jag knep ihop ögonen och kände efter för ett par sekunder. Vad var det jag egentligen kände?
Jag visste inte riktigt hur det gick till, eftersom Justin inte rört sig en enda millimeter från där han stått, men plötsligt stod jag pressad upp mot honom och det var jag som försökte få varenda centimeter av min kropp att vara så nära hans som möjligt. Visserligen framkallade det tusentals nya elektriska vågor, men de andra lugnade ner sig. Det här var vad jag ville ha. Hela honom.
Som om han hade läst mina tankar, och utifrån det han då fått reda på bestämt sig för att jävlar, snurrade han runt oss och tryckte om mig mot en vägg samtidigt som han avbröt kyssen. Innan han pressade sig alldeles för nära – jag ville krama om honom medan vi kysstes, inte vara instängd mellan honom och en vägg – lät jag mina händer falla ner från hans nacke till hans bröst för att hålla honom på ett avstånd som kändes säkert.
”Så…” viskade han och trots att bara hans händer som höll fast mina höfter och mina händer som höll honom borta var de enda delarna av oss som kom emot varandra kunde jag känna stötar och ilningar genom hela kroppen hundra gånger fler än när hela min kropp var tätt intill hans, och den elektriska laddningen var många volt högre laddad. Det var något med hans röst, hans sätt att plötsligt prata, som fick hela min kropp att darra. ”Vill du att jag ska fortsätta kyssa dig baby?”
Jag hade inte en tanke på hans försök att ta reda på mina känslor för honom, jag nickade utan tvekan och slog generat ner blicken eftersom jag inte kunde fatta att jag hade svarat ja. Men jag kunde inte hjälpa det. Jag kunde inte säga nej till att känna den där elektriciteten igen.
”Kämpa inte emot då”, beordrade han. ”Gör någon nytta med dina händer.”
Jag tittade upp på mina händer, pressade mot hans bröstkorg. Jag tvekade först, men slappnade sedan av i armarna i stället för att försöka hålla honom på avstånd, och drog med handflatorna till hans hals, runt hans nacke och upp i hans hår. Han lutade sig över mig och placerade sina läppar mot mina igen, samtidigt som han pressade sig ännu närmare mig och höll fast mina höfter i sina handflator ännu hårdare. Elektriciteten förvandlades plötsligt till gnistor och blixtrar inom mig. Jag undrade vad jag kunde känna mer. Prövande tryckte jag försiktigt hans huvud mot mitt, vilket inte resulterade i något särskilt så jag gled med händerna ner från hans nacke, längst med hans midja och ner till hans egna höfter, där jag pillade in båda mina pekfingrar under hans skärp på bägge sidor om honom och drog nedre delen av hans kropp närmare min i stället. Som svar på detta sänkte han sina egna händer till mina lår, tog tag i dem och lyfte upp mig. Han höll fast mig mot väggen med sin underkropp och placerade bestämt mina ben runt hans midja. Hans fingertoppar tryckte han in i min hud och kyssen blev intensivare. Hela min kropp stod i lågor under hans beröring. Jag kramade om honom hårdare och han pressade sig ännu närmare mig. Helt oförberett snurrade han runt igen, fortfarande med mig i sin famn, och tog de steg som behövdes för att komma fram till sängen och lägga mig på rygg i den. Han lade sig över mig och tog tag i mina knäveck för att sära på mina ben så långt han kunde, så att det stretchade och nästan gjorde ont i mina ljumskar. Men jag brydde mig inte ens. Han tog återigen tag i mina höfter och höll fast dem mot madrassen i samma svep som han pressade sig upp mot min kropp, noga med att hans lägre halva skulle komma emot min. Att känna honom stöta och gnida sig mot mig fick mig att gå i taket, jag välvde min kropp bakåt och min rygg formade en båge mot Justins bröst och mage, och utan hans händer på mina höfter hade jag säkert vridit mig ur hans grepp eller något. Jag undrade om han hade vetat det när han hållit fast mig just där från början. Han upprepade sin rörelse igen, och igen, och igen och när jag märkte att för varje gång hans höfter kom åt och gneds emot mina blev känslan större, mäktigare och skönare. Det kändes som att hela min kropp dunkade och jag började möta hans höfter med mina för att kunna känna mer. Plötsligt bestämde han sig för att sluta kyssa mig och i stället kyssa min kind, mitt käkben och min hals. Jag spände käken för att inte kunna öppna munnen och ge ifrån mig något sorts opassande läte, men för varje gång hans våta läppar och sköna tunga rörde min hud blev det svårare och svårare. När han plötsligt, samtidigt som han pressade sig upp emot mig en gång till, sög in lite hud från min hals mellan sina läppar och tänder, kunde jag inte låta bli att ge ifrån mig något form av jämrande, ett hest stön. Jag spärrade upp ögonen och spände hela kroppen. Nej. Nej, nej, nej, vad höll jag på med. Vad höll vi på med?
Jag hävde mig upp på armbågarna så hastigt att Justin inte han hålla mig kvar. Jag satte mig upp och detsamma gjorde han.
”Nej…” mumlade jag panikslaget och stirrade ner på mina ben och sedan upp på honom.
Han kunde inte ha sett mer nöjd ut.
”Du skulle bevisa att jag gillade dig och jag skulle bevisa att jag inte gjorde det, du skulle inte…” hasplade jag ur mig men blev avbruten.
”Torrknulla dig?” avslutade han meningen åt mig med ett belåtet flin.
”Vad…” började jag men insåg sedan vad han menade. Han hade juckat mot mig, med kläderna på. Alltså torrt. Vi hade alltså torrknullat. ”Nej.”
”Ta det lugnt”, sa Justin nonchalant och såg ner på sin tröja för att rätta till den. ”Det är inte så att du förlorade oskulden eller något, det är ingen stor grej.”
”Ingen stor…” upprepade jag. ”Jag kan inte fatta att jag bara lät dig göra sådär!”
”Det var ju inte så att du ’lät mig’ bara för att”, sa han och citerade i luften med fingrarna, ”du ville ju, eller hur?”
Självklart hade jag velat. Och det var inte så att jag kunde ljuga om det för honom. Jag hade tagit nästan alla initiativen. ”Mm”, muttrade jag.
”Vill du att jag ska säga till dig att det var speciellt eller?”
”Nej”, svarade jag ärligt. Jag kunde inte bry mig mindre om ifall det var speciellt för honom eller inte. Jag kunde bara inte fatta att det hade hänt. ”Jag vill att du ska säga till mig ifall jag är kär i dig eller inte.”
Han höjde förvånat ögonbrynen. ”Så du…” han flinade. ”Nej. Jag trodde att du skulle fatta det nu. Tydligen inte. Jag tänker i alla fall inte berätta något för dig. Det får du lista ut själv.”