sonaten

Iskallt och mörkt i staden. Vintervindar piskade gamla anrika byggnader, och stadsbor kilade mellan butiker för att undfly kylan. Snöflingor letade sig ner mellan gränder och torg. De landade så småningom på bänkar och fönsterbräden. Där samlades de på hög, dämpade ljuden omkring sig. Snön iklädde staden en silverslöja, i vilken natten speglade neonljus och stjärnors glöd. Spårvagnar flög omkring över gatorna kors och tvärs, som karuseller. Skockar av människor avlastades och spreds ut i vimlet under månen. I ett tornrumsfönster satt en halvvuxen man och såg ut över dramatiken. Hans kropp var friskt hullig. Den var blodfull och rastlös som en välgödd oxes – och ändå var det någonting nervöst över honom. Den drömska blicken vandrade ute i mörkret; stundom fastnade den på fotgängare, stundom på fordon, stundom på kosmos. Den fäste inte större vikt vid något – likväl tycktes den irriterad. Hur kom det sig att Pierre, pianolärarens son, satt och våndades vid sitt skrivbord?

”Om bara mor inte gått och dött”, reflekterade den rastlöse suckande. ”Då hade det inte varit så förtvivlat tyst.” Pierres far, Andrej, hade precis begett sig ut för att gå på konsert, då sonen överfölls av dessa obekväma tankar. Fadern var en sorglig existens. Han hade en gång för länge sedan varit en framstående pianist. Han och hans fru hade tillhört den främsta av orkestrar, och tillsammans hade de hyllats storligen. De hade besjälat konst framför fina sällskap och lärd publik. De hade spelat de vackraste av stycken. De hade applåderats av självaste konungens hov. Bortblåst och försvunnet. När modern upphörde var det bara för fadern fortsätta den utstakade vägen. Det hade hon velat! Hon hade varit så stolt! Tänk om hon fått vara med! Självklart gick det inte - tonerna hade flagnat, färgen klingat av... Andrej begärde själv avsked från orkestern. Pianot yttrade numera endast de mest skorrande, hjärtskärande ljud. Det fanns inget som tillintetgjorde munterhet som Andrej och hans klagansklaver.
.
”Åh, som jag saknar hennes röst”, utbrast Pierre: ”hennes ljuvliga vaggvisestämma!” Fadern tvingades ta arbete som pianolärare. Andrej hade goda kontakter, han gjorde stor förtjänst på arvtagare som gick i lära hos honom. Emellertid var deras hantering av instrumentet så klumpig och så vårdslös, att de utgjorde en evig påminnelse om hans livs brustna dröm. Med tiden blev han bister och bitter. Andrej blev målaren med förlorad syn, skulptören utan armar. En motvillig åskådare dömd till livet. Likartat trubbades Pierre av när modern försvann. Den måttlösa kärleken han hyst för henne torde ha följt med ner i graven, ty han hade aldrig därefter älskat en kvinna. Pierre brukade stundtals tänka på konsten. ”Vilken underbar inverkan den har på människorna”, tänkte han. ”Och vilken förödelse den skapar hos de som saknar den. Endast konsten har makt att avslöja en människas innersta väsen. Endast den har förmågan att verkligt blottlägga människornas kval. Ännu har jag aldrig träffat någon med en själ så ren som min moders.”

Då steg pianotoner upp i tornrummet. Till en början märktes de knappt. De liknade så Pierres minne av moderns musik, att hans alls inte reagerade på dem. Tonerna steg. De kröp ut med väggarna, letade sig in i varje skrymsle och vrå tills de lagt sig som en gyllne hinna över rummet. Det var ett adagio att dö för. Långsamt och smeksamt och skönt. Pierre försattes i trans, aldrig hade minnena av modern varit så påtagliga. Det tycktes honom som om hon återigen var i livet, som om hon satt alldeles bredvid och vaggade honom till sömns. Han visste inte hur länge han satt där. Tontöcknet försvagade själva begreppen ”tid” och ”rum”, dämpade och dövade allt - men så en skiftning, en ökad takt. Som av en högsommarens värmebölja började luften att dallra. Vibration blev till skalv. En flodvåg av klang, av harmoni störtade upp i tornet och virvlade runt, runt! Pierre slogs av stolen och av en tanke. ”Drömmen är ingen dröm, men verkligheten är inte verklig. Verkligheten är en dröm.” Någon spelade ljuvligt på Andrejs piano.

