Tobbe och Daniel del tre

Det ljumma vattnet trängde in i skrubbsåret och jag svor så att det ekade mellan de grådaskiga kakelväggarna. Strålen spolade bort grus och småsten så att det rasslade i golvbrunnen, jag grimaserade åt smärtan och ångrade bittert att jag aldrig hade delat ut den där pungsparken när jag hade chansen… Jag skruvade på kallvattnet men benet fortsatte envist att värka. Jag svor igen åt det ödsliga duschrummet, slöt ögonen och lät vattnet skölja över mig, försökte tänka på något annat. Musklerna var varma efter motionen i högsommarsolen och jag lät frånvarande händerna glida längs kroppen. Det hade varit en fotbollsträning som alla andra. Jag spelade fotboll i Granfälla BK, men dagens träning hade slutat för ett bra tag sedan. Anledningen till att jag stod ensam kvar i den slitna duschen med ett uppskrapat ben hette Robin Malmkvist och var den största idiot jag hade träffat på länge. Robin hade gått i kommunens andra skola innan sommaren, men jag visste ändå vem han var. Det fanns inte särkilt många som inte visste vem han var. Första klassens mobbare, värsting, avskum, han var allt. Men jag hade tacksamt nog inte haft något med honom att göra. Inte förrän han plötsligt hade infunnit sig på en av fotbollsträningarna och vår tränare förklarade att han skulle hoppa in i laget…

Redan från första stund hatade han mig, och så var det med den saken. Det var som om det var en nödvändighet för honom att hata någon, och den här gången råkade det bli jag. Han missade inte ett enda tillfälle att vara allmänt förjävlig mot mig, både verbalt och fysiskt. Jag käftade emot så ofta jag orkade, men det hade aldrig lett till mer än småbråk. Men nu på senare tid hade det blivit värre. Efter dagens träning hade han fällt mig rätt så ordentligt ner i en grusgång, av en anledning som jag inte har förstått än. Jag hade precis börjat kravla mig upp från marken, svärandes och asförbannad, när han hade väst det där ordet till mig.

”Bögjävel!”

Jag öppnade ögonen och stirrade in i den smutsvita väggen. Ordet hade träffat mig så hårt, jag hade blivit alldeles paff och kommit av mig helt. Jag hade ropat något åt den hånskrattande Robin, vad minns jag inte, men det var också allt. Jag hade blivit stående där på vägen och inte vetat vart på min kropp som smärtan var värst. Robin kunde omöjligt ha några belägg för anklagelsen, jag och Daniel hade inte berättat om vårt förhållande för någon och aldrig gjort någon ansats till att visa det öppet. Ordet han kastat på mig var bara ett av många i hans ordbok med förolämplingar. Men det värsta var att det kändes som att bli anklagad för att vara något som man inte var. Jag slöt ögonen igen och rynkade pannan. Jag var inte bög. Jag kunde helt enkelt inte koppla ihop mig själv med det ordet. Jag var inte bög, jag råkade bara vara attraherad av Daniel, även om ”besatt” skulle vara en mer passande beskrivning på hur jag kände. Det hände fortfarande att jag tittade på tjejer, tänkte på tjejer, men jag var tvungen att erkänna för mig själv att det inte alls kändes lika mycket som förut. Inte efter Daniel…

Enbart tanken på honom fortplantade en varm stöt genom min mage, jag flinade och lät min vänstra hand stryka upp mot bröstvårtorna. Daniel hade varit bortrest i fem dagar för att hälsa på släktingar i en annan del av Sverige, och hans frånvaro hade försatt min kropp i ett tillstånd av tung, bultande längtan. Jag lät fingrarna nypa runt den ena bröstvårtan, medan jag föreställde mig att Daniel stod bredvid mig i duschen… jag kunde se framför mig hur de små vattendropparna smekte och rann längs hans muskler, seniga som en dansares, och hur han lutade sig mot väggen med händerna och ansiktet mot kaklet, det halvlånga blonda håret i blöta vågor i hans nacke… hur hans rygg gick i en vacker båge när han särade på benen och bjöd in mig, putade med den fasta, underbara stjärten, kåt och villig… Jag föreställde mig hur han vände sig om för att se på mig, med de blå ögonen simmiga av kåthet och hur han bad med darrande, vädjande röst… bad om att bli knullad, bad om att få känna min kåta kuk djupt inne i sig… sedan hans stön när jag trängde in i hans trånga lilla hål…

