Mannen som sket på sig med ett högre syfte

”Becksvart, ingen aktivitet att rapportera den senaste timmen, lyset är kontrollerat och fungerar.
Det är stopp i sopnedkastet men vår kära vardagshjälte tillika fastighetsskötare är informerad och en felanmälan är skriven.”
Jag satt med en bläckpenna i handen på en liten pall i hallen och arbetade på den administrativa delen av mitt senaste övervakningsprojekt.
Varje avvikelse i vardagen fördes in i min dagbok så att jag kunde studera mönstren och upptäcka varningssignalerna i förtid.
Gårdagen hade varit särskilt besynnerlig eftersom det på anslagstavlan i entrén satt en lapp på vilken jag kallades för ”jubelidiot”.
Jag hade ingen aning om vem som satt ditt lappen, men att många avskydde mig var ett välkänt faktum då jag är en person med starka övertygelser.
Den sociala friktionen var på sätt och viss mitt andra namn, men jag försökte alltid göra rätt för mig om den möjligheten presenterades.
Visst led jag av förföljelsemani, men min favoritastrolog varnade faktiskt för en olycksbådande händelse i stjärnkonstellationen Cassiopeja den här veckan, så det fanns all anledning att vara på sin vakt.
Det enda området jag läste om inom vetenskaplig astronomi var de svarta hålen, jag kunde definitivt relatera till att vara fångad i ett mörker som jag omöjligt kunde fly ifrån.
Jag trodde för övrigt att både sant och falskt tjänade sitt syfte i en människas liv, för ibland var tillvaron så trist att en nödlögn var den enda orsaken att lämna sin säng.
Fantasin var ju ofta svårt sargad och undernärd hos de vars livsöden sammanförde dem med mig i korta intetsägande möten.
Varje person som passerade där utanför på gatan var blott en potentiell främling, mer kapacitet fanns inte tillgänglig i ett eventuellt möte, vi skulle aldrig finna varandra fastän vi alla längtade efter att få göra det.
En syntetisk flod hade sköljt över oss, helt själlös till sin natur, men så skrämmande att människan drack dess villkor utav rädsla för att annars drunkna i den.
Översvämningen förgiftade vår vilja, vi började tro på nödvändiga ont och förlöjligandet utav vår egen historia och framtid.
Verkligheten var som en stor ful och hårig gammelmormor som inte längre kunde ta hand om sig själv, därför tvingades jag agera väktare i allmänhetens intresse på en daglig basis.
Jag satt på vakt vid dörrögat i min boning den där kvällen. Lugnet och stillheten därute i trapphuset skulle snart vara fejk news så mycket hade jag begripit.
Kvällstidningen hade varnat för den nära förestående ryska invasionen, efter den läsningen satt jag där på helspänn och skakade som ett asplöv av fruktan.
Kanske skulle elitsoldaterna slå till just inatt, för vädret var så pass uselt att få skulle upptäcka dem utomhus innan det var för sent.
I min vänsterhand vilade en potatisskalare, redo att lägga det dödande snittet i min egen handled. Ingen främmande makt skulle ta mig levande om situationen skulle eskalera bortom min förmåga att hantera kapitulationen och förnedringen.
Mina tvångstankar fick mig att rycka i handtaget gång på gång, för att säkerställa att dörren var låst.
I en stund av tvivel slängde jag ett öga på spegeln i andra änden av rummet, när jag såg min egen ynklighet i den så kunde jag inte sluta fundera kring vad för slags samhälle som var kapabelt att producera en individ som mig.
Den moderna isolerade livsstilen höll mig svag och lättkontrollerad, jag var ett praktexempel på vad social manipulation och egocentrism ledde till i sin mest fulländade form.
Jag var smärtsamt medveten om hur allt är giftigt i fel dosering, och mina grubblerier hade blivit toxiska på grund av för mycket fritid och för mycket begär.
Meditation var en möjlig medicin mot min ångest, men vid tillfället i fråga hade jag ingen ro att utforska sådant.
Jag såg på de dystert mörkbruna tapeterna som effektivt krympte rummet i sinnet.
Hallen var enkelt inredd och avskalad, liksom i övriga lägenheten fanns bara det väsentliga.
På golvet låg halvlästa böcker om överlevnad i den svenska urskogen.
Det återkommande inslaget i lägenheten var att högresta kaktusar återfanns i varje rum, inga andra växter överlevde någon nämnvärd tid i mitt sällskap.
Tavlor med bistra sjömän var också en syn man möttes av lite överallt, dessa hade jag ärvt från en släkting som samlade på sådana motiv.
En kikare på stativ stod placerad vid fönstret i vardagsrummet, ett gasolkök och en tändsticksask låg vid ett av dess ben.
I samma rum på bäddsoffan vilade mitt anrika dragspel, det var kopplat till en analog förstärkare som jag byggt själv av upphittade objekt från källarförrådet: i ett kokkärl trängdes hopfogade lysrör isolerade med dammsugarpåsar, i centrum drev en handvisp med vevandet rotationen som i teorin ökade volymen, en fasttejpad garagetratt ledde ljudet från dragspelet in i uppfinningen.
Där låg också en polsk herrtidning med kladdiga sidor där till och med mittuppslaget med utvikstjejen saknades, lektyren hade jag funnit i en buske på gården.
På bordet låg en målarduk i linne med mitt självporträtt vid sidan av flera tuber oljefärger och några svinborstpenslar.
Jag målade mig som jag borde vara skapt, fulländad ståendes på en ouppnåelig piedestal med en ljuskälla bakom huvudet: temat var att jag precis stigit ner i etern från en stjärna.
Måleriet av denna typen var en nödvändighet för att kunna inspireras till ständig förbättring, faran låg enligt min mening i att nöja sig med mindre än det omöjliga.
Mitt huvud var rundare med fylligare kinder på duken, någonting överlägset och grymt var märkbart i ansiktsuttrycket.
Om jag åt mer kaloririk mat, tränade mer styrkelyft och systematiskt läste livstrött filosofi, så kanske jag skulle kunna se ut sådär en vacker dag.
På golvet hade jag bunkrat upp med en liten hög med konserverad tonfisk i olja, därjämte stod en fulöl. Ja jävlar, natten skulle bli lång och enahanda.
I veckor hade jag förberett mig på den kommande krisen. Många judovideor på nätet hade lärt mig de mest elementära kasten i närstrid, dessutom hade jag specialstuderat hur man obeväpnad försvarar sig mot en bajonett.
Själva väntan var det värsta, jag ville ha striden avklarad snabbt och värdigt. Men det rörde sig om ett utnötningskrig där fienden sannolikt hade kartlagt mina vanor och placerat agenter på Coop Konsum.
Hårdföra män med ryskt utseende, snaggat hår och typisk KGB trenchcoat, satt på en bänk mittemot butiken i morse.
En utav agenterna frågade en passerande äldre dam vad klockan var genom att peka på sin handled, hon vågade naturligtvis inte prata med skumt folk hon inte kände.
