Ängeln med dolda horn, del 3

Del 3, Ängeln med dolda horn.
Om du börjar läsa denna serie nu rekommenderar jag att du börjar med del 1 i stället. Till er som har följt serien vill jag bara be om ursäkt för att denna kommer så mycket senare. Hoppas dock att ni gillar den.

När Tula och Micke anlände till Göteborg, var det redan sent på eftermiddagen och de letade efter boende för natten. Det visade sig dock snabbt att Tula och Micke inte hade samma uppfattning om vad som var ett propert övernattningsställe.

- Gästgivaregård, är du inte riktigt navlad? Sa han på sitt vulgära språk. Tror du vi är krösusar? Tula blev förvånad.
- Men jag kan beta för oss, pengar är inga problem.

Det flackade till i hans ögon, hon förstod inte varför. Han svarade bara med yvig värdighet att han tänkte då inte låta en kvinna betala för hans uppehälle. Tula log bittert och tänkte att det gör han nog så gärna. Hans moraliska principer tycktes vara minimala. Han berättade att han visste ett gratis boende som var minst lika bra, men när de kom dit visade det sig att det var ett rangligt uthus på en snuskig bakgård som Micke hade menat. Tula tackade för sig, och sa att det nog var bäst att de skiljdes nu innan de fick något att ångra. Med att de skulle få något att ångra, menade hon henne själv. Hon var antagligen inte den första kvinnan han tagit dit.

Hon red iväg från bakgården och Micke och han gjorde inga försök att komma ikapp henne. Hon köpte lite matvaror på en marknad och lämnade sedan Göteborg och besökte vännerna som Eskil egentligen skulle ha gjort. När hon knackade på dörren öppnade en man och såg förbryllat på henne.

- Men… sa han, vi hade ju väntat en pojke!

Jäklar, tänkte Tula. Alltid skulle hon missa på klädseln. Efraim hade väntat en flicka men fick en pojke, och här var det tvärt om. Dock lugnade mannens nästa ord henne.

- Ja för vi känner ju Heikes son Eskil väl, och hade väntat att se honom.

Så hon hade ju tur ändå, om hon hade kommit i pojkkläder och utgett sig för att vara Eskil hade nog de skrivit till Heike och berättat. Då hade det blivit klavertramp!

Hon förklarade att Eskil inte kände sig bra, en rejäl förkylning hade drabbat honom och han hade valt att lägga sig till ro ett par dagar i Kungälv och vila.

- Förnuftigt, sa herrn i huset som öppnat dörren, ja, lilla fröken stannar förstås hos oss i natt som tack för besöket.

Han sa det av ren, äkta vänlighet, utan några baktankar alls. Tula tyckte det kändes bra, eftersom hennes kuklust hade blivit släckt tidigare under kvällen när Micke visade uthuset. Hon tyckte även det skulle bli skönt att slippa alla de olika värdshusen med så blandade kvalitet. Särskilt som hon var klädd i kvinnokläder nu.

Dagen efter, när hon lämnade huset, var hon kåt igen. Tula lärde sig aldrig. Eller, det var väl hennes Isfolksblod som var så oregerligt. Hur skulle hon någonsin kunna tämja det? Det rastlösa sökandet, besvikelsen över att inte kunna nöja sig men en kuk, som en belåten vildkatt. Nyfikenheten, lusten att chockera, djävulskapen i kroppen. Allt kom med det vilda blodet som rann i hennes ådror.

Att hon fick män, berodde väl på hennes odefinierbara skönhet ta skulden för. För rent ytligt sett var hon inte sådär våldsamt vacker. Men hon ägde en dragningskraft, som kunde ta andan ur männen ibland. Det var kanske också det ansvarslösa lättsinnet, det djävulska i hennes ögon som lockade dem. Under ett skal av änglalikhet.
Ja för hon hade mycket utav ängeln kvar- när hon ville. Hon kunde se otroligt oskuldsfull ut. Men just då var det alltid något som hon ville uppnå.

Ängel och djävul i ett.
Ängeln med dolda horn.

På kvällen anlände hon till Tygstaden Borås. Hon ville inte ta in på en gästgivargård, det var för riskabelt och för opassande för en ung flicka av bättre familj. Så när den snälle prästen gick förbi henne på ett av stadens torg i solnedgången så frågade hon om hon kunde få bo i prästgården den natten. Han svarade att självklart, om hon kunde bo i hans enkla boning så.

Prästgården var nu inte riktigt så enkel som han sa att den var. Det fanns mycket förnämnt silver och gediget porslin. Det visade sig att denne pastor bara vikarierade för den riktiga kyrkoherden som var i Stockholm på kyrkomöte. Så all denna prakt tillhörde inte Tulas pastor, vilket han tycktes beklaga.