Vid det här laget hade jag ett präktigt stånd och mina bröstvårtor var hårda som två blöta små stenar. Jag lutande mig mot väggen, med det ljumma vattnet fortfarande strilande över mig och runkade med långa, stadiga drag. Daniels uppfantiserade stön ringde i mina öron, jag blundade och bet mig själv i läppen för att inte stöna högt. Min hand började röra sig allt fortare medan jag föreställde mig hur min kuk pressades in i hans stjärt, långt in… Jag började känna orgasmen krypa allt närmare. Då hördes utan förvarning en lätt duns någonstans mycket nära mig. Mina ögonlock flög upp, men allt jag såg var vatten och konturer av vita väggar. Plötsligt började en hand stryka lätt upp längs mitt våta lår, och jag ryckte till.

”Försöker du göra mig till en våldtäktsman?” sade någon släpigt i mitt öra.

Hade det varit någon annan hade jag blivit skrämd av att höra de orden, men Daniels mjuka röst rimmade så illa ihop med dem att jag bara log och kände chocken dö bort. Jag torkade bort vattnet ur ögonen och Daniels flin klarnade framför mig. Han stod där bredvid mig och jag tänkte att han måste ha smugit sig in någon gång efter att jag hade börjat blunda. Han var endast iklädd ljusa jeansshorts, dunsen hade kommit från hans svarta T-shirt som nu låg på golvet och höll på att bli genomblöt. Jag plirade lite nyvaket mot Daniels ansikte, det kändes overkligt att plötsligt ha personen man runkat till mitt framför ögonen. Men jag flinade snart lika brett som honom och drog honom intill mig.

”Jag skulle inte säga nej…” mumlade jag och kysste honom.

Daniel tryckte sin underkropp mot mig, och jag kände genom shortsen att han var minst lika hård som jag. Tydligen hade han betraktat mig ganska länge. Vi avslutade kyssen och jag lät handen glida genom Daniels nu blöta hår.

”Vad gör du här förresten? Inte för att jag klagar…” flinade jag.

”Jag fick tråkigt, tog bussen hem en dag tidigare och gick hit för att ge dig en liten överraskning efter träningen.” sade Daniel och lät blicken glida ner längs min kropp.

”Som det ser ut här så var jag efterlängtad… Jag hoppas att det var mig du tänkte på?” sade han lågt, och jag skulle precis till att svara honom, men han gled ner på golvet och slöt sin varma mun runt mitt ollon.

Jag flämtade förvånat till. Det gick som en stöt genom hela min underkropp och jag kände hur den avbrutna orgasmen vaknade på nytt. Daniel höll munnen stilla, retade mig med ytterst små tungrörelser som knappt kändes, gjorde mig galen. Han märkte hur jag led, frigjorde munnen och log förföriskt.

”Du är så jävla upphetsande när du runkar… hur du bara fokuserar dig på dig själv, det är bara kåthet… du får en att vilja vara med i showen…” viskade Daniel med rösten hes som den blev när han var kåt, och ägnade sig åter åt min svullna, sprickfärdiga kuk.

Han placerade händerna på mina höfter och sög mig ivrigt, försökte ta mer av skaftet vid varje drag. Jag lade stönande en hand på hans huvud.

”Är vi en… mhm… ensamma?” flämtade jag halvkvävt.

Daniel slutade motvilligt med sin lek. Han gled upp från golvet igen och kysste mina febriga läppar.

”Det är lugnt, jag såg inte en käft vare sig på planerna eller i klubbstugan.”

Jag nickade snabbt och vi kysstes, kände båda två hur mycket vi hade längtat efter varandra… Jag smekte bulan i Daniels shorts som blivit tunga av vattnet, han stönade lätt och lät tungan dansa ner längs min hals. Han greppade min kuk med sin varma, stadiga hand och runkade mig sakta. Jag ville komma hårt och snabbt, ville spruta min sperma över hela Daniels hand, men på samma gång ville jag inte att det skulle ta slut så fort.