Männen hade en mordisk schäferhund okopplad på platsen, och jag uppmärksammade att de slängde misstänksamma blickar bakom solglasögonen vilket fick mig att retirera illa kvickt.
Jag hade på känn att herrarna tänkte stoppa mig i en säck och kasta in mig i en hårt begagnad Volga GAZ-31029 med insynsskyddade rutor.
Jag vände resolut på klacken och sprang som en iller med brinnande svans genom Biskopsgården, för att förvirra mina förföljare så rörde jag mig i sicksack fram och tillbaks mellan bilarna som trafikerade vägen.
Snart skulle jag tvingas uppsöka en ny livsmedelsbutik för min överlevnad, eftersom det sista brödet i skafferiet var grönt av mögel och krävde kokning för att bli ätbart.
Jag reste mig från pallen och gick en tur genom lägenheten för att sträcka på benen, tristessen gjorde sig påmind och jag behövde aktivera mig fysiskt.
Jag hade för att sysselsätta mig själv memorerat var varje flaga i väggens färg började och slutade på utsidan dörren; om bara mina egna brister vore lika lättöverskådliga och enkla att reparera.
Min självömkan kanske skulle göra intryck på Spetsnaz efter att de forcerat min ytterdörr; om jag kröp ihop i fosterställning och lipade passionerat så kanske ingen skulle slösa bort en kula på det harmlösa svenneknytet i hörnet.
Ingen syntes till på innergården när jag kikade ut mellan de neddragna persiennerna. Barnen lekte inte utomhus längre, de borde pyssla med traditionella dockor och moraliska dilemman, men nu satt de bara still på sina rum och odlade populära folksjukdomar.
I ett träd på en gren satt en plastpåse som prasslade och vajade av och ann, den klängde och tvinnade sig som om den befann sig i obeskrivliga smärtor och existentiellt svårmod.
Vindens tjut ersattes inom kort av gnisslandet från en framrusande spårvagn på väg mot centrala Göteborg.
Ett ungt par stod utanför min portuppgång och grälade om vilken utav citrusfrukterna som är godast, sådana triviala ämnen utgjorde tydligen kärnan i deras sociala teater.
Vad de innerst inne ville säga varandra kunde man bara spekulera kring, förmodligen rörde det sig om opassande sanningar och observationer som hade knäckt deras förhållande på mitten.
Personligen kunde jag aldrig avleda uppmärksamheten från min längtan, oro och ånger tillräckligt länge för att bygga fungerande relationer.
Plötsligt hördes fotsteg i trapphuset, jag lyssnade utan att våga andas efter indikationer som kunde avslöja identiteten på personen som närmade sig. Stegen var mjuka och saknade den hårda exaktheten hos en professionell mördare som alltid rör sig med militär noggrannhet.
Jag fattade mod och inväntade främlingen som jag redan i detta skedet hade tappat en stor del av min respekt och mitt intresse inför.
Till min lättnad var det bara grannen i lägenheten bredvid min som återvände hem.
Han kom kånkande på någonting stort, närmare bestämt en ny HD-TV.
Den var platt och lockande till skillnad från min motsvarighet och detta faktum väckte en stor avundsjuka inom mig.
Här satt jag redo att varna de andra inför främmande hot, och hur visade de sin tacksamhet? Genom att köpa en ny TV till sig själva, och inte till mig?
Det tog inte lång stund förrän jag insåg att ett besök hos min fräcka granne var en ofrånkomlighet.
Att ringa på dörren var inte lönt, för jag visste att den mannen föraktade mig och ansåg att jag kunde likställas med en sjukdom i fastighetens sköra kropp.
Om sanningen ska fram så var jag inget stort fan av honom heller, ibland sjöng han rockballader som hördes genom väggen och bristen på begåvning plågade mig något oerhört.
Som straff hade jag slängt ut hans tvätt på golvet i tvättstugan, fräst näsan i och hoppat jämfota på den med skitiga skor.
Utöver dessa tillrättavisande handlingar brukade jag pressa in all min reklam som jag inte ville läsa i hans brevinkast.
Jag tog av mig morgonrocken och bytte snabbt om till t-shirt, tvärcoola jeans med hål, Gore-Tex jacka, bergsklättrarkängor och slokhatt.
Med kammen och en klick Becel skapade jag en godtagbar frisyr av mitt vildvuxna hår.
Min granne skulle tas med överraskning och jag hade en plan för hur hela operationen skulle fortskrida så tidseffektivt som möjligt.
Parallellt med allt mitt svårmod hade en mystisk dimma smugit sig in över staden, med den följde att en uppsjö av märkliga figurer bröt sig ur sin dvala;
de kröp fram ur papperskorgar vid busshållplatser, ur tomrummen under spiraltrapporna i parkeringshusen, ur buskagen jämte villorna, ur nedre däck på övergivna båtar i hamnen, ur städskrubbarna i företagslokaler, för att inte tala om hur de mödosamt klämde sig ur klädskåpen i skolornas gymnastiksalar.
Ingen visste vilka de här personerna var, vart de kom ifrån, eller ens vart de var på väg.
Jag hoppades att det inte var hem till mig de skulle tåga, det var en sak som var säker.
Enligt vittnesuppgifter samlades de på vissa avskilda platser för att utföra streetdance till hård Detroit techno från sent 80-tal.
Påståendena var otaliga; det pratades på gatan om ett gäng där medlemmarna bar joggingdressar i skrikiga färger, det spekulerades även kring möjligheten att pannband och kassett stereo användes under dessa nostalgiska ritualer, eller vad det nu rörde sig om för aktiviteter.
Polisen befarade att den elektroniska musiken skulle förföra ungdomar i staden, och att fenomenet skulle få fler att överge sina roller som dugliga underkuvade medborgare.
Skräckscenariot vore enligt tidningen om en hel generation gick under jorden och gömde sig utom räckhåll för demokratin.
Det stod att läsa i artikeln: ”Att självbestämda rörelser till musik praktiseras i stadens gränder utan att ett samhällsorgan kan inspektera och reglera verksamheten är mycket allvarligt.”
Andra experter förklarade att hela påståendet med dans var en ultramodern folksaga och inget annat än sensationshysteri.
Beteendet i dimma förklarades med att hela subkulturen var så underground att den inte fick visas upp inför utomstående, antagandet styrktes också av det hemlighållande och den anonymitet man så framgångsrikt bedrivit under åratal.
Enligt denna teori samlades gänget för att utföra vandalism och klotter, motivet var kanske även att gruppen ville behärska gatorna under de timmarna de var svårtillgängliga för allmänheten.
Det ryktades om att man funnit CD-skivor i fodral fasttejpade på undersidan av sittplatser i området där gänget ska ha vistats.
När dessa skivor undersöktes fann man en slags digital flaskpost med nödmeddelanden i textformat: unga män beskrev fruktansvärt misskötta arbetsplatser, ödleliknande chefer, oförmågan att hitta en egen lägenhet och sorgen över att fattas en stimulerande kultur.
