Rovdjurens undergång? (03)

Rovdjurens undergång? (03)

Ursäkta för den långa fördröjelsen, min dator kraschade och det skapade mycket problem i mitt skrivande men allt är fixat nu.

Detta är uppföljaren på två tidigare noveller (rovdjurens fälla & rovdjurens makt) om du inte har läst de novellerna så råder jag dig att läsa dem först för annars kommer historien att bli svår att förstå.

Detta är en novell som involverar sci-fi (science fiction) och fantasy, om du bara gillar verklighets baserade noveller så är detta inget för dig. Detta är också en historia som tar ett tag att komma in i och vi kommer inte till sex delen för än en bit in i historian så om du är en otålig person så är det här troligtvis ingenting för dig.

Del 1

Befälhavare Angelica Storm stod bland de andra marinsoldaterna på det stolta skeppet Black Phoenix, ett skepp vars storlek och många funktioner gjorde den till ett exempel på WUI’s (the World Universe Imperium) storslagna makt. Nu när hon stod här och såg ut på den stora runda planeten de närmade sig tänkte hon på hur fantastiskt det var att hon över huvud taget var här. Så långt som mänskligheten hade kommit på bara ett århundrade var otroligt. För länge sedan när hennes farföräldrars föräldrar varit unga hade mänskligheten fortfarande varit isolerad på den planet som varit dess hem. Hon hade aldrig varit där, mänsklighetens ursprungliga hem, nuförtiden sades det att det var ett teknologiskt underverk och imperiets kärna och stolta bas. Hon var ett världsyngel, född på en nyligen koloniserad planet av föräldrar som båda var stolta marinsoldater. Hennes mamma hade också varit ett värdsyngel men hennes pappa var född på jorden, han hade lovat henne att om tillfället någonsin uppenbarade sig så skulle han ta henne dit. Det kändes som om det löftet nu var lika avlägset som det hem som hon hade en okänd förbindelse med. Hon skakade av sig sådana tankar, hon var skickad på ett uppdrag av otrolig vikt. Hon stirrade ut på planeten framför dem, Haven, en planet som upptäckts och som många trott skulle ge dem möjligheter till stora framsteg och möjligheten till en ny koloni, de hade haft fel. För snart fem månader sedan hade ett skepp skickats till Haven för att undersöka planeten och leta efter tecken på naturresurser och tecken på liv. Allt hade gått bra till en början, de hade fått regelbundna rapporter från Haven och de fanns goda tecken på att planeten skulle kunna vara en framtida koloni. Men efter några veckor så upphörde deras kontakter med skeppet och de hörde aldrig från det första skeppet igen. Imperiet hade inte reagerat på en gång men hade till slut två månader efter det första skeppet anlände på Haven så hade ännu ett skepp skickats dit, det här skeppet hade haft en erfaren besättning beväpnad till tänderna. På det skeppet hade Angelicas vän Vanessa Garret varit, hon hade varit Angelicas elev, hon hade tränat de nya rekryterna och bland dem hade det funnits en som fångade Angelicas uppmärksamhet. Förhållandet mellan elev och lärare hade växt till en stark vänskap och Angelica hade inte varit orolig när Vanessa blivit skickad till Haven. Skeppet Vanessa blivit skickat till hade knappt varit där en dag tills ett meddelande skickades, ett meddelande som Angelica hört och som nu hemsökte henne i hennes mardrömmar.

Marinsoldat… Vanessa Garret rapporterar, Haven… är förlorad, sänd inte någon patrull efter oss ty vi är förlorade… jag ber er… krossa den här skitklumpen med eld, vrede och mänsklighetens näve av stål… fiendens namn… är Hylon…

Angelica hade lyssnat på detta meddelande om och om igen, det fanns ingen tvekan för henne vad det handlade om. Det fanns något på den här planeten, någonting ont, någonting som krossat de två tidigare skeppen som skickats dit. Hon saknade Vanessa, de hade varit tillsammans så länge, hon hade varit där när Vanessas bror gifte sig. Vanessa hade gråtit då, det var enda gången Angelica sett henne gråta. Inte under den brutala träningen som Angelica tvingat på henne, inte under den oerhörda stress de prov som krävdes för att bli en marinsoldat, inte när hennes föräldrar dött. Hon hade aldrig gråtit, och ändå så hade Angelica hört henne snyfta och stöna som om hon blev våldtagen medan hon skickade det där meddelandet. Angelica hade sett Vanessa i hand mot hand strid mot en man dubbelt så stor som henne, hon hade tagit så mycket håra smällar att Angelica fruktat att hon skulle få tänderna utslagna men hon hade ändå inte gråtit, inte snyftat, inte ens kvidit. Vanessa hade varit en stenhård kvinna, Angelica hade älskat henne som en yngre syster.