Några gånger under kvällen när de satt och drack en kopp te, ropade Teofils hustru från övervåningen att hon behövde antingen det ena eller det andra. Han förklarade att hans fru var sjuk. Och som Tula förstod det hade hon varit det länge och att han inte fick något tillbaka från henne vad han än gjorde för henne.

Pastorn var väl i 40årsåldern och knubbig. Skallig var han också och stora påsar under ögonen som visade att han var mycket trött på diktaron som ropade på honom. En djävul kom i Tula och hon fick lust att förföra manen och kväva frun. Inte för att Tula skulle behålla honom, men för att han skulle få det lättare. Men innan hon han förverkliga planen, försvann mordlystnaden och hon bestämde sig enbart för att förföra pastorn.

Han visade runt henne och till sist kom de till de stora och gamla biblarna och andra kyrkliga praktverk. Pastorn ville visa upp dessa dyrgripar och la en hand på Tula för att visa henne närmare. Pastorn närmare bestämt hängde över Tula när hon böjde sig fram för att titta på sakerna. Efter ett tag förstod hon att hon antagligen inte kunde förföra honom som hon hade gjort med andra män, men hon tänkte se hur långt mannen som levt i celibat i så många år tänkte gå.

Hon låtsades som om hon ingenting när han stönade bakom henne och så oskyldigt som hon bara kunde frågade hon vad de snirkliga bokstäverna betydde. Han stammade märkbart när han förklarade. Omärkligt hade han glidit så han stod mitt bakom henne. Han mumlade böner om himmelens bistånd i frestelsens stund. Men himmelen måste ha blundat och stängt öronen för när Tula mödosamt stavade sig fram i skrifterna, kände hon fingrar som försiktigt, försiktigt började lyfta upp hennes kjolar så att hon inget skulle märka.

- D-det är latin, k-kära ba-arn. Han flåsade när han pratade och Tula tyckte detta var ytterst roligt. Här, l-ååt mig visa…

Han böjde sig över henne så hon kände hela hans framsida mot sin rygg, och att han fortfarande var i stånd att klara lustlekar stod alldeles klart.

Tula blev lite skrattlystet irriterad över hans skrämda petande och fumlande med hennes kläder. Han tog ett lite försiktigt och tafatt tag, så rykte han nervöst till sig handen, så ett litet napp igen och så bort! Var inte så mesig, så karl, tänkte hon fräsa till, men hon hade så roligt åt honom, att hon lät det vara.

Han drog sig lite tillbaka, och nu var det prästkappan som skulle upp. Tulas kjolar låg redan över hennes midja och baken och fittan var fria förutom underbyxorna då, men de skulle bli lätta att dra för honom.
Hela rummet var tjockt av svett och brunst och ängslan och dåligt samvete. Tula låtsades fortfarande att hon inget märkte. Kära nån så han fumlade med hennes underbyxor, hon som trott att de skulle bli lätta för honom.

När allt väl var fritt snudda hans sträckta vapen mot hennes bakdel, så hon måste erkänna att hon kände sig sugen. Men inte mycket, för någon eftertraktad älskare var pastorn inte. Pastorn tog tag i hennes höfter och stötte till. In i fittan kom pastorns kuk och hon rykte till. Han var större än hon trott.

Inte stor som de svarta männen varit, men större än både Efraim och Micke. Han drog ut och stötte in igen. Hon kunde omöjligt fortsätta låtsas nu så hon stönade och putade med underlivet lite till.

- Vad gör pastorn med mig? frågade hon och lät så oskyldig som hon bara kunde.
- Måå-sste straf-ffa dig. Du är en oren varelse… Jag renar dig från dina synder. När han sa det senare, lät han mer självsäker och Tula bara suckade och lutade huvudet bakåt.
- Tack så mycket pastorn, stönade hon.

Han drog sig ur igen och stötte in hårt och slog i botten. Tula föll ihop av choken och pastorn la sig över henne bakifrån och körde in kuken i fittan igen. Han ökade takten och Tula tyckte synd om honom, det här var antagligen han fick fitta på många, många år och i morgon skulle hon åka igen. Hon stönade till högt och pastorn la en hand om hennes mun.

- Vi går-r någon annan sta-ans sa han och drog upp henne på fötterna med kuken fortfarande i.

Han ledde henne mot kyrkan och i kyrkan fram till altaret. Där sa han åt henne att lägga sig ner och så gick han ut. Tula var lite äcklad över sig själv, han var inte en stilig man. Men hon skulle överleva.
Han kom tillbaka och hade rep med sig. Tula gillade inte vad detta verkade leda till, men hon gjorde inge motstånd. Hon lovade sig att låta denna man få det han ville.