Var detta det tysta ropet på hjälp som varje vuxen människa med intuition registrerat, men som vi alla vägrade acceptera?
Jag visste inte vad som var sant, men jag hade sett konturer och skuggor av män i byxor så breda att de skulle rymma 3 normalstora personer.
Dessutom hade jag hört föråldrade beats som ekade på avstånd en dimmig sommarnatt, detta var givetvis lika kusligt för mig som allt annat okänt jag träffade på i mitt inrutade liv.
Nej, här behövde jag ta mig samman och fokusera på mitt kommande besök hos grannen.
Det ösregnade när jag gick ut på balkongen och försökte se in i lägenheten som intresserade mig, den grisen hade också persiennerna nerdragna så jag fick ingen klar uppfattning om hotbilden därinne.
Var han ensam, eller var hans fru också hemma? De skulle antagligen kunna övermanna mig tillsammans om de samarbetade med oddsen på sin sida.
Möjligheten existerade att min granne satt och pratade känslor med sin respektive i denna stund. Jag vågade inte föreställa mig implikationen utav ett sådant samtal, för jag var redan tillräckligt förvirrad med mina egna känslor. Att två personer ens kunde försöka sig på osedligheten att bli ett gemensamt strävande var en fasa för mig.
Räddharen inombords viskade något, men åsikterna hos en vegetarian intresserade mig inte alls. Det fanns ingen återvändo nu när allt var bestämt i mitt beräknande sinne.
Jag tog ett djupt andetag och skickade bägge benen över mitt balkongräcke med stor dumdristighet.
Likt ett vigt kattdjur började jag klättra längst med husväggen, mina naglar grävde desperat i det porösa fuskbygget och lämnade djupa hål efter sig.
Det var beklämmande att inse att jag förmodligen hade kunnat riva större delen av huset för hand utan redskap, att väggarna stod och inte hade slaknat var mer tur än hantverksskicklighet.
Det fanns inget stadigt att greppa tag i och regnet piskade mig obönhörligt i ansiktet när jag stirrade upp mot den mörka ridån ovan.
På taket satt det en argsint vit/grå sak som jag först inte kunde identifiera på grund av dimman, men det slog mig kort därpå att det rörde sig om en överdimensionerad fiskmås.
Jag överdriver inte när jag påstår att den var stor som en islandshäst, hur denna strutsliknande storstadsmutation tagit sig upp dit övergick mitt förstånd.
Näbben var ett dödligt vapen som till längden kunde jämföras med en kökskniv av större modell.
Måsen kunde följaktligen picka hål på flertalet av de hårdare material som den ställdes inför i sin jakt på föda, och var trots sin klumpighet perfekt anpassad till sin urbana miljö.
De vanliga fiskmåsarna höll sig på säkert avstånd från inkräktaren som oturligt nog hade byggt ett bo av ett traktordäck på deras territorium.
Så var det förstås att alla avvikande individer oavsett djurart blev utfrysta och bemötta med misstänksamhet, jag kunde sympatisera och visste hur det kändes.
Fågeln skrek som en stridslysten sergeant under inryckning, och om tillfälle gavs skulle detta missfoster hacka i sig mina ögon och inälvor.
Vad livnärde sig ett sådant kolossalt monster av egentligen?
Troligtvis medvetslösa alkoholister i stadsparken som ingen saknade; förmodligen sköljdes offren ner med förorenat gult vatten från fontänen i parken; högst sannolikt var detta vatten orsaken till att det skapats supergener och abnorm storlek hos det magnifika djuret i fråga.
Kanske var detta till och med ett GMO-djur, utsänt av militären för att röja undan personer med avvikande åsikter eller betalningsanmärkningar.
Något liknande hade jag aldrig skådat, och jag hade tvingats se ganska mycket.
Jag befann mig på tredje våningen, ett fall från den höjden skulle antagligen döda eller förlama mig.
Dropparna smattrade irriterande mot brättet på min hatt, dessutom slog blixten ner inte långt från skådeplatsen för min avancerade akrobatik.
Man granskade mig nu även från markplan på innergården mellan husen.
Två antika tanter i de fulaste stickade koftor jag skådat, stod där under mig med en gemensam sopsäck som regnskydd.
De svor långa ramsor innehållandes gammalsvenska ord, i ett nedrigt försök att bringa mig ur fattningen eller för att lära mig ett och annat.
Likt häxor fräste de, och deras vidöppna käftar avslöjade några enstaka gulnade tänder som sjöng på sista versen mellan de vidsträckta luckorna.
Käkarna blev så hårt spända under ordströmmarna att det knakade i det skrovliga barkliknande skinnet.
Jag var illa ute i den stunden, ansatt av dessa skiftande odjur och vädrets oåterkalleliga makter.
Halvvägs över mardrömsdistansen började jag därtill tappa känsel och rörlighet i fingrarna, dessutom var de blodiga med naglarna kraftigt nerslipade.
Tanterna stod som fastklistrade mot husväggen nu, deras armar var utsträckta mot mig och de klöste ivrigt åt skyarna, detta fastän det måste ha varit ett avstånd på närmare 8 meter oss emellan.
Med benens kraft sköt jag mig ut från väggen och fick tag i balkongräcket med min ena hand, så blev jag hängande en kort stund tills krafterna återkom i den vilande handen.
Vem hade kunnat ana att tanterna till och med skulle kasta en handväska på mig i denna svåra belägenhet?
Det var faktiskt precis vad som inträffade, och måsen skrattade samtidigt sitt onda skratt från sin högt belägna panoramavy.
Djuret skiftade fram och tillbaks mellan de bägge ögongloberna som studerade mig, antagligen var detta ett sätt att avståndsbedöma exakt vart dess byte befann sig.
Jag såg på fågelns kroppsspråk och fotarbete att den gjorde sig redo för att skutta ner på balkongen som var min färds utstakade slutmål.
Till och med Akilles hade fruktat för sitt liv om han varit med vid det här galna upptåget.
Det hände sig som så att jag ropade på hjälp under denna kritiska fas, vilket är ganska fånigt med tanke på att ingen hjälpte någon annan i dessa tider.
Fågeln störtdök med sina vingar utspärrade i ett taffligt försök till glidflygning, den skrek ett varnande läte som fick fönstren att skaka:
- KIII-IIIIA!
Jag slöt ögonen och beredde mig på att bli fågelmat, jag ägnade alla som varit en betydande del utav mitt liv en snabb tanke och önskade att jag hade fått ta farväl.
Skulle näbben nu perforera min kropp som en tandpetare genomborrar en oliv, för att sedan rycka med mig ner till den hårda asfaltbetongen, vattenpölarna och de galna tanterna.
Men monstret missbedömde sin bana, landade fel på rygg, och studsade som en tennisboll mot golvplattorna på balkongen och fortsatte ner mot sitt omedelbart blodslaskiga slut.
Stjärtfjädrarna var det enda som rörde sig i vinden, fågelns spretande simhudsförsedda jättefötter påminde om fenorna på en dykutrustning.