Hon mindes med en viss ömhet natten då hon hittat henne begravd i böcker och strategimanualer, hon hade suttit och studerat två nätter i sträck utan sömn och var lika varm som om hon hade feber. Angelica hade gjort något som hon aldrig trott att hon skulle ha gjort med en annan kvinna men som helt enkelt kändes rätt. Hon hade fått Vanessa och resa sig, hon hade kysst henne, Vanessa hade inte stretat emot, en marinsoldat skulle göra allt en överordnad befallde dem, vad som helst. Angelica kände hur hennes kinder blev tomatröda när hon mindes hur hon tagit Vanessa till sin säng, det hade inte varit på grund av kärlek eller något intimt behov utan bara ett försök att rädda Vanessa undan ännu en natt fylld av stress. Ett försök att få henne att njuta och slappna av för en gångs skull, hon hade varit en sådan snäll flicka. Hon hade tagit allt som Angelica gjorde med henne, utan protest tagit emot alla verktyg och leksaker som hon dragit fram, hon hade gett Angelica ett litet tacksamt leende. De hade delat mycket den natten, då deras nakna bröst trycktes ihop, deras svett blandades med varandras och deras läppar mötts i en intim kyss. De hade på ett sätt lärt känna varandra på ett nytt sätt, de hade fortfarande varit vänner, det hade inte förändrat något i deras relation. Men när de slog sina fittor hårt ihop mot varandra och deras safter blandades i en vild ström så hade det varit som om Angelica tog sig in i Vanessas kropp och själ, delade hennes smärtor och sorger och tröstade henne. Hon kom på sig själv med att le när hon tänkte på hur hon fingrat Vanessa lugnt och försiktigt och hur hon viskat ett tyst tack till hennes överordnade för det hon gjort. Under hela upplevelsen hade Angelica trott att Vanessa skulle brista ut i tårar vilken sekund som helst men hon bara log ett sorgset men tacksamt leende och stönade lågt medan Angelica dragit ett finger längst hennes stjärtskåra och upp längst hennes ryggrad.

En överordnad som gick förbi fick tillbaka henne till verkligheten och hon skyndade sig att salutera honom. När överordnanden gått förbi så suckade hon, det hela kändes som en dröm, för nu var allt förlorat. Hon hyste inget tvivel om att Vanessa nu var död, det fanns ingen annan förklaring, de hade inte hört ett ljud från hennes patrull ända sedan meddelandet kom och hon hade sagt ”Ty vi är förlorade” Angelica slöt en näve i tyst vrede, vem eller vad det än var som tagit Vanessa från denna värld skulle allt få betala för sina synder. Hon ledde patrull 5C, deras skepp hade skannat planeten och de hade upptäckt tecken på liv, tecken på liv som utan tvekan var skyldiga till de tidigare patrullernas försvinnande. Men den här gången var annorlunda från de andra gångerna, de var inte här för att undersöka, inte här för att rädda någon, de var här för att utrota varje tecken till liv på den här planeten. Meddelandet hade visats upp för det höga rådet och en del av dem hade insisterat på ännu en patrull till att undersöka orsaken till dessa försvinnanden. Dessa förslag hade överröstats, the black phoenix var här i ett enda syfte, att förgöra. Angelica tänkte på det namn som Vanessa uppgett som fiendens namn, Hylon, detta var fiendens namn och hon var där för att krossa denna fiende. Plötsligt så sprakade högtalarna till och en kvinnas röst hördes:

Vi ber alla patruller att gå mot sin bunker, där kommer ni att hitta allt ni behöver för detta uppdrag, WUI önskar er en god eftermiddag.

Det var dags, trots att de hade kunnat spränga hela planeten i småbitar så kunde de inte göra det. En planet med möjlighet för kolonisering var svår att hitta och en planet med så mycket naturresurser som Haven hade var ännu svårare. Planeten var ideal för en koloni och värdefull bortom vad någon kunde föreställa sig, de kunde inte förstöra hela planeten. Men de kunde inte heller låta de fiender till mänskligheten få fortsätta med sitt liv av mord och förstörelse. Det hade bara funnits en lösning, 10 bunkrar med 10 patruller skulle skickas ner till Haven. I dessa bunkrar fanns något som kunde misstas för en bomb men det var det inte. I själva verket var det en behållare för en otroligt giftig vätska, när denna vätska kom i kontakt med syre blev den till en ånga som kunde sprida sig flera mil per liter. När de stora behållarna avfyrades utspridda över hela planeten så skulle allt levande, allt som andades och hade lungor i alla fall utrotas. Patrullerna skulle vänta i bunkrarna medan detta pågick i tre dagar. Under den tiden så skulle ångan försvinna och bli ofarlig och allt levande skulle vid det laget vara dött. Efter det så skulle mänskligheten äntligen kunna påbörja Havens kolonisering, de skulle äntligen få tillgång till alla de naturresurser som Haven hade.

Angelica ledde sin pluton mot den bunker som skulle skjutas ner till Haven, förhoppningsvis skulle allt gå bra, förhoppningsvis skulle hon få en chans till hämnd innan behållarna öppnades.