Pierre tog sig försiktigt upp på fötter igen. Han hade velat ropa, hade velat rusa huvudstupa ner för trappan och kysst vem det än var som satt och musicerade vid flygeln. Men han hejdade sig, orolig för att skrämma varelsen som befann sig där nere. Han övermannades av en underlig känsla. ”Om inte själen vars sång jag hörde så nyss kan hjälpa mig... Om den inte kan slita mig ur håglösheten - då kommer livet att gå mig förbi.” Tyst, tyst smög han sig ned för trappan som ledde till salongen. När han kommit ungefär halvvägs återupptogs pianospelandet. Det var nu en eldigt förförande tonföljd. Glödlamporna i trappnedgången riktigt blixtrade av frigjord energi, och Pierre blev knäsvag. Han skulle falla. Framför sig såg han hur pianisten skulle fly och aldrig mer återkomma. Just som han var på väg att yttra ett förskräckt ”nej!” greppade fingrarna tag om ett porträtt som satt stadigt fastspikat på väggen. Bilden föreställde en ensam man, gammal och vitskäggig, som betraktade honom med en outgrundlig, djupsinnig skepsis. Musiken fortsatte att ljuda nerifrån salongen. Pierre tog ett par trevande steg och kikade ner – vid pianot satt en flicka.

Natasha var Andrejs välgörenhetsfall. Det var tradition bland stadens musikaliska mentorer i det högre samhällsskiktet att ta sig an ett fåtal fattiga elever som uppvisade exceptionell talang, men fadern hade aldrig följt seden. Hon var undantaget. Kanhända tände flickan något varmt i pianoläraren som länge frusit kall, för flera gånger i veckan undervisade han henne. Detta förbryllade Pierre som kände till faderns avsky för arbetet. Natashas historia var enastående, och Andrej berättade den ofta för honom. Hon växte upp på ett fattighus där föräldrarna lämnat henne då hon var mycket liten. Åldringarna tog hand om henne, skyddade henne - så gott de kunde - från Misären och Eländet. Inte desto mindre mötte hon under sina sju första år mycket desillusion. En dag kom en nedbruten herreman till hemmet. Han hade förlorat allt: hälsa, hem och hustru. Till yttermera hade fabriken han ägt brunnit ner och med den hans hela kapital. En liten flygel var den enda ägodelen han bringade med sig, och den ställdes väl synlig i fattighusets matsal. Han blev den som värnade mest om Natasha, och kanske var hon det enda han skulle lämna till eftervärlden.

Där var hon nu, alldeles nära, och spelade inlevelsefullt. Hon blundade och böjde huvudet lätt bakåt, upp mot taket och himmelen, syftande till det övermänskliga. Pierre blickade oavvänt på den unga kvinnan, trollbunden av hennes magi. Den forne fabrikören lät Natasha öva på pianot medan resten av fattighjonen satt omkring och lyssnade. Han tog med henne på utflykter i staden och visade de fina kvarteren där han tidigare hört hemma. Han hade till och med tagit henne på baletten när han blev inbjuden av en skamsen gammal bekantskap. Allt han kunde göra, gjorde han för henne. Allt med ett förkrossande svårmod, ty han bar tunga bördor. Vid just detta svårmod fäste sig flickan, och genom hennes musik förmedlades snart en otrolig omtänksamhet. När fabrikören gick bort flera år senare såldes hans piano och Natasha lämnade fattighuset. Andrej fann den snart vuxna flickan på en krog där hon kastade sin förmågas pärlor åt döva svin. Han antog henne, hon antog honom. I natt, under dessa ödesmättade mörkertimmar, hade hon tillåtits använda Andrejs eget piano medan han var borta.

Natashas svarta, yviga hår var uppsatt i en tofs. Den gungade lätt då hon svängde i de intensiva passagerna. Rik och lång var hennes mörka man, svart var hennes läppstift. Hennes ögon – bruna som vackraste bärnsten – strålade när hon öppnade dem. Allt stod i skön kontrast mot den kritvita huden. Ännu hade hon inte märkt sin hänförda åskådare. Hon var lång, graciös och mystisk. Här, i stormens öga, hade inte musiken samma våldsamma påverkan. En stillsam ånga steg från pianisten och hennes instrument. Den höljde rummet i eggande färger som skiftade i rött och blått och lila. Pierre kunde skymta de vita händerna som dansade över tangenterna. Fingrarna var så sammanfogade med instrumentet i sitt lidelsefulla spelande, att de verkade vara en förlängning av själva pianot. Hans blick vandrade ner över hennes kläder. Hon bar en kabelstickad cape som veckades lätt över barmen, under den en vit silkesblus - med ens avstannade musiken. Pierre tittade förvirrat upp, och när han mötte Natashas blick såg han en strimma, en flyktig glimt av evigheten.