Tanterna som hade levt på billig kattmat i åratal blev överförtjusta i möjligheten att få tugga riktigt kött igen, ja det spilldes då ingen tid på småprat och gnäll.
Lycksaliga inspekterade de varje muskel och började sedan plocka fjädrarna under glada tillrop.
Tyvärr var de inte starka nog att bära hem odjuret tillsammans, så de åt sig mätta på platsen helt obesvärade av omgivningens reaktioner.
De glömde helt bort den mystiska figuren i slokhatten som de tagit på bar gärning, han som fortfarande satt däruppe på husväggen och gladdes över att vara vid liv.
Flera förbipasserande stannade och förundrades över dimensionerna på denna struts-mås; någon fotograferade scenen, en tiggare ville ha näbben som en trofé, en annan man föreslog att ett museum borde kontaktas och att ingenting fick röras.
En fjärde person på platsen hade ingen åsikt om någonting, och var av denna anledning supernöjd med sig själv.
Nåväl, jag drog mig till sist över räcket och rev ner några korgar med växter i manövern.
Jag hade överlevt prövningen nätt och jämnt, och de båda tanterna hade fått ett extraordinärt samtalsämne att skvallra om i bingohallen och kyrkan.
Vips så var mitt livsäventyr som en bal på kungaslottet i Stockholm: alldeles… alldeles… underbart!
Balkongdörren stod på glänt hos min granne, så jag bjöd mig själv att kika in med all den gästfrihet som jag kände var rättmätigt min.
De infantila pojkrumsgardinerna som mötte mig stack i ögonen med sin fjantighet, men vad kunde man förvänta sig i tider som dessa när eskapismen är den enda sanna vännen?
En obefogat positiv energi genomsyrade rummet, det var som om en alternativ verklighet varit gömd bakom väggen under alla dessa år vi levt sida vid sida.
I bokhyllan trängdes prydnadssaker och krimskrams i flera parallella rader, sorterade efter tema och storlek.
Titlarna på böckerna antydde att de aldrig blivit eller skulle bli lästa, de mest figurerade där för att ge paret en sådan där svår modern image.
Gröna växter stod centrerade med millimeterprecision i fönstren, golvet var blankt och doftade fräscht.
Hela scenen påminde om en sådan där tillrättalagd bild från en IKEA-katalog, det fattades bara att grannens kvinna stod i köket och bakade kanelbullar med rosenröda kinder.
Hur kunde man leva och orientera sig med så många meningslösa ägodelar högt och lågt?
Jag blev en smula irriterad på överflödet som bara väntade på att få trilla ner i en skräpkorg, så snart ägarna fattade misstankar om att den förbannade meningslösheten varit där på besök och förpestat deras allt.
Min fötter trevade försiktigt utan att riktigt vilja ta kliven ditin, men så hörde jag stönande ljud från grannen och insåg att det var för sent att backa ur det stundande mötet.
På avstånd såg jag bara fåntrattens ben på varsin sida av det höga ryggstödet som skiljde oss åt, jag lyssnade uppmärksamt efter andra ljudkällor men inga sådana registrerades, ypperligt bra.
Synen som mötte mig inne i hans vardagsrum var skandalös och direkt olämplig: den grisen satt genomsvettig i sin fåtölj och tokrunkade till den kvinnliga meteorologens väderprognos, han var påtagligt utmattad men med ett brett leende på läpparna och en hög andhämtning.
Som grädden på moset så bar mannen frugans bh över sin vita t-shirt, den hängde lite slarvigt på snedden ska tilläggas.
Var det så här avancerad onani praktiserades i de progressiva svenska hemmen av idag?
Vid en närmare titt såg jag att fanskapet hade fått en rejäl utlösning på vardagsrumsmattan, och tydligen planerade den vällustingen en till, för det gick undan i ett dubbelfattat kukgrepp.
Jag spillde ingen tid utan konfronterade honom omedelbart genom att utropa:
- Vad försiggår här egentligen? Han ryckte till av förvåning, blev likblek och försökte tvinga ner det hårda organet i byxorna.
Jag placerade mitt pekfinger mot hans axel, tryckte upprepande gånger med det på ett auktoritärt sätt, och förklarade att hans kvinnosyn var förkastlig, ja rent av perverterad.
Han lyssnade ansträngt medans jag intog en dominant ställning med ögonbrynen sänkta och hakan kraftigt framskjuten, så att jag liknade Mussolini.
Jag stod bredbent med händerna i sidorna och sökte ögonkontakt med min ynkliga granne, han vägrade spela det spelet på mina villkor och sneglade skamset bort mot hörnet av rummet, eller skamvrån om man så vill.
Samvetskvalen var genuint upplevda, för han sjönk allt djupare ner i fåtöljen och ansiktsuttrycket blev alltmer desperat.
Han bad om ursäkt för sitt agerande, men jag kunde inte lova något sådant av den enkla orsaken att allt här i livet har sitt överpris.
Frågorna kom knappt hörbara, nästan som en viskning när han till sist såg på mig och frågade med darrande underläpp:
- Varför har du kommit in hit? Vad vill du?
För ett ögonblick såg det ut som om denna vuxna karl skulle börja gråta, en sådan scen var det inte alls min avsikt att ställa till med så här gällde det att tänka kvickt.
Kanske hade jag varit onödigt hård mot honom, detta var trots allt hans eget hem, och kanske fick jag på något sätt ta seden dit jag kommit i egenskap av gäst.
Ett gemensamt runkmaraton var uteslutet men jag bestämde mig för att byta taktik, fortsättningsvis tänkte jag tala med en lugnande och trygg röst eftersom mannen redan här visade tecken på att ha blivit mentalt bruten.
Jag placerade faderligt mitt pekfinger över min mun och hyschade bestämt.
- Prata inte mer. Du har varit snuskig och behöver vila.
Passande nog så fann jag en filt i rummet som jag omgående svepte in min granne i för att skapa extra trygghet.
Förhoppningsvis fanns det en tyst överenskommelse mellan oss båda, för jag hade öppnat min medhavda ryggsäck och var i full färd med att stoppa ner TV:n i denna.
Han bara satt där som en typisk dumsvensk och tittade hjälplöst på när jag stal hans TV mitt framför ögonen på honom.
Visst knöt han sin näve av ilska, men han vågade naturligtvis inte säga något.
Jag fattade tag i just denna uppgivna hand, skakade den i min och berömde honom för hans enastående tolerans, generositet och öppenhet.
Med stor ömhet upplyste jag honom om att vi båda hade kunnat vara bästisar i en annorlunda mindre hänsynslös värld.
Jag förklarade att vi var tvingade att konkurrera med varandra på flera plan, för så var det bestämt i både toppen av den mänskliga hierarkin och av kloka moder natur.
Med en rejäl portion ödmjukhet lät jag det bli känt att jag aldrig skulle komma att glömma den här stunden samt att jag i fortsättningen skulle hedra min granne.