Flera timmar senare

Bunkern slog i backen med en oerhörd smäll, den skakade till och Angelica var nära att slå huvudet i väggen. Hon satt hårt fastspunnen vid en stol och väntade tills bunkern var stilla, hon suckade, knäppte låss sig och reste sig. Hon sträckte på sig och stönade, landningen hade tagit flera timmar. Ungefär tjugo män ställde sig upp och sträckte också på sig, de var hennes män, vältränade, beväpnade och med order om att skjuta först och fråga sen. Angelica såg deras blickar på henne, hon njöt av dem, den tighta läderuniformen hon hade på sig avslöjade varje kurva i hennes feminina kropp. Hon hade aldrig gift sig och haft lite tid till dejtning så till och med lystra blickar fulla av åtrå var något hon njöt av. Hon var fortfarande en attraktiv kvinna, hon kunde fortfarande få tag i en man utan problem. Hon kunde inte låta bli att svänga lite extra med rumpan medan hon gick för att hämta behållaren, det tighta lädret satt hårt ihopdraget om varje skinka och visade upp hennes höfter och hennes skåra mycket tydligt. Hon visste att männen tittade, hon njöt av deras blickar, hon visste att det kanske var dumt av henne men hon hade gjort lite mer än arbetat hela sitt liv, kunde hon inte bli tillåten att hålla på med dessa dumheter lite till? Behållaren var stor och hon behövde hjälp ifrån tre andra för att lyfta den. Hon beordrade några av dem att öppna dörren och den gled upp, solen sken därute. Med andan i halsen så tog hon sitt första steg ut på Haven, det såg ut som en oändlig ödemark som sträckte sig så långt ögat nådde. De bar ut behållaren medan de andra drog sina vapen och patrullerade omkring dem som livvakter. De skulle behöva bära behållaren en bit för att komma till ett ställe där de kunde lämna den. Angelica önskade att de kunde bli anfallna, hon ville få en ursäkt att dra sitt vapen och ta ut sin vrede på någon eller något. Hon ville se denna fiende, denna hylon, vad det än var så ville hon se den och krossa den. När hon såg ut över Havens ödemark så såg hon enorma sprickor i marken, flera meter breda, när de gick förbi en så tittade hon ner, den verkade gå ner flera mil. Tillslut så nådde de en bar kulle och satte ner behållaren, Angelica rätade på sig och la en hand på sin ömma rygg. En av hennes soldater kom fram till henne, knappt mer än en pojke, hon trodde sig minnas hans namn, jo nu mindes hon, det var Carl Vendigo. Marinsoldat Vendigo var kortare än de andra soldaterna, hade en hårfärg någonstans emellan brunt och blont, hade grå ögon och en fjunig skäggstubb. Han saluterade henne och sa:

Befälhavare Storm, allt är klart, männen väntar på order om hur mycket vi ska sätta tiden på.

Angelica nickade och log vänligt mot pojken.

Vi väntar på signalen från de andra patrullerna, när alla är på plats sätter vi den på 30 minuter och drar oss tillbaka mot bunkern.

Hon kastade en blick omkring sig, hon hade ingen hjälm så hon kunde inte göra det själv så hon sa åt marinsoldat Vendigo:

Skanna området efter liv, om något hotar i närheten måste vi vara beredda för det.

Marinsoldat Vendigo nickade, tryckte på några knappar vid sidan av sin hjälm och sneglade sedan på Angelica och sa:

Hoppas ni på ett anfall befälhavare Storm?

Hon blinkade till.

Vadå?

Han log blygt emot henne.

Männen höll på att prata, de berättade om ert personliga intresse i det här uppdraget. Kanske är det inte min plats att säga detta befälhavare men vårat uppdrag är viktigare än personliga behov. Också så bör ni komma ihåg det som general Oden brukade säga rekryterna innan han… försvann. Det är en smal men avgörande linje mellan rättvisa och hämnd, det är också dödligt att korsa den linjen.

Angelica stirrade på honom, den här ynkliga soldaten, den här lilla pojken vågade läxa upp henne om vikten av detta uppdrag?! Hon tog ett steg framåt, alla männen hade vänt sig emot dem och stirrade, hon brydde sig inte om det. Hon la en hand under hans haka och höll hans ansikte hårt och tvingade honom att stirra in i hennes ögon. Hon lät sin andra hand glida ner i hans byxor och ner i hans kalsonger, hon såg hur han började bli nervös. Hon greppade hårt om hans pulserande pung, han slöt ögonen och kved lite grann. Hon klämde till hårt och han rykte till av smärta, hon höll hårt och brutalt i hans pulserande pung men hon kunde ändå känna att han började bli hård. Hon var en stark kvinna, hon hade kunnat slita av den om hon ville, hon var befälhavare, ingen skulle ha lyft ett finger för att stoppa henne. Förtjänade inte den här lilla skiten det för sin fräckhet? Hon masserade hårt och våldsamt hans pung, han gav till flera stön av smärta och flera av behag, en onyttig blandning. Hon böjde sig framåt och viskade i hans öra:

Om du önskar behålla den här så gör du rätt i att hålla dina tankar för dig själv, är det uppfattat marinsoldat Vendigo?

Hon drog handen från hans pung och upp längst hans hårda kuk, lät sina naglar slita in i skinnet hon slöt tummen och pekfingret runt huvudet på hans kuk och klämde hårt till.

Det… det är uppfattat befälhavare Storm

Flämtade han med tårar i ögonen, Hon drog upp sin hand ur hans byxor, stoppade in varje finger i munnen ett i taget och drog långsamt ut dem. När hon dragit ut tummen ur munnen satte hon ett pekfinger mot hans haka:

Var det inte något du skulle göra?

Han blev röd i ansiktet, tog ett steg tillbaka och började genast skanna omgivningen. Angelica rätade på sig och såg sig omkring, en del av männen såg förskräckta ut, andra såg tända ut och andra såg förargade och kanske lite avundsjuka ut. Hon kunde inte brytt sig mindre, hon hade åtminstone gjort en sak klar. Hon var i befäl här, inte någon av dem. Plötsligt så pep hennes sökare till som satt i hennes bälte. Hon drog upp den och tittade på den, alla de tio plutonerna var i position. Hon gav ordern om att de skulle slå in tiden. Männen lydde utan tvekan och slog in tiden i behållaren, men knappt hade de gjort det förrän marinsoldat Vendigo tjöt till.