Hon rodnade när hon fick syn på honom men sade ingenting. Han log osäkert mot henne. Det dånade underligt i hans öron. De makalösa tonerna hade förändrat hans sinne, som nu törstade efter dem svårt. När man lyssnat till det ojämförliga tycks själva tystnaden simpel och banal.
”Ursäkta om jag skrämde dig. Jag menade inte att avbryta” stammade han fram.
Han gav Natasha en bedjande blick. Hon fick inte bli förnärmad. Hon fick heller inte tycka honom för känslig. Hur såg han ut egentligen? Måtte hon inte tycka honom charmlös! Men hur kunde han jämföra sig själv med en nedstigen gudinna, själva Afrodites dotter?
”Nej, inte alls” svarade hon efter en stund. ”Det är jag som skall ursäkta, jag trodde ingen var hemma...”
Ytterligare några ögonblick passerade och de två sneglade blygt på varandra. Till sist reste flickan sig upp och sköt ut flygelbänken. En rungade oroskänsla genomfor Pierre.
”Jag borde nog gå” nästan viskade hon. ”Jag vill inte vara till besvär och –”
”Snälla stanna” avbröt han.

Pierre öppnade en flaska rött vin och hällde upp i glas. Under tystnad förde Natasha drycken till sin mun. Den mörkröda vätskan passerade de sensuella läpparna och gnistor slog ur hennes ögon. Värmen steg i Pierres kropp. Blodet forsade genom ådrorna och sammanblandades med vinets styrka. Hon tittade storögt på honom, flyttade närmare honom på flygelbänken där de satt.
”Vilket stycke spelade du förut?” frågade Pierre rådvillt.
Natasha såg misstroget på honom, kanske hade hon hoppats på en förtroligare fråga. Hon drack ännu en klunk varpå hon svarade med flickaktigt oskyldig stämma:
”Beethovens Kreutzersonat. Den tilltalar mig – så kärleksfull och yster.”
”Det var det vackraste jag någonsin hört” sade han utan att kunna hejda sig.
Han ångrade sig genast när han insåg hur fåraktig kommentaren lät. Natasha gav honom ett roat leende och bet sig lockande i underläppen. Ruset och frestelsen försvagade hans omdöme.
”Vill du spela den för mig igen?” erfordrande han.
Och hon spelade.

I samma stund som flickan vidrörde tangenterna väcktes en sångfågel; den sköt upp och fyllde rummet med sitt glädjeskri. Samtidigt väcktes en vrålande hunger, en obönhörlig lust inom Pierre. Han behövde henne. Så länge hade han varit utan kärlek att när han nu mötte den brast alla barriärer. Han la sin grova hand på Natashas smala lår, som täcktes av ett par korta manchestershorts. Hon ryckte till när han rörde vid henne. Två eller tre toner kom av sig innan hon återfick kontrollen över stycket. Sedan fortsatte hon spela som om inget hade hänt. Pierre visste inte hur han skulle tolka hennes tystnad, men han kunde inte motstå det begär som växte okontrollerat inom honom. Handen fördes innanför shortsen och med mjuka rörelser strök den hennes innerlår. Natasha flämtade, blundade, fortsatte att spela. Intensiteten i musiken ökade avsevärt. Tonerna ekade fram och tillbaka mellan väggarna, jagade varandra som aldrig förr. När Pierres beröring nådde det allra innersta stönade flickan rakt ut. Det tog inte lång tid innan det gick för henne. Med en kraftansträngning slog hon ett ackord i moll och slängde sina armar om Pierre. Hon darrade och grät.

”Är något på tok?” frågade han oroligt.
Skammen vällde upp inom honom. Han hade gått för långt. Han hade besudlat henne, den renaste av rena.
”Nej, ingenting...” svarade hon, varpå hon satte sig bredbent över honom och gav en kyss.
För första gången på flera år kysstes Pierre. Och vilken kyss! Så innerligt kärleksfull! Natashas mjuka läppar mot hans ovant stela. Natashas smeksamma tunga mot hans tafatt sökande. Hon klädde av honom skjortan. Knapp för knapp. Kysste sedan lekfullt hans bröstkorg och lyssnade till hans upprörda hjärteslag. Han drog av henne capen och blusen under vilken han fick skåda hennes sköna nakenhet. Två välformade bröst fångade hans blick. Han omfamnade henne, tryckte henne till sig. Två pulser blev till en där de skälvde intill varandra.
”Nu vill jag att du älskar med mig som du aldrig älskat förut” viskade flickan i pojkens öra. Han lyfte henne i sina starka armar.