När jag fick syn på det lyxiga armbandsuret han bar så försökte jag ta det också, men vid en närmare titt insåg jag att det var en billig kopia som han sålunda kunde behålla.
Grannen mumlade något ohörbart, jag nickade bara instämmande, för vad fanns det kvar att säga efter all denna ärlighet?
Allting skulle ordna sig i sinom tid: nu behövde min granne få vara ifred och bearbeta händelsen, så jag tänkte inte störa längre och tackade för sista gången.
Han tycktes ha vissa svårigheter med att acceptera andras tacksamhet, så jag gav honom numret till min psykolog innan jag gav mig av.
Det kanske kommer som en överraskning för vissa att jag tog balkongvägen tillbaks också, men då ska man veta att jag älskar utmaningar, samt att jag ville att hela intrycket av min visit skulle vara fylld av förundran hos min granne…

Väl hemma igen började jag genast undersöka prestandan på min nya TV. Visst var kontrasten fin, och allt det där tekniska skitsnacket som man skulle kunna rabbla här. Men den verkliga tragedin låg i att verkligheten var lika tragisk och skrämmande i HD, som på min gamla tjock-TV.
Ingenting blev mera klart i högre upplösning, jag fattade fortfarande ingenting om hur samhället var funtat.
Alla de där förbannade pixlarna hade väl ingen påverkan på att pengar skapas genom skuld? Varför skulle jag dyrka min favoritpsykopat hårdare och mer tillgivet om jag såg honom i 4K?
Jag fick panikångest, tuggade fradga och blev okontaktbar för min omgivning.
Sådär blev jag liggande, antagligen i minuter, tills det ringde på dörren. Jag flög upp i sittande position och hasade medelst ålning som en soldat i en skyttegrav, mot vad jag trodde skulle bli min sista stund i jordelivet.
Återigen hade jag fel för vid dörrklockan stod ingen mindre än min grannes fru, synbart uppretad och kanske även utsänd som en spion för ryssen. Ärmarna var uppkavlade på hennes skitfula blus och jag insåg allvaret i detta symboliska hot.
Det var lönlöst att diskutera ärendet beträffande TV:n då vi hade helt skilda åsikter i frågan.
För att lugna henne, bjöd jag henne således att stiga in i mitt kök.
Jag ställde mig vid spisen och kokade vatten till min favorit bland hälsoteer: sorten med grankotte, slamsippa och kvackarlilja.
Det var åratal sedan någon besökte mig i hemmet, och en viss upprymdhet gick inte att förneka inombords.
Nu skulle vi två vara ostörda att göra allt det där mysiga som vuxna människor gör i en privat miljö.
Grannfrun berättade lite om sin livssituation, om sin drömmar, om alla de veka män som alltid letade sig in i hennes tillvaro och som förblev där likt tätt packade tuggummin under en stilettklack.
Hennes nuvarande man hade tydligen tjatat sig till ett äktenskap under flera års tid.
- Gillar damen att fika? Frågade jag med min mest affekterade stämma.
- Nej, jag bantar.
Svaret antydde enligt min mening att det fanns en underliggande längtan efter socker och fett, så jag plockade fram en halvmeters kanellängd ur skafferiet och visade stolt upp den inför henne.
Hon såg ängsligt på mig, samtidigt infann sig en spänning i rummet som ingen av oss lagt märke till tidigare.
Min hals blev torr som fnöske, jag gick några långsamma varv runt bordet hon satt vid och planerade mitt nästa strategiska drag.
Jag betraktade hennes välsminkade anlete och jag började fundera kring vilken rätt hon - i egenskap av gift kvinna - hade att attrahera mig.
Med okontrollerbar lust vräkte jag mig framåt och kysste henne, gensvaret blev en snabb svidande lavett som jag trots all min teoretiska kunskap inom kampsport inte lyckades blockera.
Innan samtalet som följde hann urarta totalt så fattade jag tag i hennes midja och drog henne med ett hastigt ryck till mig, så att hon blev liggande framåtlutad över mig i den andra stolen, i utgångsposition för härlig smisk.
Det är ju känt sedan urminnes tider att när man ger dask så bygger man en tillit som få andra metoder kan efterapa.
Jag tog mig friheten att dra av hennes byxor och började bearbeta den trötta kontorsröven, medelst handflatan och yttersidan handen växelvis i ¾ takt.
Den breda bakdelen dansade och skvalpade som Atlantiska oceanens öppna vidder under inverkan av sträng kulingvind.
Som en strandad val blev grannfrun liggandes i mitt knä, med armar och ben pekandes rakt ut
försökte den arma kvinnan hitta balansen: då tyngdpunkten rubbades med varje fostrande slag.
- Är det första gången för dig? Undrade jag uppriktigt.
Något svar behövdes inte, för de illröda kinderna talade sitt eget tydliga språk när jag ingående granskade hennes reaktion.
Hon såg skeptisk ut men var alltför nyfiken för att vilja avbryta denna nödtvungna aga som lämnade tydliga märken efter min handflata.
Jag vill ogärna nyttja ordet vanskapt, men hennes ben var faktiskt disproportionerligt korta sett till hennes längd; hon överkompenserade säkerligen för denna brist med det klassiskt ettriga humör som korta personer ofta uppvisar.
Inbilla er nu inte att grannfrun var helt passiv sexuellt, för det tog inte lång stund förrän hon började fingerpulla mitt öra; hon ville försäkra sig om att de var rena från vax, vilket inte var fallet.
Vi blandade klassiskt smek med rara kindpussar och positivt laddade ord, vissa harmlösa glåpord letade sig också in i akten för variationens skull.
Det blev outtalat men självklart att om vi inte dödade tiden, så skulle tiden döda tålamodet i oss.
Vi förenades därför under eldiga former, för att få glömma allt det som tyngde och svedde och för att få uppleva räddningen som inte existerade.
Med min lediga hand greppade jag kanellängden och pressade in den i hennes gapande mun.
Jag munknullade henne hårt och bestämt med bakverket, glasyren spred sig över hela hennes ansikte och köksbordet, sockret blandades med syndafloder utav saliv.
Hon mumsade gladeligen vidare helt oberörd utav den nya dietens hälsorisker.
Oanständigheten smittade av sig på mig så att även jag började frossa i marsipanpraliner och sockrat slaktavfall i alla tänkbara färger.
Jag tror att det faktum att jag inte kände henne väl spelade in, och förklarade varför händelserna inte hetsade upp mig tillräckligt mycket för ett fullbordat samlag.
Intrycket var att hon var samma sorts kallblodiga opportunist som mig och därför inte gick att lita på i någon nämnvärd utsträckning.
Följaktligen kunde vårt sex inte bli mer än nonchalant och en aning krystat i sitt utförande.
Men om vi inte kunde förenas känslomässigt så skulle vi ta revansch på annat håll, omständigheterna skulle inte få besegra våran ytliga förbindelse.
- Det här var annat än isbergssallad va? Ditt luder!