Flera okända livsformer närmar sig ifrån alla håll!

Angelica spann runt emot honom, ett leende var på hennes läppar och hon höjde sitt vapen, hylon var här, hon skulle äntligen få sin hämnd. De andra soldaterna höjde också sina vapen, de stod tyst och väntade, de stod på den högsta punkten på flera kilometers avstånd, de såg inget levande någonstans omkring dem. Hon grep tag i marinsoldat Vendigo’s axel.

Återvänd till bunkern, om vi alla utrotas ska åtminstone en av oss överleva.

Han såg ut att vilja argumentera men hon gav honom en iskall blick som fick honom att lägga sitt vapen över axeln och börja springa bort mot stället där bunkern var. Angelica såg efter honom medan de väntade, ingenting hände, ingenting kom. Angelica började tro att det var ett misstag när någonting plötsligt hände. En viskning ekade genom huvudet på henne, en viskning lika tydlig som om någon stått bredvid henne och viskat i hennes öra men ändå kunde hon inte urskilja några ord. Viskningarna var som ett dovt mummel, de verkade sövande på något sätt, hon kände sina ögonlock bli tyngre, men hon ryckte upp sig, hon vägrade falla för vad det än var som hände. Männen såg sig vilt omkring och tycktes vara vettskrämda över det som hände, Angelica vände sig om för att beordra dem att vara tysta när hon såg någonting. En av hennes soldater hade släppt sitt vapen och tycktes stappla planlöst bort från gruppen. Han gick farligt nära en av de jättelika sprikorna i marken, Angelica hade just tänkt ropa till honom att komma tillbaka när hon såg någonting. En mörk hand reste sig upp ifrån sprickan, grep tag om mannens fotled och knappt hade Angelica uppfattat den nästan omärkliga rörelsen förrän mannen plötsligt föll baklänges ner i sprickan, han skrek inte, han tycktes nästan ha svimmat och helt plötsligt var han borta. Angelica tjöt till och försökte få sin grupp i ordning men viskningarna hade blivit värre, de ekade högt i deras öron och Angelica var rädd att hennes trumhinnor skulle spräckas. Hon visste inte vad det var som hände, det här var en disciplinerad WUI pluton som nu helt plötsligt befann sig i ett totalt upplopp. Hon skrek och tjöt för att försöka få sin pluton under kontroll, runt omkring henne hade männen börjat släppa sina vapen, de gled ur händerna på dem och slog hårt i backen. De sövande mullrande viskningarna sövde Angelica, bara hennes oerhörda viljestyrka gjorde det möjligt för henne att hålla fast i sitt vapen. Männen stod nu helt stilla, de hade slutit ögonen och många av dem hade fridfulla ansiktsuttryck, Angelica var rasande, hon kämpade allt hon hade emot viskningarna. Rasande så slog hon en av sina män i bakhuvudet med handtaget till sitt vapen för att försöka få liv i honom. Han vacklade till och föll till marken, han blev liggande där med ögonen slutna och med ett fånigt leende på sina läppar. Hon förstod inte vad det var som hände, allting höll på att gå oerhört fel.

En hand visade sig plötsligt vid kanten av en av de jättelika sprickorna, en hand som var lika blå som en klar himmel. Männen slog alla upp ögonen och såg bort mot stället där handen visat sig, plötsligt så drog sig en varelse upp från sprickan och steg upp på fötter och iakttog männen med röda ögon. Angelica stirrade i fasa och förvirring på varelsen, dens skinn var blått, den var lika lång som en människa och hade armar och ben som en människa. Dess ben tycktes också vara perfekt skapta och hade allt det en man kunde önska sig i formen vid låren och vaderna. Det var en kvinna eller hona, det fanns ingen tvekan om den saken. Varelsen hade bröst, bröst större än hennes, de syntes tydligt genom den genomskinliga dräkten hon bar. Dräkten såg ut som en klänning gjord av rankor med små tätväxande vita blommor, varelsen såg på något vis ut som något ifrån skogens hjärta. Varelsens ögon var större än en människas och hade smala pupiller som på en katt, den hade en lång svans som slog i backen igen och igen när den viftade lekfullt. Varelsens hår var vitt och så långt att det nådde nästan ner över varelsen välformade röv. Angelica trodde sig inte ha kunnat föreställa sig en sådan vacker icke mänsklig varelse, hon hatade den. Det fanns inget tvivel, det här var fienden, det här var Hylon. När hon höjde sitt vapen så spände plötsligt varelsen ögonen i henne och Angelica kunde känna sitt vapen glida ur händerna på henne, de ekande viskningarna hade blivit så kraftfulla att hon hade tyckts glömt att hon höll i ett vapen en sekund. Nu vaknade hon till liv igen, hon var rasande och skulle krossa denna varelse med sina bara händer om hon skulle vara tvungen. Men plötsligt såg hon något, fler händer visade sig vid kanten, upp för kanten kravlade fler likadana varelser upp som myror. De omslöt männen, de var alla kvinnor, alla med vitt hår och röda ögon, alla klädda i klänningar av rankor med vita blommor. Männen stod och log mot dem, Angelica tjöt till av ilska, hon ville att männen skulle anfalla, ville att de skulle krossa dessa varelser. En efter en så gick en varelse fram till en av männen och la en arm runt mannens midja. Efter att de stirrat in i varandras ögon en stund så möttes deras läppar i en kyss, Angelica glimtade huggtänder i varelsernas munnar. Det här var löjligt, det här var en skandal, det här var en skam! De hade blivit besegrade utan att lyckas avfyra så mycket som ett enda skott mot dessa monster. Mannen som stod närmast henne förde upp en hand till varelsens bröst, de gled ur klänningen av blommor utan besvär, varelsens bröst var stora, till hennes förargelse större än hennes, blå och knottriga och med mörkblå styva bröstvårtor. Mannen tog varelsens bröstvårta mellan tummen och pekfingret och masserade den, varelsen gav ifrån sig något som lät som en dov morrning av behag, nästan som ett bisarrt stön. Varelsens svans cirklade sig runt mannens ben och låste fast dem till varandra. Mannen böjde sig fram och satte läpparna över varelsens bröst, varelsen slöt ögonen och slängde huvudet bakåt, dess vita hår snärtade i vinden.