Motvilligt gled jag hur Daniels grepp och började istället knäppa upp hans shorts. Han lutade sig mot väggen och lät mig göra det. Jag ställde mig på knä och tittade upp på honom, det blonda håret som blivit mörkt av vattnet låg i vågor runt hans ansikte, precis som jag fantiserat… Men han var mycket vackrare och sexigare i verkligheten än i någon av mina fantasier. Jag älskade hur hans bröstkorg höjdes och sänktes när han tog små, grunda andetag, de stenhårda, mörkbruna bröstvårtorna, hans lustfyllda, förväntansfulla leende, hur små vattendroppar fastnade i hans ögonfransar… Jag drog ner shortsen och upptäckte till min förvåning att han inte hade några underkläder. Men det var klart, han hade vetat att han skulle träffa mig… Jag flinade och strök med händerna över den heta huden upp till hans fasta häck och kramade om den, kände musklerna spännas. Daniel stönade till och sköt höfterna en bit framåt, hans stolta kuk med det blonda könshåret nuddade nästan vid mitt ansikte. Doften av kön virvlade upp i min näsa och det ilade till i min plågsamt ignorerade kuk… Jag slickade den hårda kuken från roten till toppen, och Daniels darrningar och stönande ord gjorde mig så kåt att jag inte visste om jag kunde klara mycket mer. Jag slöt min mun runt honom och sög honom med korta, intensiva drag, och flyttade upp vänsterhanden för runka honom samtidigt. Min högra hand gled ohjälpligt ner till min egen kuk och började smeka den.

”Ahh-ja… hårdare, snälla! Mhm-mh, Tobbe, precis s-så…” stönade Daniel och hans händer i mitt hår var plötsligt hårda och desperata.

Jag tvingade mig själv att ta bort handen från min egen kuk och började istället stryka och klämma Daniels ena skinka. Plötsligt stelnade han till i hela kroppen, och jag trodde för en sekund att han skulle komma. Men när jag tittade upp på honom var hans ögon stora och fästa på en punkt bakom mig. Någonting inom mig blev alldeles kallt.

”Tobbe, jag tror att vi har publik.” sade Daniel sakta.

Jag förbannade mig själv en miljon gånger på en enda sekund medan jag reste mig upp och vände mig uppgivet om. Hade det varit någon av tränarna eller någon av mina kompisar kanske det inte hade varit jordens undergång. Men det var varken en tränare eller en av mina kompisar. Jag tittade rakt in i Robin Malmkvists ögon, och kände rodnaden slå ut på kinderna som eldar. Allting var så jävla över, de kände jag på mig. Efter det här skulle det inte finnas en käft i hela kommunen, eller varför inte hela Sverige, som inte visste om mig och Daniel… och Robin skulle se till att vi led för det, fy fan vad skulle ångra oss, allting… Men plötsligt upptäckte jag något. Det var något som inte stämde. Robin såg varken äcklad eller förbannad ut. Hans kinder var om möjligt ännu rödare än vad jag föreställde mig mina egna, och i hans ögon glänste något som jag bara kunde tolka som kåthet. Och inte nog med det, hans jeans var helt uppknäppta, och det rådde inga tvivel om vad hans hand hade hållit på med för bara ett par sekunder sedan.

”Tobbe, jag tror att han gillar oss…” sade Daniel, med en ton i rösten som jag inte hört förut.

Daniels röst lät lekfull, men på ett mörkt och manipulativt sätt, och jag visste med en gång att situationen tände honom. Han gav mig ett snett leende, och till min förvåning besvarade jag det nästan med en gång. Något kändes plötsligt i magen på mig, det kändes annorlunda men otroligt upphetsande. Jag vet inte vad det var som Daniel och jag kom överens om med de där blickarna, men något var det. Vi vände båda blickarna mot Robin, som stod där med ett praktstånd och andades i svaga flämtningar. Det såg ut som om han mest av allt ville dra därifrån fort som ögat, men att han inte kunde förmå sig själv till att göra det.

”Vad säger du, ska vi inte ta och hjälpa honom…?” sade Daniel lågt och utmanade, och jag flinade stort.

Daniel började sakta gå mot Robin och jag var inte sen att följa efter. Robins ögon blev större och han såg ut som om han bekämpade ett fruktansvärt inre slag. Till slut gjorde han i alla fall en ansats till att försvinna ut genom dörren, med den följden att hans nerhasade byxor gled ner till fötterna och fick honom att ramla omkull. Jag skrattade till, det såg precis ut som i en dålig komedi. Makten som Robin alltid utstrålade var som bortblåst där han halvlåg på det blöta duschgolvet med byxorna nere och kalsongerna pekande uppåt som ett tält. Makten var istället i Daniels och mina händer… Vi kom närmare, Robin tog stöd mot dörrkarmen och drog sig upp. Hans mörka ögon speglade tusen olika känslor och det guldbruna håret låg i svettiga stripor längs hans panna.