Hon kunde inte svara mig eftersom halva återstoden av degattrappen penetrerade halsen och kittlade självaste struphuvudet.
På köksbordet stod en skål fylld av smågodis, jag plockade till mig en daimkola och förde den utan nämnvärt besvär in i grannfruns analöppning. Hon fnissade lite oskyldigt och gjorde mig uppmärksam på att godispappret stack ut ur stjärten.
Då lade jag märke till att hon var alldeles dyngsur mellan benen, vem kunde ha trott att jag skulle ha en sådan inverkan?
Det var ingen fara på taket, jag plockade fram min trogna Wettex disktrasa och började massera hennes g-punkt med densamma.
Hon blev strax både torr och ren i skötet. Man skulle kunna fråga sig varför jag tillfredsställde henne utan att få någonting tillbaks rent sexuellt, då ska man veta att jag är en stor humanist som inte klarar av att se andra plågas utav sina primära drifter.
Personligen så kände jag mig enbart ensam och bad istället om en kram, vilket jag även tilldelades rikhaltigt.
Vi låg kvar en stund på bordet i total stillhet, vi utbytte kroppsvärme med varandra och pratade om tillfälligheternas spel, eller vad den bakomliggande orsaken till att vi träffats nu kunde vara.
En ynka gelébjörn var allt som återstod i skålen efter vårat frosseri.
Jag plockade upp den och tänkte slita den i stycken med tänderna, men så hejdade jag mig tvärt.
Aldrig tidigare hade jag reflekterat över att godisdjur hade ansiktsuttryck och att de kunde vara ledsna, situationen blev med ens väldigt olustig för mig.
Grannfrun tyckte att jag var löjlig och överkänslig, men jag insisterade på att den olyckliga björnen skulle placeras ut i skogsdungen jämte mitt bostadsområde snarast möjligt: den skulle få den där sportsliga chansen till ett nytt liv som jag aldrig fått.
Att ett godisdjur kunde väcka en sådan empati hade sin förklaring i att den uttryckte just den sorg som jag burit på genom lejonparten av mitt liv.
När jag och grannfrun var klara med vårt rendezvous, tedrickandet och allt umgänge tackade hon för fikat och trippade iväg med ett drömskt leende på läpparna.
Men tänk så dråpligt, hon glömde ju ta med sig TV:n i stundens hetta.
Nu blev jag själv sittande framför det ena skräpprogramet efter det andra, public service vände min hjärna ut och in, man sparkade helt rått på mig fastän jag låg ner i soffan med läsglasögonen på. Hutlös propaganda, nonsens och reklam.
Hur mycket var ett liv i trygghet värt baserat på underkastelse, förnedring, okunskap och fåniga substitut?
- Ingenting! Jag står inte ut med detta odramatiska ingenting!
Statens negativa energi uppslukade mig sakteligen, men jag tänkte inte låta mig tämjas så enkelt.
Därför sprang jag upp och ner i trapphuset för att driva ut dessa politiska demoner som med tvång och repetition blivit inetsade i mitt huvud; och för att få utlopp för min lagrade vrede, som till skillnad från ett äldre vin inte alls var en trevlig företeelse.
I mitt exalterade tillstånd tappade jag balansen och föll handlöst över räcket till trappan, slogs sanslös och blev liggande på våningen under, i en tystnad som bara mitt eget kvidande kunde råda bot på.
Balanssinnet var satt ur funktion och jag såg dubbelt när jag med möda lyckades sätta mig upp.
Jag räckte ut tungan åt hela världen i det ögonblicket, ingen skonades, inte ens du som läser detta utan att döma.
Händelsen var faktiskt inte riktigt så negativ som den framställs här, för jag tror att min hjärna svällde inuti mitt kranium.
Någonting himmelskt skedde i ögonblicket som mitt huvud träffade stengolvet, som om ett fängelselikt äggskal plötsligt sprack och befriade en inspärrad fågel Fenix.
Med ens kände jag mig som en övermänniska med ett expanderande intellekt och gränslös vishet.
I denna stund upplevde jag den nyttigaste smärta som fanns tillgänglig, jag hade prövat dem alla och aldrig riktigt fastnat för en eller annan, ärligt talat så hade jag blivit en smula misstänksam mot allt som gjorde ont.
Men oj, den här huvudverken var någonting annat, mitt IQ stack i höjden och skenade iväg långt ovanför den mätbara skalan i intelligenstesterna.
Ett annat mirakel var att jag åter befann mig i min lägenhet, men jag hade inget minne av att ha gått dit i trappan eller att jag tagit hissen, alltså måste jag ha leviterat hela sträckan.
Det slog mig också att regnet utomhus inte var något annat än en fysisk manifestation av mina inre tårar, mina nya krafter var verkligen enastående att bevittna.
Jag insåg att Darwins evolutionsteori hade svaret: jag kunde antingen ta steget in i gudomligheten eller tillbakabildas till en antisocial nolla som ingen ville veta av.
Gränserna för vad som var rimligt och möjligt var utsuddade, jag var en gud i mänsklig skepnad redo att lägga en hel värld under mina fötter.
Jag blev yr utav min egen ojämförliga härlighet, tänk, snart skulle även andra få bevittna den under djup vördnad.
Förresten så hade all fysisk aktivitet fått tarmen att trycka på ordentligt; jag såg ingen anledning att nyttja toaletten då jag ville vara helt transparent gentemot min omgivning.
Min skit var en del av mig och alltså någonting enastående, den behövde visas upp på ett ärligt och förtroligt vis för att trösta de lidande massorna.
Så jag bajsade helt enkelt ner mig utan vidare betänkligheter, det förvånade mig en smula att jag bar på sådana mängder exkrementer. Det packades på flertalet gyllenbruna lager i kalsongerna, så åtskilligt att resårbandet töjdes till bristningsgränsen.
Ju fler korvar jag pressade ut, desto mindre skam kände jag, ett bevis på att jag valt rätt stig vid livets kanske svåraste vägval.
Jag gjorde uppskattningen att konsistensen varken var för hård eller för mjuk, den var nära perfektion med en tillhörande odör för komplex för att enkelt kunna skildras.
Med några djupa andetag njöt jag av min inre process, jag drog in den utan nåd och lät den leka tafatt med sig själv i bägge näsborrarna.
Doften hade en frän ton som förde tankarna till nära förestående död och syrefattig förruttnelse, dessutom bar jag på ett explosivt gasöverskott som effektivt spred denna stank vart än jag gick.
Lite dynga rann ner längst med byxbenets insida och bildade små men inte betydelselösa högar intill skorna. Skulle jag behöva sätta mig ner hastigt nu så skulle skiten trängas ut genom byxbenen med en utbredning som vore för ohygglig för blotta tanken.
Detta nostalgiska ögonblick gav mig flashbacks till blöjålderns bekymmerslösa dagar, med all sin konsekvenslösa frihet i full blom.
I stundens hetta valde jag att inte engagera urinblåsan i tömningen, kanske var jag orolig att pisset skulle förminska den befintliga upplevelsen, att det så att säga, skulle bli kaka på kaka.