Men Angelica hade fått nog, hon skulle inte ge upp, hon skulle kämpa, hon höjde knytnävarna och närmade sig varelsen, men hennes hjärna svämmade över av ett dån av viskningar. Hela hennes kropp blev slapp och hon föll till marken som en marionett vars trådar blivit skurna. Hon föll på rygg i en konstig situation, att hålla ögonen öppna var något som krävde all energi hon hade, den enorma makten som varelsernas viskningar lät ut var skräckinjagande. Hon kunde från marken se mannen som hon tittat på förut, han hade dragit ut sin kuk och runkade den i sin ena hand medan han smekte kärleksfullt över varelsens lår med den andra. Varelsen lade en blå hand över hans och runkade hans pulserande kuk tillsammans med honom, han flåsade med jämnare mellanrum och runt omkring honom så underhölls flera män på samma sätt. Hur lyckliga männen än såg ut så var det här inte mer än våldtäckt, dessa män var soldater och var inte av sina sinnens fulla bruk, varelsernas viskningar hade förvridit deras hjärnor och nu när de runkade av dem, tryckte upp sina blå knottriga bröst mot dem eller lät dem undersöka deras märkliga kroppar så var männen helt under deras kontroll, det fanns inget tvivel i Angelica om att de njöt av det, detta var hylon, ett perverst släkte vars enda mål tycktes vara att avla.

