anime

Sorlet skummade. Ljusstavar överallt bildade ett hav av färg, likt eldflugor dansande i mörkret. Från scenen sköt strålkastare. Pulserande, vibrerande, som en enda otålig kropp väntade publiken på kvällens stjärna: Hatsune Miku. Vilken förledande afton! Ett tiotal meter från scenen stod en pojke, Kisho, med blonderat, stripigt hår och ett euforiskt leende på läpparna. Utstyrseln var komplett: skrikig röd- och svartruting läderkostym med solrosgula partier, överdimensionerat skärp och svarta läderhandskar. Bredvid honom skuttade flickan Umeko glädjevilt. Den turkosa hårförlängningnen och de framhävda flickbrösten flög upp och ned. Ögonen utstrålade all ungdomens förhoppning, tindrande opaler i åskådarvimlet. O ränkfulla natt!
”Hatsuneee!” utbrast hon, men skriket absorberades av publikens öronbedövande vrål. Långsamt - smärtsamt långsamt - steg cyberprinsessan upp ur scengolvet. I den trinda figurens förförande lyster såg beundrarna sitt ideal och sin ängel. Strålar av ljus piskade folkmassan, eggade dem till vansinne.
”Vi älskar dig, Miku!” bullrade Kisho så högt han bara kunde. Han var där, allt annat var oväsentligt.

Försvunnen var morgonens frustration över de oförstående föräldrarna. Hur lidelsefullt hade de inte försökt hindra honom från att åka till konserten? Patetiskt! Han mindes hur de med sina grådaskiga kostymer, allvarsamma grimaser och vitnande hår förebrått honom för sitt lättsamma leverne. ”Förtorkade arbetsnarkomaner”, dömde han. Aldrig skulle han gå deras öde till mötes! Varför avstå denna barnsliga njutning, själva befrielsen från vuxenhetens ok? Rätt som det var bröt Hatsune ut i sång. Publiken höjde sina händer mot taket, skakade och tjöt. Att vara en del av gemenskapen, att uppgå i alltet. Himmelskt underbart. Tårarna smekte Umekos sminkade kinder. Gradvis sköljde de bort ångest och skam, utbytte oro mot rus.
”Det kan du verkligen inte Umeko... Jag vill inte vara ensam hemma, du vet hur svårt jag har att gå.” Moderns förebrående röst gjorde sig hörd en sista gång. Den ekade långt bak i flickans minne.
”Vem skall laga maten? Ibland förstår jag dig inte. Ja men ta av den där löjliga maskeradkostymen och kom hit!” Liggande på sin futon, med ansiktet förvridet av ilska och indignation, såg modern hur hennes dotter smög ut och hörde hur hon försiktigt drog igen dörren efter sig.

Trummornas taktslag tog ut sin rätt på åhörarna. Som ett hårt bultande feberhjärta studsade de framför sin projicerade superstjärna. De hyllade och älskade henne - och visst var hon verklig. Där, i musikens dån, var animeflickan verkligare än föräldrar och skola, betyg och heder. Hon var störst, bäst, vackrast. De långa slanka benen, skylda av strumpbyxor som blottlade låren, den kortkorta skjolen och skimrande hyn! Hon sjöng om den rena kärleken, den lätta kärleken, om oförpliktigande kyssar i hällregnet, om ”jag-älskar-dig” och ”du-är-den-enda-jag-tänker-på”, om sagoprinsar och sagoprinsessor – och det var skönt... Allesammans var de trollkvinnor och trollkarlar som med sina färgrika stavar trollade allting rätt igen. Outrot nalkades, och träffande var de ord som undslapp Hatsunes små läppar

”Nante ne!”

*

Konserten var ett jordskalv, och i dess spår dök efterfester upp på alla håll och kanter. Som av en händelse hamnade Kisho och Umeko på samma stiliga kanapé i mitten av en livlig tillställning. Blyga satt de och sökte efter någon att prata med. Ingen vill verka övergiven när det fullkomligt sprudlar av lycka omkring en. Som tur var spelades en låt de kände väl igen. Umeko nynnade för sig själv och Kisho visslade tyst.
”Wakattara migite ga oruso nano wo nantoka-shite...” nästan viskade hon.
”Nämen, gillar du också Miku Hatsune?” frågade Kisho förvånat. Vem var denna uppenbarelse till flicka? Vithyllt och djävulskt söt såg hon kritiskt på honom.
”Självklart! Känner du inte igen min kostym eller?” utbrast hon med spelad skymf i rösten. Han såg bra ut. Blid som ett barn med obefläckat ansikte. Inte särskilt muskulös men heller inte tanig. Sakta började hon jämföra pojken med sin bild av sagoprinsen. De var alls inte olika.
”Där ser man, du ser ju precis ut som hon.” Och visst såg hon ut som Hatsune, vid närmare anblick var de två nästan identiska. Rådvillt mötte han hennes blick, lamslogs av de enorma ögonen. För varje passerande stund tycktes Umeko allt vackrare.
”Sjukt, jag kom precis från konserten på Zepp!” stammade han fram. Flickan transformerades framför honom. Om hon förut varit vacker var hon nu gudomlig. Hon var illusionen, fast på riktigt. O underbara barndom!
”Där var jag också, det måste vara ödet att vi ses här!” skrattade flickan. Så måttlöst söt han var! Hennes alldeles egna sagoprins, nervös och lite klumpig. Så härligt att bli kär - precis som i serierna. Nej, bättre! Pojken var alla seriehjältarna på en och samma gång. Han var precis vad hon ville, allt som hon gjorde honom till. Fantastiskt!