Min röv röt till av misstycke inför det som hade hänt, men jag tog ingen notis, för jag hade en vision som andra inte kunde se, men som de bara kunde känna doften av.
Jag fruktade inte längre ryssen, han var bara en enkel syndare i mina allseende ögon. Men jag förstod att mina grannar behövde mitt beskydd gentemot den kommunistiska invasionsstyrkan och att det var hög tid för mig att välsigna dem.
Så jag vandrade likt dödsängeln från dörr till dörr, strök med mina bajsfingrar över varje handtag och slängde in en handfull skit i varje brevinkast. Så märkte jag dem, ty de var alla mina barn, förda samman i denna heliga gemenskap av vår bostadsrättsförening.
Reaktionerna på min frälsning kom bara minuter senare: de blev häftigt våldsamma, man svor öppet i trapphuset och förbannade mig, det ropades till och med efter polisen.
Jag förstod då varför bibelns gud var en passiv sådan, för vad man än gjorde för den lilla människan så förblev hon otacksam.
Med min allsmäktiga näve höjd över huvudet förbannade jag dem, därpå följde ett våldsamt fnittrande från min sida; jag kände mig lite hysterisk och började ropa befallningar:
- Prisa mig i höjden! Salig vare den som slickar mina fötter!
Någon hade fräckheten att skrika tillbaks att jag skulle hålla käften från våningen under.
Varför kunde folket inte bara tro på mitt bättre vetande och min omtänksamhet?
Min gudomlighet var för modern och mjäkig för deras smak, dessutom straffade jag inte mina käraste tillräckligt hårt med paddor, gräshoppor och ADHD.
Gud var död i människans hjärta, mitt nyvunna självförtroende var också döende.
Jag hade gått för fort fram i min nya roll, när jag i själva verket borde ha byggt en personkult runt mitt väsen, långt innan den majestätiska bajsrenässansen introducerades för folk och fä.
Allt som hade ägt rum passerade inför min inre ridå, en tår föll från min kind när jag insåg att friheten som jag tillskansat mig var motbjudande för andra människor.
Det var sorgligt att ingen fanns på plats för att gratulera mig efter förlösningen, när skithögen var nyfödd och inkastad i en värld där den saknade värde och respekt.
Jag var så känslomässigt involverad att ingen mor kunde älska sitt barn mer än vad jag älskade min lilla skithög.
Det fanns ett band där mellan oss som var mycket starkare än vänskap, jag föreställde mig att det skulle kännas ungefär likadant att ha en egen son.
Min bruna skapelse kanske inte var lika nyfiken på världen som grannparets son var, eller lika charmerande för släkten, men samtidigt så lipade inte min lilla restprodukt vid minsta motgång heller.
Vilken rätt hade andra att förminska min glädje med sina trångsynta värderingar?
Skulle familjerna här i huset kunna förstå och förvalta mitt liv bättre än vad jag gjorde?
Jag tackade konsekvent nej till alla sådana övertramp, för jag visste med mig att mitt bajs var av en bättre sort än deras klumpiga korvar.
Att andra var så missunnsamma och respektlösa mot min lilla rövpärla hade sårat mig djupt och gett mig ärr som aldrig skulle läka.
Då ringde telefonen utan förvarning, jag gömde mig under köksbordet och tänkte inte lyssna på ryska hot och ultimatum på knagglig engelska.
Vad skulle jag ta mig till egentligen, skulle jag resa utomlands och sälja Saharasand till pilgrimer?
Tanken på ett extraknäck som andligt medium var också en möjlighet värd att kika på, då döda människor i regel tjatar mindre än de levande.
Vart fanken skulle jag ta vägen när tysta sköna Sverige var förbrukat och bortom räddning?
Skulle jag bli en aktiv del av förödelsen som omslöt oss kanske?
Jag kunde ju söka medlemskap i ett hemlig sällskap där man kläddes i munkkåpa, läste latinska skrifter och bar en leksaksuggla på axeln som en statussymbol.
I en grupp utan insyn kunde man bedriva kriminell verksamhet av kungliga proportioner, och man var dessutom skyddad av kontakter inom alla de högre instanserna.
Det bultades hårt på dörren och jag var redo att korsfästas för mina kära grannars förlåtelse, men först skulle jag lära dem en nyttig läxa.
Jag rullade en riktigt kladdig bajsboll mellan händerna och tänkte kasta den på förste skurk som stormade min lägenhet.
Det kunde vara grannar, ryssar, brevbärare, tjuvar, det allmänna patrasket, eller alla mina fiender som tillsammans förenat sina krafter.
Då såg jag att lynchmobben i trapphuset helt rått hade tejpat för mitt dörröga, hur kunde de vara kapabla till en sådan utstuderad grymhet?
Jag brydde mig inte längre om utgången av den här cirkusen så jag ställde dörren på vid gavel.
Tur i oturen, därutanför stod farsan med ett chockartat ansiktsuttryck.
Han såg på mig med äckel och besvikelse i blicken.
Jag gestikulerade lite lamt att han kunde stiga in om han verkligen ville.
- Det luktar skit i hela farstun! Vad försiggår här egentligen? Vrålade han. Jag vågade naturligtvis inte svara, men det bör nämnas i mitt försvar att jag fes ljudlöst.
Några andra sätt att protestera mot livets alla orättvisor fann jag inte inombords vid tidpunkten.
Jag ville berätta och filosofera kring bajset, om dess äventyrsresa under transporten genom tarmarna, som i mångt och mycket påminde om ett grekiskt epos i miniatyrformat.
Farsan vägrade att lyssna på mitt progressiva tankegods, när jag föreslog att i bajs i framtidens liberala idealsamhälle skulle erhålla juridiskt skydd gentemot kränkande behandling.
Ett utvidgat straffrättsligt skydd var en förbisedd angelägenhet.
Det nuvarande WC-hatet skulle krossas med en gemensam kraftansträngning, och aldrig mer skulle en försvarslös bajskorv behöva spolas bort på grund av fördomar eller av gammal vana.
Främmande människor skulle huka sig med maximalt särade skinkor framför varandra, denna gest skulle komma att bli det yttersta tecknet på respekt och vänlighet.
Mina idéer var så förädlade att jag hade fått näsblod av ansträngningen, eller kom det från olyckan i trapphuset tidigare?
Jag lyssnade en stund på farsgubben, han talade allvar med mig och vi försökte båda förstå vad han hade gjort för fel under min uppväxt.
Vi enades efter mycket om och men, att jag högst sannolikt hade fått för lite stryk för mitt eget bästa.
Det gjorde ont i själen när farsgubben övervägde om det inte vore sundast att vi tog en paus i bekantskapen oss emellan, jag protesterade men han visste ju bäst i vanlig ordning.
Huvudverken hade successivt avtagit och med slutet på den följde likaledes slutet på mina storslagna visioner. Jag hade kastat in handduken. Visst var spelet förlorat, men mina handlingar och mitt arv skulle överleva mig, andra skulle följa i mina fotspår, inspirerade utav mitt avståndstagande till personlig hygien och sunda medmänniskor.