Plötsligt kände Angelica något, hon lyckades med en kraftansträngning vrida huvudet nog för att få se en lång blå hylon som stod över henne, de röda ögonen glittrade i solljuset och den hade ett elakt leende på läpparna. Hon kände något leta sig upp längst hennes lår och hon gissade att det var varelsens fot. Varelsen förde upp sin fot emellan benen på henne, höll den lätt tryckt mot hennes fitta, gömd under uniformen. Helt plötsligt så började varelsens tår röra sig, Angelica slog upp ögonen i raseri och skräck, varelsen masserade hennes fitta med tårna, strök foten över den och gnuggade hälen mot den. Angelica kämpade, koncentrerade sig på sin vrede, hon kunde inte låta dessa monster göra detta. Men varelsen fortsatte att massera hennes fitta med foten, gnugga den mjukt och gräva sig in mot den trots tyget. Varelsen böjde sig ned och med ett kraftigt ryck så drogs hennes byxor ned till knäna på henne. Angelica slöt ögonen i förargelse, hon hade en svart stringtrosa på sig, hon hade delvis hoppats på att fånga en mans uppmärksamhet under resan och kanske få överaska honom med sina opassande underkläder. Nu verkade det vara den dummaste iden hon någonsin haft, varelsen log hånfullt mot henne, hon kunde nu känna varelsens naglar gnugga mot hennes läppar, hon var slätrakad (Också något hon hade hoppats att överaska en man med) hon försökte komma därifrån, hon kunde inte. Hon kunde inte röra sig, hon var lika hjälplös som en fisk på torra land, varelsens häl kom upp och gnuggade sig in mot henne och hon kom på sig själv med att önska att hon kunde öppna munnen för att släppa ut ett stönande. Plötsligt kände hon något främmande, något hon aldrig känt förut, något runt och slätt som rörde sig svischande över hennes lår. Med fasa insåg hon att det var varelsens svans, hade hon kunnat hade hon skrikit i protest men hon kunde inte, hon var hjälplös, svansen letade sig upp till hennes fitta och cirklade sig runt varelsens fot och gned sig mot hennes fitta, som för att förbereda henne för vad som väntade henne. Helt plötsligt kände hon den utomjordiska varelsens spetsiga svans tryckas mot hennes blygläppar, hennes ögon tårades och hon kunde känna varelsen flytta sin fot. Svansen dök in i henne och det var bortom något hon kunnat föreställa sig. Hon hade haft kuk i sig många gånger men det här var något helt annorlunda, istället för att bara gå in och som en stång som blev skjuten och dragen så slingrade den sig in som en orm. Den var lika tjock som en kuk men den var spetsig, var inte det minsta känslig och kunde vrida sig och slingra på de mest fasansfulla sätt. Om hon kunnat så skulle hon ha skrikit för full halls, svansen löpte in och ut ur henne medan den blå varelsen stod med glittrande ögon och såg ner på henne. Trots det enorma trycket från viskningarna som ekade i hennes öron så öppnade hon munnen och tjöt för full halls när svansen trängde i henne längre än en kuk någonsin gjort. Hon slöt munnen igen och insåg hur trött viskningarna gjorde henne, varelsen gick ned på knä och lutade sig sedan över henne medan hennes svans fortfarande körde ut och in ur Angelica. Varelsen log och böjde sig fram mot Angelica och tryckte en kyss mot hennes läppar, Angelica var förtvivlad medan hon kände en slät platt tunga löpa in i hennes mun. Varelsen bröt kyssen och började knäppa upp hennes uniform medan dess svans obarmhärtigt krossade hennes fitta. Varelsen fick upp övre delen av hennes uniform och drog upp den, Angelicas svarta push-up Behå blottades och med en stark men välformad hand så ryckte varelsen av henne behån. Hennes bröst blottades och Angelica kunde känna sina kinder hettas, nu när hon såg upp i det blåa ansiktet som stirrade hungrigt ned på henne så fylldes hon med ren avsky. Varelsen gjorde inte det här med henne för någon annan anledning än att leka med henne, att se henne lida, varelsen böjde sig fram och tryckte sina blå knottriga bröst mot Angelicas tuttar, hon upptäckte till sin förargelse att varelsens bröst var betydligt större än hennes. Den blå hylon varelsen satte sig på Angelicas mage och gned sin blöta fitta mot hennes mage medan dess svans obarmhärtigt ringlade sig in och ut ur henne. Om Angelica hade kunnat döda sig själv så hade hon gjort det, vad som helst bara hon inte behövde fortsätta bli förödmjukad av det här monstret. Runt omkring henne så knullade hennes män dessa varelser med hungriga blickar i ansiktet, de gav ifrån sig morrande stön medan männen knullade deras blå drypande våta fittor med mer entusiasm än Angelica trott kunde vara möjligt. Varelsens blöta fitta som ströks mot hennes mage sprutade ut sin varma saft över henne, det hela var bara en lång mardröm, hon kände varelsens svans slingra ut och in i henne på ett våldsamt sätt, hon kunde inte motstå det här längre, hon kom över varelsens svans och varelsens ansikte sprack upp i ett förtjust och hånfullt leende. Angelica kände till sin enorma lättnad att varelsens svans ringlade ut ur fittan på henne, hon andades ut så gott hon kunde i sin paralyserade status, skulle varelsen äntligen döda henne? Skulle hon äntligen slippa ifrån den här förnedringen? Men så helt plötsligt så kände hon två knottriga slanka händer under sin rumpa, utan att kunna stoppa det så kände hon hur varelsen lyfte på hennes rumpa och särade hennes skinkor för att blotta hennes rövhål. Hon stirrade upp på varelsen med bottenlöst hat, det här var inget annat än ett sätt för varelsen att tortera och leka med henne. Varelsens svans sköt in i röven på henne, den slingrande svansen kändes som om den skulle slita upp hennes tighta rövhål, hon slöt ögonen och stönade förtvivlat, det här kunde helt enkelt inte hända. Varelsen lyfte en handflata och smiskade Angelica lekfullt medan hon krossade hennes arsle.

Plötsligt så hörde Angelica något, ett pip, det var signalen från behållaren, det var en varningssignal, dessa varelser visste inte vad den betydde. I all förvirring hade hon helt glömt bort behållaren, hon visste att det inte fans något hopp för dem, de var så gott som döda men åtminstone skulle dessa monster utrotas tillslut. Pipet hade varit en varningssignal som betydde att det var tjugo sekunder kvar, medan varelsen besudlade henne så slöt Angelica ögonen och räknade tyst för sig själv de sekunderna hon hade kvar att leva och som dessa monster hade kvar att leva.

Del 2

Den enorma expositionen fick Carl att se sig över axeln medan han sprang, gasmolnet som vällde upp från stället där behållaren stått skulle snart expanderas tills det täckte hela planeten och kvävde allt liv på den. Han kunde se bunkern framför sig, han skulle hinna dit innan det hände, han kände dock en viss sorg för de som inte klarat sig, han tyckte synd om befälhavare Storm trots vad hon gjort mot honom, han visste att hon bara tänkte på vad som var bäst för dem allihop. Han pustade och flåsade när han bromsade in framför bunkern, han drog fram låskortet och skulle just öppna dörren när något hände som han inte hade väntat sig. Han började höra viskningar som ekade i huvudet på honom, viskningar lika tydliga som om någon stått bredvid honom och viskat i hans öra. Han vacklade till och vapnet han hållit i sin andra hand föll ur hans grepp och landade på marken med en duns. Han sträckte ut en hand mot dörren för att få stöd, han kunde höra fotsteg bakom sig, många fotsteg, han visste att han bara hade någon minut på sig innan gasmolnet skulle nå honom och kväva honom, han skulle vara tvungen att ta sig in innan dess. Han såg sig över axeln och blev chockad av vad han såg bakom sig, säkert trettio personer hade smugit upp bakom honom, en del av dem kunde inte vara annat än de hylon som han hört talas om. Blått skinn, vitt hår, röda ögon och de attraktiva formerna hos en vacker kvinna. Men bara hälften av de som stod bakom honom var hylons, resten av dem var män, efter att ha blinkat till upptäckte han att de var människor men de såg annorlunda ut. Varenda en av männen var nakna, deras hår var vått och hängde i stripor ner över huvudet på dem, deras ögon var vita som på en blind person och deras skinn var sjukligt blek. De såg ut som lik som förruttnat en lång tid, han såg också att varenda en av de mystiska männen saknade en stor bit av sin axel, skinnet som växt över de bortslitna delarna var pulserande och fulla med vener. En man steg fram och han talade till Carl med en sådan hes och släpig röst att det lät som om det kom från en torr och tandlös mun.