”Fan… ni ska… inte tro att…” stammade han, varje uns av värdighet försvunnen.

”Jag tror nog precis vad jag vill…” sade Daniel lågt, uträknande, och greppade samtidigt Robins ganska imponerade kuk genom underkläderna.

Robin väste till och sköt ofrivilligt framåt med höfterna. Hur han än försökte kämpa emot så gjorde vi honom kåt… Jag ställde mig snett bakom Robin, på så sätt att jag blockerade dörren. Daniel hade dragit ner hans underkläder och runkade honom nu, jag körde upp min ena hand under hans tröja och nöp hårt om hans bröstvårta. Han bet tillbaka ett ord eller ett stön, och blicken som han gav mig sade mig att jag bittert skulle få ångra det här, samtidigt som den desperat ville få mig att göra det igen…

”Låt honom känna på de skönaste läpparna i världen…” sade jag släpigt till Daniel, han flinade mot mig och slickade långsamt sina läppar våta av saliv.

Robins andning upphörde helt när han förstod vad som skulle hända, och när Daniel svalde toppen på hans kuk kastade han huvudet bakåt och stönade högt. Daniel höll om hans höfter i ett starkt grepp, och hans huvud guppade upp och ner medan han lekte med tungan och läpparna. Jag var tvungen att betrakta det en stund. I vanliga fall skulle en sån här syn ha gjort mig galen av svartsjuka, men istället gjorde den mig bara ännu kåtare. På något sätt visste jag att det jag och Daniel hade – kärlek eller inte – var starkare än det här. Det här var bara en lek, ett spel, och det var vi som hade huvudrollerna… Robin blundade nu och små stön tvingade sig ut mellan hans hopknipna läppar. Jag böjde mig framåt, lät min ena hand sakta bearbeta hans nu styva bröstvårta och kysste honom i nacken, trots att ens tanken på något sådant aldrig skulle ha fallit mig in för ett par timmar sedan. Robin var nu bara ett objekt, ett objekt som jag hade makt över… Jag nafsade ett rött spår upp till hans öra, där stannade jag och lät min fria hand börja smeka längs hans ryggslut.

”Visst suger han skönt? Mycket skönare än din porrstjärnewannabe till flickvän, eller hur?” viskade jag hest i hans öra.

Jag visste inget om Robins flickvän, jag visste inte ens om han hade en, men mina ord fick honom genast att flämta till. Jag förde upp fingrarna till munnen, täckte dem med saliv och lade dem mot honom igen.

”Du kanske inte tycker om brudar alls? Du kanske drömmer om att suga kuk själv…” väste jag sakta och laddat, medan min hand hittade hans stjärtskåra och började stryka längs den, upp och ner… Robin gnydde till och särade nästan omärkligt på benen, så att hans röv putade ut mot min hand…

”Du vill ha kuk här, långt upp, eller hur… tänk dig själv… en hård, kåt, glänsande… kuk?” väste jag och vid sista ordet förde jag in två hala fingrar hårt in i Robins hål.

Han bjöd på mindre motstånd än jag väntat mig, och jag juckade in fingrarna så hårt jag bara kunde. Robin stönade så högt att det nog hördes ut över fotbollsplanerna.

”Jag… k-kommer…” flämtade han halvkvävt och hans röst övergick i ett gutturalt läte när hans kuk krampade rytmiskt och pumpade Daniels mun full.

Han sprutade säkert fem omgångar innan hans kropp sjönk ihop i flämtande darrningar. Daniel spottade ut all sats i närmaste golvbrunn och reste sig nonchalant upp, som om han precis knäppt på en tvättmaskin eller något liknande. Jag släppte mitt grepp om Robin och Daniel drog mig intill sig, vi kysstes hårt och intensivt, kysste bort smaken av Robin. Våra nakna kukar gneds mot varandra och vi stönade i varandras munnar. Det var knappt att vi hörde Robins hetsiga tillrättande av sina kläder och de springande stegen som sade att han stack.

”Vad händer nu?” andades jag mot Daniels mun, en fläck av oro bedövande tankarna men kunde inte döva den stegrande kåtheten som måste stillas.