Framtidens motto stod klart som polerat glas: ta ingen skit, ge bort den.
Men jag skulle inte få uppleva dagen då insikten nådde allmänhetens medvetande, det var alltså med sorg jag och farsan skildes åt.
Överlåtelsen av mitt sista avfall skedde i formen av en plastpåse tillika gåva dedikerad de två gamla häxtanterna från gården, de var säkert visa nog att finna ett användningsområde för det stinkande guldet, jag hoppades uppriktigt att skatten skulle komma dem till gagn.
Det kändes underligt att bära tomma kalsonger igen, det var så enkelt att röra sig i dem, men svårt att riktigt greppa att äventyret var över.
På distans spelades avdammade techno kassetter för fullt, jag öppnade mitt fönster för att ge den märkliga musiken en ärlig chans att sätta mina ben i rörelse.
Jag bjöd upp mitt självporträtt till dans, och förde oss båda i cirklar med stor elegans samtidigt som jag beundrade min hjälte i famnen.
Även min näktergal till granne hördes pipa genom den tunna väggen som skiljde oss åt, i svårmodet efter både stöld och otrohet valde densamme en italiensk opera för att ventilera sina sårade känslor:
Io sono franca, ingenua;
altra cercar dovete;
non arduo troverete
dimenticarmi allor!
Grannens hjärtskärande klagosång var manna för mina nyfikna öron, tur att någon annan hade det sämre ställt med tillvaron.
Att brottas med sitt bångstyriga liv i botten av det leriga diket var lika självklart som att dra in nästa andetag, visste inte grannen detta?
Om nu livet kopplade en helnelson och slängde min intillboende framför tåget, var då inte det en försvinnande liten tragedi i jämförelse med världens alla övriga orättvisor?
Han hade faktiskt alternativet att flytta långt härifrån och aldrig behöva träffa mig igen.
Några av oss var tvungna att kliva åt sidan för att ge plats åt de som var starka nog att tvinga mänskligheten i nya riktningar, eller hur?
Det var egentligen ganska lustigt att en hjärnskakning fört mig närmare den övermänniska jag längtade så efter att få vara.
Men nu visste jag att livet som ett perfekt väsen inte var enkelt det heller, kanske dög jag som jag var om jag utelämnade vissa personlighetsdrag i min rannsakan.
Om jag kunde kisa framför spegeln framöver så vore mycket vunnet, kanske var det i själva verket spegeln som var defekt.
Med bestämda steg hämtade jag hammaren och gjorde processen kort med den falska glasskivan.
Visst tusan såg jag en påtaglig rädsla i min illvilliga dubbelgångares ögon när verktyget utdelade det fatala slaget.
En lättnad drabbade mig när jag såg skärvorna och splittret ligga utspritt över golvet, i fortsättningen bestämde endast jag över vem jag var och inga yttre faktorer skulle påverka beslutet.
Händelsen signalerade att den yttersta dagen var kommen för min del, alla mina synder var räknade då de övertogs av spegelbilden som också dog i mitt ställe.
Mitt andra jag hade varit kaxigt intill änden, men inkräktaren med hybris var avsatt en gång för alla och triumf rådde i hela mitt vida rike på 40 kvadratmeter.
Jag plockade fram och stötte i min trumpet, för det stod skrivet i den heliga skriften att man skulle sköta det ärorika avslutet på det viset.
Tre längre stötar ljöd och letade sig fram genom varje skrymsle i trapphuset, så att grannarna kunde bli varse detta glädjens bud rörande godhetens seger.
Helvetet var inget annat än förenklade ritningar av framgång och bristfälliga mallar, vi människor plågades egentligen bara av skillnaden i koncept och utförande.
Jag kunde se alltihop med klarhet nu, skärselden visade sig vara min inre förhoppning som så ofta blivit satt i brand av inkompetenta och impulsiva människor.
Nåja, det var hög tid för en blomstrande nystart; mina ambitioner var sänkta till en nivå där jag kunde ta emot min far i mitt hem utan att vederbörande ville kräkas.
Klockan på väggen avslöjade att tiden sprungit iväg, och en ovanligt händelserik dag led mot sitt slut.
Jag visste med mig att jag inte skulle finna styrkan att styra upp mitt liv den kommande natten heller, men jag tvättade händerna i livets vatten, och bara det var ett litet delmål på min nästa storslagna resa mot värdighet och lycka.
Från och med nu skulle jag lägga undan en liten slant varje månad, för att till sist få råd med ett eget kärleksliv; denna mytomspunna lyx som jag hört andra älta så frekvent och hjärtligt.
Jag hade testat allt i fiffelväg och offrat rubbet för kvinnor utan personlighet och intressen, men inte hade jag kommit någon närmare för det.
Det var andras tur att pyssla om mig hädanefter, jag inte bara längtade efter ett rosa skimmer runt min vanligtvis innehållslösa vardag, jag krävde det omgående.
Dessutom skulle jag redan nästkommande dag polisanmäla mina grannar, för att de valt att exkludera mig från alla framtida gårdsaktiviteter.
TV:n tänkte jag kränga till ett kriminellt gäng inne i stan, den var säkert eftertraktad hos någon grupp i vårt märkliga samhälle.
Mitt liv gick på sparlåga igen, men gelébjörnen från godisskålen fick ett nytt hem i en liten grotta på Ramberget; så vitt jag visste skulle den förbli olycklig därute i det vilda, men jag försökte i alla fall ställa saken till rätta.
Jag skulle titta till den med jämna mellanrum, för det fanns potential för en bestående vänskap mellan den och mig.
Vi två hade faktiskt samma pessimistiska syn på i stort sätt alla företeelser som format oss; det kändes sålunda som om vi känt varandra för evigt.
Denna trogna vän som alltid skulle vänta på mig vid våran hemliga plats, var katalysatorn som skulle förändra allt till det bättre nu när jag stod utan far.
För första gången på åratal kände jag att modet fanns där, så att jag kunde vandra mot min skrämmande framtid utan att se mig om över axeln efter allt som gått förlorat.
All kommande tid tillhör som bekant psykopaten, men med lite tur kommer både läsaren och jag att få vistas i hans skugga och betala för hans omättlighet.
Vi kommer gemensamt att dyrka denna galning genom lögnen, räntan, skulden och betalningsmedlet, för han är den sanna gudomligheten bland falska profeter.
Förvänta er psykopatens agenda: för han kommer till er i alla skepnader och i alla förklädnader, eller genom ett naivt sändebud.
Vanligt folk kommer att hitta på desperata undanflykter för att slippa se sanningen i vitögat, de kommer medans de blir manipulerade att viska till varandra: ”Men han är ju så intelligent.” ”Han har jobbat så hårt för att komma dit han är.” ”Han gör det som ingen annan vågar.”
- Visste du hur illa ställt det faktiskt är farsan?…