Om du vill vara så snäll att öppna dörren så att vi alla kan komma in så vore vi dig mycket tacksamma.

Carl rörde sig inte, han tänkte inte på några villkor hjälpa dessa monster ens om det kostade honom hans liv. När det stod klart för varelserna att han inte tänkte göra något så överväldigades hans hjärna av viskningar som ekade så högt i hans huvud att han trodde att det skulle explodera. Han föll till marken och mannen som talat med honom gick fram och tog låskortet ur handen på honom. Mannen drog det mot plattan och dörren gick upp, de femton männen som liknade lik och de femton hylon varelserna gick in, två av männen grep tag om hans axlar och släpade med sig honom in. När alla var inne så gick mannen fram och stängde dörren, Carl såg på avstånd det enorma gasmolnet som höll på att sprida sig över hela planeten. Mannen vände sig emot Carl och log ett kusligt leende mot honom.

Inte ens jag trodde att WUI skulle ha mage nog att göra något sådant här.

En av hylon varelserna gick fram till honom och la en arm runt hans midja, när Carl såg upp på henne såg han att hon inte såg likadan ut som de andra hylon varelserna. Hennes hår var rött, hennes ögon gröna och hon var längre än de andra, han såg att de andra varelserna betraktade henne med respekt, hon var förmodligen någon slags ledare bland dessa varelser. Men Carl förstod inte vad dessa män var, var det vad som hänt med de två tidigare expeditionerna? Hade de blivit som dessa män? Mannen och den rödhåriga hylon varelsen kysste varandra, Carl förvånades av den ömhet och kärlek som tycktes passera mellan dem, om han inte visste bättre skulle han trott att de faktiskt brydde sig om varandra. Plötsligt la Carl märke till något som fick honom att spärra upp ögonen i chock, varelsens mage var stor och rund, inte från fetma, utan från…

Min gud…

Mumlade Carl, när han såg sig omkring så upptäckte han att alla hylon varelserna var gravida, han kunde inte tro det, om det var som han trodde så stred det här emot mänskligheten. Han försökte få fram något men kunde inte få fram ett ljud. Mannen framför honom förde upp ett finger mellan benen på hylon varelsen, hon gav ifrån sig några morrande stön medan han pullade henne långsamt. Mannen såg ned på Carl medan han pullade varelsen som stönade under behandlingen.

Jag var en gång som du, en marinsoldat som tjänade WUI, jag tycks mig minnas att mitt namn var Lukas Anderin, ja just så var det. Men det var innan jag blev en del av denna makt, hylons makt, jag har sett ljuset, vi var det enda hoppet dessa stackars varelser hade och nu när vi gett dem det hoppet gör WUI sitt bästa för att sabotera det lilla hoppet som hylon och Haven har. Det är verkligen motbjudande.

Hans vita ögon sände kalla kårar längs Carls ryggrad, Lukas återgick sedan till sin behandling av den rödhåriga hylon varelsen medans han fortsatte att tilltala Carl med en lugn röst.

Jag förutser att dessa 15 är de enda av hylon som kommer att överleva den förstörelse ni har bringat oss, så tradiskt att en ras som just fått nytt hopp skulle träffas av ett sådant bakslag. Men strunt i det, vi kan fortfarande återuppbygga vår ras, mäktigare och mer vacker än någonsin förut.