Han mumlade hela tiden om att gud skulle förlåta hans synder och rena denna slynas själ. Tula skämdes lite för att det tände henne.
Han band hennes händer och hennes fötter så hennes rumpa putade upp och var helt blottad. Han kröp upp på altaret bakom henne och började slicka underlivet och analhålet. Tula stönade och njöt när han förde in sitt finger i det bakre hålet och började pulla det. Hon förstod vad som skulle komma och förstod också att det skulle kännas mycket mer nu än vad det gjort med Efraim.

Han slutade slicka och pulla och ställde sig bakom och utan någon mer finess körde han in den i analen.

Tula svimmade utav den plötsliga smärtan. Det hindrade dock inte pastorn från att fortsätta. Han höll på i några minuter och såg ut som en kanin ovanpå en hona. Han föll ihop på henne när han var klar och efter en stund klev han av och knöt upp hennes rep.
Han lämnade henne där.

Tula vaknade på morgon, hon låg fortfarande på altaret, och hade ont som helvetet i baken. Av pastorn syntes inte en skymt. Hon kom inte ihåg mer än att han tog henne bakifrån. Nåja. Han hade väl fått vad han ville då, tänkte hon och reste sig och gick ut till hästen. Hon lämnade staden bakom sig och red hela dagen. Hon var trött och kände sig sliten. Hon tyckte inte om sig själv längre, samtidigt som hon gjorde det. Hon kände sig kluven när hon red vidare genom stråtrövardistriktet.

Nu var hon så nära hemma att hon skulle behöva sova endast en natt till på värdshus. Hon kollade i sin resekassa och konstaterade att det kunde hon göra som en riktig dam. Hon beställde in det bästa huset hade att erbjuda och drack rikligt av det söta vinet som serverades till.

På andra sidan av skänkstugan satt en grupp soldater- eller om det var officerare av lägre rang, det visste hon inte. En barsk och stilig typ hade kastat blickar på henne under hela middagen. En sådan där riktig karlakarl, ung, men likväl mogen och stark, som tände den kluvna Isfolksflickans blod på nytt. Efter prästen kände hon att hon behövde något gott att sätta tänderna i och mannen kunde mycket väl duga.

Det hade varit en fin dag trots den skumma starten och nu kände hon att hon ville avsluta den i en varm mans armar. Även om han var en hård man så var han ändå varm. Tydligen var han en av befälet, för mannarna verkade fulla av respekt för honom. Han var en sådan man som en kvinna strax längtar efter att få se vek och hjälplös av kärlek till henne, bara henne. Tula var inget undantag. Att få den mannen som en tillbedjare och öm älskare… Det vore något!

Det rådde inga tvivel om att han var intresserad! Tula var nästan obehagligt medveten om hans blickar som smekte och klädde av henne inför allas blickar. Hon hade svårt att uppföra sig naturligt, tyckte hon. Åt konstlat, rörde sig tillgjort och flörtade ohejdat med alla män som stannade och pratade med henne. Allt för att hans svartsjuka skulle väckas till liv.

Efter en lång stund gick hon besviket upp på sitt rum. Han hade inte kommit fram, och hon ville inte fläka ut sig allt för mycket genom att gå fram till honom. Men visst kastade hon en löftesrik blick mot mannen innan hon gick upp för trappen. Deras blickar möttes för en sekund. En sekund som var laddad med energi och Tula kände hur hon blev svag i knäna inför denna mans blickar.

Trots att det inte fanns något att göra på rummet gick hon inte och lade sig, det var hon för upprymd för. Hon hörde hur det stimmades länge nere i skänkstugan, långt in på den ljumma försommarnatten. Tula satt där på sängkanten och visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde inte gå ner igen, även om det lockade något oerhört. Det skulle te sig illa tyckte hon.

Om inte..?

Nu hade hon hört någon komma och gå flera gånger i korridoren utanför. Smällande i dörrar. Hon undrade om det var han. Som var på utkik efter henne?

Det pirrade i kroppen. Hon kunde gå ner och be om ljus för hennes var nästan nedbränt. Skulle hon våga? Åtrån brann i henne igen. Hon ville ha honom. Hon hade bara en tanke kvar i huvudet- eller rättare, en instinkt i kroppen.

Hon reste sig tvärt och smög ut. Ingen befann sig i korridoren. Men när hon kom ner i skänkstugan för att leta reda värdinnan såg hon honom. Han stod i dörren. Med händerna lutade mot dörrkarmen och huvudet hängandes. Han såg uppgiven ut, som om han inte hittade den han letade efter? Det var förstås bara inbillning, men hon gillade att tänka så. När han inte vände sig om fick hon tag i ett ljus och smet upp för trappan igen.

Väl uppe la någon armarna om henne bakifrån. Hon var stark, dock inte stark nog att ta sig lös efter flera dagars ritt. Mannen stank sprit och svettades något enormt.