Ett ögonblick satt de tyst och tänkte på varandra. Inspekterade luftslotten de byggt, prövade soffor och fåtöljer, hoppade i sängarna, njöt i trädgårdens strilande kastanjeblom. Umeko blev otålig. En kyss skulle till för att komplettera sagan, och dolskt gjorde sig luster hörda i hennes djupaste inre. Kisho visste inte vad han ville. Om han gick nu skulle hägringen vara intakt, i flera år skulle han ha glädje av flickan i sina tankar. Å andra sidan ville han ha henne. En drift som inte fanns under barnaåren rev i hans kropp, sökte förstöra hans tillvaro. Plötsligt bröt Umeko tystnaden.
”Nu vet jag vem du föreställer!” hon log triumferande. ”Du är ju utklädd till Shuyin! Dräkten är kanske inte perfekt, men jag vet att det är honom du egentligen är-” orden var inte längre viktiga. Samtidigt tryckte de två ungdomarna varandras händer och förenades i en passionerad kyss. Läpparnas möte kunde inte bli annat än passionerat, ty båda visste själva definitionen av passion. Umeko gav till en oskuldsfull suck. Ögonen beslöjades lidelsefullt och ansiktet rodnade lätt. Kisho strök hennes långa hår, kände sensationen då hennes tunga svarade på hans försiktiga intrång. De hade tagit steget ut i osäkerheten, och älskade det. De bet varandras läppar, utforskade tandraderna och flämtade med jämna mellanrum. Snart ömmade de nyförälskades munnar till en grad att de ej längre orkade kyssas. En stund vilade de bara ansikte mot ansikte. Obetydliga visslingar kom från förbipasserande.

Då grenslade Umeko sin prins, som en säker ryttarinna greppade hon hans kostym och dök ned mot hans bröst. Våldsamt tryckte hon sina brännheta läppar mot hans sårbara hud, han ryckte till vid deras intensiva behandling, kastades mellan njutning och smärta, sveddes och stimulerades. När han tittade upp såg han hur flera människopar tagit plats omkring dem och ägnade sig åt samma eldiga parningslek. Respiten han gavs från sin egen blodsdans var inte lång. Han uppfylldes av en kittlande känsla när hans animeflicka frigjorde honom från betyngande kläder, hon upplivade hans själ med sin energi.

Hon förstod inte vad hon gjorde. Umekos begär kontrollerade hennes handlingar, en kraft som drev henne djupare och djupare in i vuxenheten bortblåste allt motstånd och förnuft. Något nytt och ljuvligt reste sig framför henne, och hon pressade sina läppar även mot det. Det här var outforskad mark, inga sagor berättade om detta hon drivits till. Runt henne sammanbands nakna höfter med varandra, atmosfären elektriserades av stön och flämtningar. Nya djuriska dofter upphetsade henne. Kisho räckte ut sin hand, erbjöd en livboj i stormen.

Som i tusen och åter tusen år före honom tog mannen, så säker i sin maskulina fjäderprakt, tag i sin kvinna lade henne på rygg. Utan att bryta den försäkrande ögonkontakten avklädde Kisho sin brud. Tyget frasade. Som tidsåldrar före henne blottade kvinnan villigt sitt modersköte. Det var en andakt, en sekvens av förväntan och rädsla. Ängslig tog han henne, orolig och tvekande mottog hon honom. Spänningen byggdes upp, ökades för varje möte mellan hårdhet och mjukhet. De gungade, dansade livskraftens vals. Fullbordandet stundade. De såg i varandras ögon, längtade tillbaka till säkerheten. Illusionen fick inte brista!

”Klatsch!”

Kishos ansikte vanställdes av smärta. Hans bakdel sved och han svängde om för att se vem som var ansvarig för nidingsdådet. En grupp rödblossande män, småfeta satyrer stod och skrattade maniskt!
”Nu så, lilla pullan, nu skall du få smaka på riktig manskuk!” gastade de åt Umeko och närmade sig. Ungdomarna slet åt sig sina kläder, varpå de for ut. Hastigt påklädda brast de i gråt. De stapplade iväg i natten medan slutklämmen från Mikus hit hördes från klubben.

”Nante ne!”

*

Kisho såg ut genom monorailtågets fönster. Öknen utbredde sig under honom, den döda marken knappt synlig i nattmörkret. Sanden ven och gisslade rutorna, gav ifrån sig ett surrande tjut. Umeko satt och stirrade ned i golvet. Egentligen var hon alls inte tilldragande. Mascaran hade runnit och svärtade hennes anlete. Hon tittade upp. Hennes ögon såg förkrympta ut, skumma som hos troll. Håret var trassligt och slitet och missfärgat. Vart hade hans ängel flytt?

Han såg hemsk ut. Umeko frågade sig själv hur hon någonsin kunnat kyssa honom. Skuggor under ögonen och sprucken hud var allt hon kunde se. Bar han inte ett illvilligt grin? Det var något frånstötande i hans blick. Han skrämde henne, hon skrämde honom. De stirrande misstroget på varandra. Bredvid dem satt en flicka och lyssnade på musik. Festklädd i vackra tyger och med en omisskännlig glimt i ögat trodde hon på nattens föresatser, hon nynnade.

”Nante ne...”

---

Kritik och betygsättning uppskattas varmt!

---

Inspiration: Melt – Supercell feat. Hatsune Miku
Länk: http://www.youtube.com/watch?v=deC2uxu0XA4

---

Tidigare noveller:

sonaten - 2011-12-19