”Först…” mumlade Daniel mot min hals, ”så ska jag knulla dig tills du ser både stjärnor och planeter. Sedan ska vi dra hem till mig och göra om det tills vi inte orkar röra oss längre.”

Daniels kåta ord fick mig nästan att komma på direkten. Han såg det och flinade stort.

”Vad beträffar Robin så tror jag inte att han törs besvära oss något mer.”

Det var det enda jag ville höra, i den sekunden bestämde jag mig för att strunta i allt vad Robin hette. Det fick bli ett senare problem. Medan jag hängav mig åt Daniel övertygade jag mig själv om att det verkligen var så som han hade sagt, att Robin inte skulle våga besvära oss igen.

Vi hade så fel...

---

Jag var arg. Eller, jag var inte säker på vad jag var, men vad det än var så fick det blodet att koka och tinningarna att dunka. Alla jobbiga känslor i en vedervärdig mix fick min mage att härma en centrifug… Jag kunde fortfarande känna orden på tungan, allt idiotiskt, all skit jag hade vräkt ur mig… Men det värsta var att ångern inte hade kommit än. Helvete. Helvetes satans jävla skit… Och så var det vackert väder, såklart. Det var alltid hånfullt vackert väder de dagar då man hade gjort bort sig eller fått dåliga nyheter. Eller när man som jag haft ett stort gräl med en av de personer man brydde sig mest om… för fan, den personen man älskade mest av alla i hela världen. Det som skrämde mig nu var att jag inte var säker på om det var så längre.

Solen sken på mig där jag stod lutad mot husväggen, och jag orkade verkligen inte stå kvar… samtidigt visste jag att det inte var solen jag ville bort från utan mig själv, och det var inte det lättaste. Istället sjönk jag ner i gräset och pressade ansiktet mot knäna, för att jaga bort den brännande känslan som hotade att svämma över mina ögon. Det dunkade fortfarande i hela mig efter grälet. Jag kom inte ihåg exakt vad jag hade sagt, bara att det hade varit jävligt taskigt… däremot kom jag precis ihåg hur Daniel hade sett på mig innan han hade stormat ut, slängt sig på moppen och dragit iväg någonstans gud vet vart. Det hade varit smärta i hans blick, men mest av allt en djup besvikelse, och det hade gjort ondast av allt…

Min vänstra hand hade börjat rycka gräs ur Daniels gräsmatta där jag satt, mekaniskt, ett patetiskt försök av min kropp att blockera bilderna som hela tiden vällde in i mitt huvud. Mina tankar vandrade konstant tillbaka till det slitna duschrummet som tillhörde Granfälla BK, där jag och Daniel en vecka tidigare inte hade kunnat besinna oss… och sedan fått publik. Men det värsta var hur vi sedan hade behandlat publiken. Som jag ångrade det nu… Jag kunde fortfarande känna den bittra smaken av Robins hud, fortfarande se framför mig hur Daniels huvud guppade när han gav Robin den förmodligen bästa avsugningen i hans liv. Vi hade intalat oss att det vi hade gjort skulle hålla Robins käft stängd. En sådan tur hade vi såklart inte haft…

Jag ryckte ännu hårdare i gräset och knep ihop ögonen hårt. Jag försökte med all min kraft övertyga mig själv om att det hade blivit såhär även om Robin inte hade kommit på oss. De hade fått reda på det i alla fall, och jag borde ha vant mig vid tanken på vad som skulle kunna hända. Men vad hjälpte det att vara efterklok, jag var redan en idiot, skadan var redan skedd. Ryktet hade spridit sig snabbare än vad jag hade kunnat ana. Jag hade fått en del skeptiska frågor av några killkompisar redan efter ett par dagar, men det verkade inte som om de trodde på ryktena. Men sedan hade Robins mycket färgglad historia nått Sandra Göranssons öron (med hans egen inblandning utsuddad såklart) och då hade loppet varit kört. Sandra var nämligen överhuvud för de som räknades. Skitsnygg och populär sedan födseln var hon den alla tjejer såg upp till och den som alla killar hade runkfantasier om. Det hon sade och tyckte räknades och härmades utan vidare diskussion. En äcklig jävla spindel var vad hon var, och hennes nät räckte långt. Det fanns inte en enda i varken min eller Daniels kompiskrets som inte visste vem hon var. Hon hade lyssnat uppmärksamt på Robins historia, och hon hade säkert funnit djup tillfredställelse i att föra den vidare, efter det att hon hade skjutit in några egna utfyllnader i den, såklart. Passande nog var hon också edsvuren homofob så hon hade inte behövt anstränga sig.