Pierre bar upp Natasha på flygeln, hon var lätt som en fjäder i hans armar. Försiktigt lade han henne på rygg. Vit överkropp stod ut mot flygelns svärta. Shortsen trädde han av henne. Flickans livsvarma safter fläckade trosorna och spred undersköna dofter. Utslagen som en ros om våren låg hon och anade honom med spänd förväntan. Han kysste hennes ljumskar. Först med suktande läppar, sedan strök han även med tungan. Hon krängde och vred sig av njutning. Suckade och stönade när han kom för nära härligheten. Kärlekssafterna dränkte underbyxorna allt eftersom han fortsatte. Hon var upphetsad nog att själv slita av trosorna. Med plötslig bestämdhet tog hon tag med sina nätta fingrar om hans huvud, och pressade ned det mot sitt sköte. Pierre särade på blygdläpparna i ett ömsint svep. Natasha skrek rakt ut och sammanpressade sina lår över hans huvud. Kvinnoblomman försökte sluta sig, värja sig från den överväldigande euforin. Pojken var obarmhärtig, han fortsatte vispa med tungan. Då sparkade hon honom ifrån sig med eld i blick.

Han gick till motangrepp. Mansprakten blottlades när Pierre lät linnebyxorna falla till marken. Flickan mätte ståndaren med blicken och log uppskattande. Hela hennes jämna tandrad syntes mot det mörka läppstiftet. Ett muntert skratt. Hon sprang upp från flygeln och mot sin partner. Som i en dans fångade han henne i språnget. Skämtsamt och teatraliskt bars hon bort mot en vägg. När han ställde henne mot den återkom emellertid allvaret. En kort sekund begrundade de älskande tyngden av sin handling. Pierre lät sin hetta vila alldeles nära Natashas blygd. Hon stålsatte sig. Långsamt blev han ett med henne. Samtidigt tog han ett fast grepp om hennes byst, klämde och masserade. Friktionen ökade, ett genomträngande sken steg från de två kropparna. Det är något storslaget över skapelseakten, den mest fundamentala av mänskliga beteenden. In och ut, häv och skjut. Natasha vände sig om och såg på sin hane. Ivrig att själv få ge trädde hon av sig ståndaren.

Hon satt på knä och framför henne skälvde Pierres faderskraft. Hon kysste den försiktigt, kittlade med tungan. Ådror likt rep framträdde när blodet rusade ner mot ståndet. Givmilt gav hon allt hon kunde. Fingrarna smekte och spelade över honom. Hon tog hans lem, begravde den djupt i sin mun och sög girigt. Känslor av bottenlöst välbehag genomsyrade pojkens hela väsen. Hans makt av man var helt i kvinnans våld. Känslan förstärktes, byggdes på, intensifierades. Om hon fortsatte så skulle han vara oförmögen att hejda sig. Plötsligt tryckte Natasha mansprakten ännu längre in. Pierre försökte tvinga bort henne, men hon höll den kvar långt inne. När som helst skulle det gå för honom. Med ett djuriskt vrål briserade han och en urladdning livseld lösgjordes, begravdes i henne. Ännu en stund höll hon kvar honom och svalde hans fruktsamma saft. Han tittade förvånat på kvinnan. Hon slickade sig om läpparna. Sedan ett förförande leende.
”Vi går upp i tornrummet” sa hon.

De älskande sprang upp för trappan och passerade mannen i porträttet. Den gamles blick var till synes mycket självgod då han tittade på pojken och flickan, som om han bar på hemlig vetskap.
”Du liknar din far precis” konstaterade Natasha glatt.
Påståendet förbryllade Pierre.
”Inte alls”, försäkrade han. ”Min far är en oåterkalleligt brusten man. Jag är lycklig, eller, med dig är jag lycklig. Du har förskingrat alla moln på mitt sinnes himmel!”
Med ens föll en skugga över hennes ansikte. Han kunde för sitt liv inte placera den. Var det någonting han hade sagt? Kanske var det bara hans inbillning, och han förjagade tanken. Natasha öppnade fönstret lite grann, disträ och frånvarande.
”Kom till mig”, uppmanade han där han satt på sängen. ”Lägg dig här bredvid...”

Hon kom till honom, men utan den livsbejakande glädjen hon tidigare haft. De började åter kyssas. Pierre drev på, lysten på nytt. Han stimulerade hennes bröstvårtor med sin tunga, snart stod de givakt. Efter en stund tändes också Natasha igen. ”Hon kom nog på bättre tankar”, tänkte Pierre. I det hade han rätt. Hon ställde sig på alla fyra och svankade mot honom. Han kysste hennes skinka innan han beslöt sig för att åter sammanstråla med henne. Nu skapade de en alldeles egen musik; älskogsljuden bildade harmonier. Slutligen skrek Natasha sin älskades namn rakt ut genom det gläntande fönstret. ”Åh, åh, åh! Andrej!!!”

Utanför fönstret tilltog nederbörden. Den tunga snön föll och dränkte allt.
Han famnade en skugga, och älskade en dröm.

---

Kritik och betygsättning uppskattas varmt!

---

Inspiration: Kreutzersonaten med Nathan Milstein och Georges Pludermacher.
Länk: http://www.youtube.com/watch?v=mixnMzHUYxA