Carl kände plötsligt en hand på sin axel, en av varelserna hade gått ner på knä och såg nu på honom, det var inte alls med en sådan blick som han väntade sig. Det fanns inget hat, inget hån och ingen ilska i blicken, det fanns bara en viss kärleksfull ömhet i hennes blick och hon smekte hans kind långsamt. Viskningarna i hans huvud ändrade karaktär och han fann sig själv le mot varelsen, varför hade han inte sett det förut? Det här var inga monster, det här var förmodligen den vackraste varelsen han någonsin sett. Hans ögon vandrade över hennes kropp, hennes runda gravida mage tog inte ifrån henne det minsta av hennes skönhet. Han såg tydligt hennes bröst igenom rankorna som hennes klänning var gjord av och hon hade lagt ett av sina långa slanka ben över ett av hans. Han la försiktigt en hand över hennes runda mage, det här var inte ett monster, det här var en moder såsom vilken annan och han kunde känna de tunna vibrationerna av liv komma ifrån hennes mage. Hennes svans ringlade sig upp runt hans ben och hon la en hand på hans axel medan han långsamt smekte hennes runda mage. Hon gav ifrån sig ett dovt morrande stön och la en arm runt hans nacke och makade sig närmare honom, han kunde se att en del av de andra såg på, några tog på sig själva medan de såg på, andra hade gått ihop med en partner och höll nu på med varandra. Carl höll varelsen tätt intill sig i en omfamning, de särade lite på sig och stirrade in i varandras ögon, i de röda ögonen, i dessa ögon från en annan värld tyckte han att han såg ett svart hål av känslor och tankar, sorg, kärlek och medlidande tycktes vara samlat i dem ögonen och deras hypnotiserande kraft gjorde honom knappt medveten om att deras läppar möttes i en kyss. Han kunde inget annat än älska denna varelse, han strök sina händer längs hennes lår och upp runt hennes runda och knottriga röv, han drog ett finger vid hennes fitta och han kände att hon rös till. Han drog ner sina byxor där han satt och hon slöt en blå knottrig hand om hans kuk och började runka den långsamt, han stönade om och om igen under hennes behandling av honom, detta var underbart. Hon lutade sig fram och sänkte sin mun över hans ollon och han kände hennes långa tunga slicka hans pung och dras upp längs hans kuk. Hennes vassa tänder skrapade knappt mot hans kuk och hennes utomordentliga arbete gjorde snart att han kom i hennes mun. Hon svalde det och såg upp på honom med en lekfull förtjusning i sina ögon, han drog henne tätt intill sig och kysste henne igen. Han stirrade i paralyserad förtjusning hur hon rätade på sig och blottade sin fitta för honom och smekte den medan hon långsamt sänkte ner den över hans kuk. Han tjöt av behag och höll henne tätt intill sig och kysste henne igen, han såg förhäxat på medan hon red honom och utstötte höga morrande tjut, hennes blå bröst och stora blå mage studsade upp och ner framför honom och han kände att han höll på att ge sig. Han fyllde hennes trånga blå fitta med sin varma sperma och hon tjöt av behag, att fylla denna utomjordiska varelse med sin sörja var ett behag bortom något han kunde föreställa sig. Han flämtade och flåsade medan varelsen sänkte ett långt finger till sin fitta och drog sedan upp det när det var täckt av både hans och hennes safter och slickade i sig det. Hon gick av honom och ställde sig på alla fyra framför honom, han var medveten om att han iakttogs av röda och kritvita ögon som inte missade en rörelse han gjorde men han brydde sig inte om det, viskningarna i hans huvud hade gjort honom besatt och ingenting skulle stoppa honom från att tillfredställa henne på alla sätt han kunde. Han ställde sig över henne och särade på hennes skinkor, hennes långa svans virade sig runt hans midja och han runkade hårt sin kuk medan han såg på hennes trånga rövhål som väntade på honom. Med ett enda hårt tryck så tvingade han sin hårda stake in i hennes tighta rövhål. Det var underbart, hans besatthet ökade bara och han älskade ljudet när hans pung daskade hennes rumpa när han slog in i hennes rövhål. Han höjde en hand och började smiska henne medan han knullade henne, hon vickade och svängde på sin blå röv medan han körde sin kuk djupare in i henne. Det var underbart, han älskade det, det här var meningen med livet. Tillslut så kom han djupt in i hennes röv och han drog sig ifrån henne, flämtande och pustande, han la sig ned på golvet och snart så kröp varelsen upp och la sig på honom. Han log mot henne och han log tillbaka, han slöt ögonen och njöt av deras närhet.

Men plötsligt kände han något han inte varit beredd på, någonting vasst skrapade mot hans axel, han fick inte mer av en varning innan sylvassa tänder genomborrade kött, muskler, ben och slet det från hans kropp. Han slog upp ögonen och vrålade av smärta, han kände en våg av energi strömma in i honom, han såg varelsen tugga i sig delen av hans axel som hon slitit bort. Energin som strömmade in i honom tycktes slita hans kropp i stycken, det började svartna för hans blick men så såg han mannen som hette Lukas luta sig över honom med ett leende.

Mänskligheten kommer snart att inse att hylons hämnd inte är någonting att leka med, de har dragit oss till undergångens kant men vi ska leva, vi ska leva för vår hämnd för denna vanhelgelse av det heliga Haven. När hylons nya form har visat sig så ska mänskligheten brista och krossas.

Det svartnade för Carls blick och han skulle inte slå upp ögonen igen förrän de var lika vita som snö.

Slut

Författarens tankar: Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den långa väntan på det nya kapitlet även om jag inte är säker på om det är någon som läser det här XD. Jag vet inte om det här betyder att det blir en fortsättning eller om det här är ett så kallat slut utan ett slut (En historia som slutar mitt i historian och som man aldrig får reda på fortsättningen av) det avgörande på den punkten beror nog mycket på mina läsare, om jag får mycket positivt respons så kanske det blir en fortsättning.

Just nu så skulle jag nog vilja påbörja en annan serie med sexnoveller och jag lämnar min mail för folk som har idéer till en ny serie. Jag är mycket intresserad av idéer som involverar fantasy och sci-fi och diskuterar gärna möjligheten för en ny slags serie med någon med en bra ide.

Jag vill som vanligt påminna er om att de med negativa åsikter om det jag har skrivit kan hålla det för sig själva, jag är inte intresserad av negativt respons. De med positiv respons uppmuntrar jag att kommentera och berätta vad ni tycker. Jag känner dock på mig att jag kommer få en hel del klagomål för den här XD.

Blighter