Efter ett par telefonsamtal där glåpord kastades ur luren av folk som jag brukade kalla mina vänner, äcklade blickar och diverse obscena utrop ifrån tjejer som förut hade umgåtts med mig på fler än ett sätt, hade jag fått nog och stuckit hem till Daniel för att prata. Han hade inte svarat i mobilen och anledningen till det fick jag när jag kom dit: på väg hem ifrån bibblan efter att ha lånat en av datorerna hade Daniel blivit omringad och hotad av ett gäng vars medlemmar han hade trott att han kände. Bara fan själv visste hur långt det hade gått om inte Daniels storebror Mats kört förbi på väg hem från jobbet, och skrämt bort dem med löften om vad han skulle göra med dem om de gav sig på Daniel igen. När jag hade kommit dit hade Daniel suttit på en stol i köket och vägrat se på mig. Båda hade vi sagt saker som vi inte menade, och sedan hade helvetet brutit lös…

Jag var så inne i min självömkan att jag nästan skvatt till när någon plötsligt sparkade till mig löst på ena skon. Jag lyfte sakta blicken medan hälften av mig innerligt hoppades att det skulle vara Daniel, den andra hälften fruktade det eftersom jag inte visste vad jag skulle säga. Men det var inte Daniel, även om han var väldigt lik honom, spenslig och lång. Mats var klädd i ett ljusblått, oljefläckigt linne och mörka avklippta jeans. Hans hår, som var lika blont som Daniels men en bit längre, var slarvigt uppknutet med ett skosnöre och på huvudet hade han en knallröd Slipknot-keps.

”Hjälper det?” frågade han medan han torkade av händerna på jeansen.

”Vadå?” muttrade jag och stirrade på hans gympadojor som var lika fläckiga som linnet.

”Ja, det där som du håller på med, vad det nu är. Hjälper det?” sade Mats, uppriktigt intresserad.

Jag suckade irriterat och vände bort blicken. Jag ville verkligen inte slänga käft just nu. Jag ville inte prata alls. Jag ville bara försvinna. Jag noterade att Mats slog sig ned några decimeter ifrån mig på dunsen i marken, men jag sa fortfarande inget.

”Älskar du honom?”

Jag vände en frågande blick mot Mats, och han var seriös. Det fanns ingen sarkasm eller illvilja i hans ögon.

”Det är en ganska enkel fråga. Han älskar dig, det vet jag. Det syns lång väg.”

”Om det bara vore så enkelt…” suckade jag och skakade långsamt på huvudet.

Mats’ ena mungipa gled upp i ett leende som på något sätt lugnade mig.

”Det är ju precis det det ÄR. Antingen låter du de andra leva ditt liv åt dig, eller så ber du dem dra åt helvete och lever precis som du vill. Jag har själv fått göra det valet både en och två gånger.”

Mina ögonbryn höjdes i förvåning. Mats var ju världens mest normala 23-åring, inte kunde väl han…?

”Ja, det stämmer, jag har sprungit efter killar. Faktiskt så var min första riktiga kärlek en kille som spelade i samma band som jag på den tiden…” sade Mats, nästan lite nostalgiskt.

Min tunga var som förlamad av förvåning. Daniels bror hade alltid varit så hetero-svensson-vanlig för mig, en bilälskande hockeynörd, en av "grabbarna". Men det mest märkliga var att det inte kändes onaturligt eller konstigt, jag hade bara aldrig kunnat gissa mig till det.

”Men… du och Malin…” sade jag trevande. Mats skrattade till.

”… ska förlova oss, ja. Och jag älskar henne över allt annat.” sade han och tystnade.

För några sekunder var det enda som hördes surret av getingar. Sedan började Mats prata igen, med ett så djupt allvar i rösten att jag nästan kunde ta på det.

”Grejen är att det du och Daniel har är för viktigt för att kastas bort. Det är nämligen kärlek. Den är lika verklig som vilken annan kärlek som helst.”

Mats dröjde kvar med sina ögon i mina en kort stund innan han reste sig upp och rättade till kepsen.

”Gå till honom. Han har dragit ner till Lillsjön, det är jag nästan hundra på, han sticker alltid dit när det är dags att sura."

Jag såg tyst på honom. Mats spände ögonen i mig igen.