- Vad ska lilla hon med det ljuset då? Plötsligt var det flera män som klev ur skuggorna i korridoren och omringade henne. Alla var från gruppen med soldater hon sett tidigare på kvällen.
- Bränna likmässa för dig din fuling. Väste Tula till mannen som höll om henne.

Mannen släppte henne förvånat. Men hon var bara lös ett ögonblick. Tre andra var snabbt framme och började kladda på henne. En la armarna om hennes midja och höll fast henne. En annan började leta sig in under hennes kjolar och den tredje attackerade hennes läppar med sina. Hon blundade och kramade ljuset hon hade i handen.

Plötsligt drogs mannen som kysste henne bort. Hon hörde en dov duns följt av ett stönande och suck. Mannen i hennes kjolar sackade ihop och blev liggandes. Hon öppnade ögonen och hennes beundrare stod där vild av ursinne och slet loss den sista mannen som höll i henne. Hon föll ihop och slog i väggen när mannen släppte henne. Han riktade ett slag mot beundraren men missade. Det gjorde inte beundraren. Han var betydligt nyktrare och mannen föll ihop med en suck. De andra som varit med när hon kom upp var som bortblåsta. På golvet låg de tre som kladdat på henne medvetslösa.

Hon spelade lite mycket kanske när hon släppte ljuset och satte händerna för ansiktet och pressade fram några tårar. Hon snyftade och skakade. Bättre skådespeleri var man tvungen att leta efter. Hon hade lärt sig spela sina kort under sin uppväxt.

Beundraren hörde hon gick fram emot henne och sjönk ner på knä framför henne och tog försiktigt bort hennes händer från hennes ansikte. Han hade druckit och luktade sprit, men det var inget som störde henne. Hon snyftade en sista gång och harklade sig sedan. Mannen såg bra ut. Han hade bruna hårda ögon som hon trodde sig kunna smälta och mjuka läppar. Näsan var bruten men läkt på ett sätt som gjorde honom mer spännande. Han hade lite skäggstubb och hans hår lockade sig vid tinningarna men det halvlånga håret satt fast med en läderrem i nacken på honom. Hans skjorta var uppsnörad vid halsen och hon kunde se hans håriga bringa innanför.

- Jag ska inte skada dig… Sa han och tveka om han kunde smeka hennes kind. Han var halvvägs dit när han lät handen falla.

- Tack så mycket! Utropade Tula och spela igen. Du räddade mig!

Hon kastade sig runt hans hals och han höll på att ramla baklänges.

- Så ja, du är trygg nu… Han smekte henne över ryggen och verkade lite tafatt.

Tula var nöjd. Nu kände han sig lite beskyddande så då var han lättare att manipulera.

- Jag känner mig inte trygg, oh jag som sover själv i natt. Tänk om de kommer tillbaka?!

Hon la till lite panik i rösten och släppte honom.

- Om det känns bättre kanske… Kanske, jag kunde… Eh… Sova inne hos fröken?

Han stammade och rodnade vid förslaget. Hade hon redan smält honom? Det var ju ingen match i så fall. Hon blev lite besviken. Men hon ville ändå ha honom.

- Oh, kunde han bara det så skulle det kännas mycket bättre!

Han log och tog henne lätt i sina armar och lyfte upp henne. Såg sig omkring som om han kollade efter någon eller bara efter hennes rum.

- Var..? Han kollade undrande på henne.

Hon hade återigen lagt sina händer om hans hals och lutade huvudet mot hans haka.

- Nästa korridor, första dörren till vänster.

Han började gå med bestämda steg och öppnade dörren när de kom fram. Gick in och la hanne på sängen. Gick tillbaka och stängde dörren. Gick sedan fram till sängen. Tula hade börjat snöra upp klänningslivet och han tog snabbt av sig förutom underbyxorna. Tula behöll underklänningen på men allt annat släppte hon på golvet bredvid sängen och kröp ner under täcket. Han kröp ner bakom henne men flämtade till lite när han såg hur underklänningen smekte hennes kurviga kropp. Han la sig ner och blåste sedan ut ljuset. Det blev mörkt i rummet.

Hon makade sig lite bakåt och han la armarna om henne. Det var en varm omfamning. Hon tryckte sin baksida mot honom och hon kände hans håriga bringa, hårda mage och… Hon log för sig själv när hon kände mannens stånd. Kanske hade han levt ett kärvt soldatliv en längre tid utan att ha fått en kvinna.

Men det hade funnits andra flickor nere i skänkstugan. Pigor, serveringsflickor… Men det var henne han ville ha. De var två lika själar som träffats av en slump? Hade hon blivit sänd till honom för att han skulle få lätta på trycket? Eller var det något mer?

- Tula. Mitt namn är Tula.
- Tula… Aaron.
- Aaron… Jag fryser så in i själen. Skulle du kunna värma mig?