"Kasta inte bort det. Förneka er inte.”

Jag nickade, men när jag äntligen lyckats svälja ner mitt svällande hjärta tillbaks igen så att jag kunde titta upp, var Mats redan på väg tillbaks till garaget och sin risiga bil.


Sällan hade mina ben härmat sönderkokt spagetti som då jag ven iväg ner mot sjön på Daniels pappas cykel. Det skulle väl ha varit efter varje gång som… åh, efter varje gång som Daniel hade sugit min kuk eller knullat mig så att jag aldrig ville att han skulle sluta… De gånger han givit mig sådana varma blickar att jag bara var tvungen att kyssa honom, hur han hade fått mig att vilja drunkna i de där sommarhimlarna och dö… lycklig. Jag bet hårt i underläppen för att hindra den jobbiga känslan som ville sudda igen mitt synfält. Hur hade jag kunnat göra så mot honom? Mot Daniel? Jag kom på mig själv med att nästan be, det var som ett mantra i mitt huvud: Snälla, snälla, låt mig inte ha förstört allting nu, snälla…

Jag svängde in på den lilla steniga backen som ledde ner till sjön. Där fanns ingen egentlig strand, bara en smal strimma grus ett tjugotal meter längs sjöns kant, och en liten, relativt nysnickrad brygga. Ändå var denna plats fullpackad med badande under de varma dagarna. Daniel satt hopsjunken vid vattenbrynet med huvudet nedsänkt. Moppen stod några meter längre bort, lutad mot en björk. Medan jag klev av cykeln tänkte jag att Daniel måste ha hört mig när jag kom. Ändå satt han lika stilla som förut, som om någon hade fått för sig att resa en staty av honom på den lilla stranden. Hur fan skulle jag lyckas med det här? Jag bestämde mig för att det enda jag kunde göra var att försöka, och började tafatt förflytta mig ner mot honom. Väl därframme sjönk jag ner bredvid Daniel, ganska nära men inte så nära att han skulle känna sig hotad. Ändå kunde jag nästan känna värmen han utstrålade, och jag insåg att om inte det här gick vägen skulle jag tvingas förstå den sanna innebörden av det som kallades vinter. Sakta lyfte jag min blick mot Daniels ansikte. Tanken på att det var jag som orsakat de sårade skuggorna i hans ögon fick mitt hjärta att vilja sprängas av skuld och ånger.

”Hej…” sade jag, med en röst som jag inte riktigt tyckte tillhörde mig.

”Hej, din idiot.” sade Daniel, men sedan log han svagt, och jag tror aldrig att jag blivit så tacksam för någonting i hela mitt liv.

Jag skrattade till och fångade försiktigt upp en slinga av hans blonda hårsvall, smekte den mellan fingrarna. Daniel suckade, som om han längtat efter just det.

”Jag trodde att det var game over. Allvarligt.”

”Game over?”

”Ja. Så som du höll på trodde jag att du aldrig ville se mig mer. Jag säger inte att jag själv var så jävla snäll…”

”… alltså, förlåt…”

”Tio gånger räcker. Jag tror dig. Du är ju här.”

”Heh, bror din bankade vett i mig.”

Daniel började skratta så att hans huvud studsade mot min mage där han låg, och jag kunde inget annat göra än att stämma in med honom. Hur länge vi hade suttit där vid sjön visste jag inte, men jag brydde mig inte, för allt var som det skulle igen. Daniel reste sig upp och satte sig bredvid mig, fortfarande skrattande.

”Den människan kan förvrida huvudet på folk. Jag förstår inte hur han gör.”

”Jag känner mig inte ett dugg förvriden.” sade jag, Daniel märkte allvaret i min röst och tystnade.

”Jag är bara kär…” viskade jag, och längre hann jag inte förrän hans läppar hittade mina och jag översköljes av den bästa känslan jag visste. Känslan av Daniels läppar under mina, i min mun, mot min hud. Hur hade jag någonsin kunnat tro att jag skulle kunna leva utan det här? Daniels starka armar runt mig, mina fingrar som ville bygga bo i hans hår. Sakta mynnade kyssen ut, och vi bara satt där och såg på varandra.

”Så, vad gör vi nu då?” sade jag.

”Med vadå?”

”Världen och det.”

Daniel skrattade till. ”Vi hittar på nåt.”



(tidigare publicerad på sexnovell.se)